1917 (nr 36) Slutet för Durnovokollektivet

När myndigheterna gjorde processen kort med kollektivet i Durnovos datja, blev det stor uppståndelse bland folket, berättar Anders Persson.

En samtida karikatyr som förmodligen avser Durnovos datja. En anarkist demonstrerar med en svart anarkistflagga från ett fönster, en annan svänger en handgranat.

Jag har i den här serien ägnat en hel del uppmärksamhet åt vad som hände från april till juni 1917. Mycket  av det som hände då, har fått undanskymda platser i historieskrivningen, men utgör i själva verket små generalrepetitioner av de större händelser som kommer senare under hösten. Dunovos datja fungerade under den här tiden som ett slags rysk motsvarighet till den danska fristaden Christiania och kom gradvis att spela en allt större roll i den politiska utvecklingen. Det var t ex när ockupanterna i juni kände sig hotade av myndigheterna, som de vände sig till bolsjevikerna och så när hade fått ut dem i en illa genomtänkt demonstration den 10 (23) juni.

Kosackerna kommer!
Men nu är det kvällen den 18 juni (1 juli) och myndigheterna i Petrograd har beslutat sig för att slå till emot anarkisterna i Durnovos datja. Nedanstående skildring är till största delen hämtad från ett reportage av en anonym finsk journalist i arbetartidningen Työ (Arbetet) den 4 juli [1].

Rubriken till den finska arbetartidningen Työs eget reportage onsdagen den 4 juli 1917: RYSSLAND UNDER FRIGÖRELSE/ Anarkistjakt i Petrograd / Regeringens kosacker anfaller fredligt sovande anarkister / 60 tillfångatagna, många skadade, 2 dödade / (Från vår egen rapportör) / Petersburg 2 juli.

Av vakterna dödades en eller två, uppgifterna går isär. Av de inneboende fängslades 60 som blev misshandlade av kosackerna. Sedan kedjades de fast på olika sätt i huset. Sedan kosackerna vandaliserat inredningen lämnade de platsen. Työs reporter:

Alla dörrar och skåp var sönderslagna, alla värdeföremål stulna och på golvet fanns stora pölar av stelnat blod. [Jag har] många gånger besökt samma lokaler men aldrig sett dem i ett sådant skick som på morgonen onsdagen den 2 juli, då kosackerna hade gjort ett besök där för att visa sitt intresse för skapandet av “det nya Ryssland”.

Lokalbefolkningen i denna (sydöstra) del av Viborgsdistriktet hade blivit larmade av skottlossningen, men också av några anarkister som sökt skydd.

Vem gav ordern?
Det inträffade väckte givetvis stort uppseende och frågan som snart uppstod var: vem var skyldig till allt detta?

Den avdelning fotfolk som befann sig på platsen meddelade att de fått order att hjälpa kosackerna vid arresteringen av tyska spioner. Efter att ha hört arbetarnas förklaring om det rätta förhållandet avlägsnade sig soldaterna. Efter en stund anlände dock en ny avdelning som meddelade att de med hot om straff tvingats att infinna sig, besätta parken och driva bort åskådare samt hindra folk att tränga sig in.

Työs reporter kom vid senare efterforskningar fram till, att Petrograds militärmyndigheter inte velat eller vågat delta i operationen, men väl känt till den i förväg. Petrograds kommendant Peter Polovtsov sade sig inte ha haft en aning om vad som planerats; senare avslöjades att det varit han som skaffat fram pansarbilen med maskingeväret.

Bombtillverkning?
Reportern från Työ avslutar sitt reportage:

Blodbaden har börjat. Anarkisterna är delvis slagna. Nu står bolsjevikerna i tur. “Socialist”-ministrarna Skobelev, Tseretelli och Kerenskij anser väl inte heller efter allt detta att de nödvändigtvis bör lämna ministerposterna.

I den officiella ryska nyhetsrapporteringen hävdades att anarkisterna varit beväpnade med bomber. Vaktmannen Asin hade blivit nerskjuten just därför att han hotat att kasta en bomb, som dock inte gått av. Man påstod också att man inne i huset funnit en verkstad för bombtillverkning.

Inget kan ju uteslutas, men dessa anklagelser verkar fabricerade. Vid den här tiden hade eventuella ryska terrorister slutat att kasta bomber och föredrog snarare att använda skjutvapen. Det hade dessutom varit svårt att dölja denna “verkstad för bombtillverkning” för de talrika utomstående som besökte datjan. Vidare var det inte anarkisterna som hade en tradition av terrordåd utan socialistrevolutionärerna. Det skulle t ex bli en socialistrevolutionär, Fanny Kaplan, som ett år senare gjorde ett försök att skjuta ihjäl Lenin.

Reaktionerna på stormningen av Durnovos datja
Kosackernas agerande verkar ha skapat större uppståndelse än vad som kan beläggas i arkiven. Enligt Työs korrespondent fanns det i högerpressen inga sympatier för ockupanterna:

Borgartidningarna skränar av glädje. Nöjdast är dock Miljukov och hans anhang, som ännu inte står helt utanför leken men ej heller långt ifrån.

Av de i Petrograd utkommande tidningarna har jag  bara haft tillgång till liberala Retj, d v s Miljujkovs egen tidning, och jag har svårt att se att den var speciellt jublande. När den två dagar senare, tisdagen den 20 juni (3 juli) skrev om händelsen, tog man inte upp den på ledarsidan på första sidan eller hade något eget stort reportage. I stället hade man på sidan 2 nöjt sig med återge två officiella versioner: den provisoriska regeringens och sovjetens – något som man var noga med att påpeka.

Början av Retjs reportage på sidan 2: “Arresteringen av anarkister från Durnovos datja”. Texten inleds med raden “Från provisoriska regeringen” och följs av en beskrivning av de tvivelaktiga figurer som två dagar innan fritagits ur fängelset Kresty (Korset). Högra spalten handlar om den dödade vaktmannen Asin och är i fortsättningen sovjetens kommuniké — en källa som man också var noga med att framhäva.

Detta vill jag tolka som tidningsredaktionens olust inför det som skett. Anarkisterna i Durnovos datja hade ju utsatts för många gånger större våld än de tidigare ockupanterna, som ju i samtliga fall invaderat boningshus och arbetsplatser som var i full användning, medan Durnovos datja hade stått tom i ett par år. Den provisoriska regeringen hade också avkrävt militären en förklaring, varför de handlat så våldsamt som de gjort.

Finländsk typografstrejk!
I normala fall hade man genom finländska tidningar kunnat ta del av den ryska pressens reaktioner. Men nu slumpade det sig så olyckligt, åtminstone för en historiker, att det utbröt en typografstrejk i Finland vid middagstid den 30 juni. De stora högborgerliga bladen Helsingin Sanomat, Hufvudstadsbladet, Uusi Suomentar och Åbo Underrättelser kom inte ut under första  juliveckan 1917. Också delar av den socialdemokratiska pressen drabbades av strejken [2].

Men i de tidningar som finns tillgängliga, avspeglas avskyn för vad som hänt. I landsortspressen samt i den ännu utkommande socialdemokratiska pressen användes ord som MASSAKER eller BLODBAD i rubrikerna.

Går man till de digitaliserade estniska tidningarna, så är de uteslutande borgerliga och negativt inställda till anarkister. Man får dock veta att de anarkister som visat sig vara fredliga, hade tillåtits återvända till datjan. Det hade också gällt de icke-anarkistiska grupper, som till exempel bagarnas fackförening, som installerat sig där. Men det övergripande skälet till att attacken på Durnovos datja kommit i skymundan, var att den provisoriska regeringen nu gjort det första av sina Stora Politiska Självmål.

Efter händelserna 1917 lämnades Durnovos datja länge att förfalla. Fotot är från oktober 2014. Året efter började man en kraftig renovering eller ombyggnad och om detta handlar en fem minuters youtubefilm (klicka på bilden).

Kerenskijs offensiv
Anton Karlgren, professor i slaviska språk och en gång chefredaktör för Dagens Nyheter, spar i sin bok Stalin – bolsjevismens väg från leninism till stalinism (1941) inte på sarkasmerna när han på sidorna 188—194, kritiserade Kerenskij och den provisoriska regeringen:

Bolsjevismens motståndare, gick på effektivaste möjliga sätt bolsjevismen tillhanda… De borgerliga gjorde en utomordentlig insats för att förbättra bolsjevikernas chanser… De gjorde överhuvudtaget allt, som kunde göras, och gjorde det samvetsgrant, för att gynna bolsjevismens tillväxt.

En av de största självmålen var den militära offensiv som krigsministern, senare premiärministern, Alexander Kerenskij, lät ge order om den 18 juni (1 juli). Fram till dess hade den provisoriska regeringen, som jag redovisat, gjort en mängd mindre “självmål”. Men de var dock inte värre än att de hade kunnat repareras. Men att i den upproriska stämningen som redan utvecklats i Ryssland våren 1917, ge order om en ny offensiv, skulle visa sig vara ett irreparabelt misstag – i synnerhet som offensiven snabbt misslyckades.

De som “försvarat” Kerenskij och den provisoriska regeringen med att de var utsatta för stor press från de allierade (England, Frankrike och USA) påminner bara om vilken halvkolonial ställning Ryssland befann sig i – vilket gjorde behovet av ännu en, och mer djupgående, revolution nödvändig.

Nästa  avsnitt: “Kerenskijs offensiv” – början på slutet


Noter
[1] På en socialdemokratisk tidning i Tammerfors Kansan Lehti (Folkbladet) krävde tryckeriarbetarna 30 procent högre lön än sina kollegor vid de borgerliga tidningarna. De erbjöds 10 procent, men förkastade budet.
[2] Jag skulle dock inte utesluta att det är den ryske vänstermensjevikiske journalisten Nikolaj Sukhanov som hållit i pennan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.