Efter ett par dagars artilleribombardemang inleddes så den i förväg mycket omtalade Kerenskijoffensiven den 18 juni (1 juli). Den var till stora delar politiskt betingad. Med offensiven ville den provisoriska regeringen dels upprätthålla goda relationer med västmakterna (Tysklands fiender), men också, i den händelse det gick bra, öka sitt anseende hos de patriotiska ryska folkmassorna.
Rubrikerna i Svenska Dagbladet skildrar i sina korta sammanfattningar offensivens uppgång, stagnation och kollaps (datumen anger tiden när nyhetstelegrammen utfärdades, 1–2 dagar innan de publicerades i SvD):
Söndagen den 1 juli: STORT SLAG I FULL GÅNG I ÖSTRA GALIZIEN
Måndagen den 2 juli: BETYDANDE RESULTAT AV RYSKA OFFENSIVEN
Över 10.000 fångar och 7 kanoner tagna under söndagens våldsamma strider. Ställningar och stödjepunkter erövrade.
Samma dag offentliggjordes, med anledningen av offensiven, en appell från alla arbetar- och soldatråd i Ryssland:
Soldater och officerare! Provisoriska regeringen i det revolutionära Ryssland har kallat Eder till offensiv. Organiserade på demokratisk basis och härdade i revolutionens eld kastade Ni Eder djärvt in i striden. Till Eder, som på slagfältet försvarar revolutionens sak och utgjuter Edert blod för frihet och för allmän fred, sänder [vi våra] broderliga hälsningar…
Appellen vände sig också till det ryska folket, som uppmanades att koncentrera alla sina ansträngningar på att hjälpa armén:
Bönder, ge bröd åt armén! Arbetare, må armén inte lida brist på ammunition! […] Medborgare, kom ihåg er plikt. Må ingen i detta ögonblick söka undandra sig att uppfylla sin ed och plikt emot fosterlandet! […] Bröder, lever revolutionen! Leve den revolutionära armén!
Tisdagen den 3 juli: YTTERLIGARE 8500 FÅNGAR TAGNA
Tyska skyttegravslinjer och befästa ställningar erövrade
Den ryska pressen, med undantag för Lenins Pravda och Maxim Gorkijs Novoe Sjisn gladdes åt offensiven:
Den glada nyheten om en gynnsam och avgörande offensiv ökar vårt hopp om att intresset för fäderneslandets räddning skall överväga de enskilda klassernas fordringar och intressen och att revolutionens stora erövringar skall räddas.” (Retj)
Mitt under de senaste månadernas pessimism hör vi ljudet av de klockor, som förkunnar räddningen av Rysslands frihet och integritet.” (Birsjevija Vjedomosti)
Resolutionerna och demonstrationerna har tagit slut och efterföljs av handlingar, som gör Rysslands namn ärat och bringar freden närmare” (Russkaja Volja)
Vapnens framgångar visar att regeringen vunnit seger i arméns led över de anarkistiska tendenserna” (Narodnoja Slovo).
Till slut Izvestija, organ för arbetar- och soldatsovjeten, vars ord ”i historiens annaler om vår revolution skall den 18 juni [1 juli] karakteriseras såsom den viktigaste vändpunkten” skulle visa sig sant på ett sätt som ledarskribenten kanske inte tänkt sig. Ty redan dagen efter började den ryska offensiven få problem:
Onsdagen den 4 juli: TYDLIG AVMATTNING I DEN RYSKA OFFENSIVEN […] Endast vid Brezezany har anfall förekommit som dock hejdats framför de tyska linjerna.
I Pravda den 21 juni (4 juli) kallade Lenin de socialister som stödde offensiven för ”social-imperialister”. Men han höll med att den utgjorde en ”vändpunkt”.
Den ryska revolutionen har nått en vändpunkt, sade Tsereteli när han informerade Sovjetkongressen om att offensiven hade börjat. Ja, hela krigets gång och den ryska revolutionen har nått en vändpunkt. Efter tre månaders vacklande har den ryska regeringen faktiskt kommit till det beslut som de ”allierade” regeringarna begärt. Offensiven har proklamerats i fredens namn.
Och det är också ”i fredens namn” som världens imperialister skickar sina trupper till strid. Varje gång en offensiv inleds söker generalerna höja sin truppers moral genom att framhålla hoppet om att just denna offensiv ska leda till en snabb fred.
Samtidigt blev det klart att den ryska offensiven stagnerat.
Torsdagen den 5 juli: RYSSARNA HAR EJ FÖRNYAT SINA ANFALL
Tyskarna har till och med lyckats återta förlorad terräng.
Lenin framhöll i Pravda att inget hade förändrats som motiverade offensiven:
Offensiven är ett återupptagande av det imperialistiska kriget. Inget väsentligt har förändrats i förhållandet mellan de två gigantiska kapitalistiska blocken som strider mot varandra. Även efter revolutionen den 27 februari förblir Ryssland under fullständig dominans av kapitalisterna, som är bundna till den anglo-franska imperialistiska kapitalet genom alliansen och genom de gamla tsaristiska, hemliga fördragen. Båda ekonomin och politiken i det fortsatta kriget är detsamma som tidigare: samma gamla imperialistiska bankkapital dominerar det ekonomiska livet och samma gamla hemliga fördrag, samma gamla utrikespolitik av allianser med en grupp imperialister emot en annan.
De ryska soldaterna hade motvilligt gått till offensiv. Men allt eftersom de stupades antal ökade, blev de mer och mer ovilliga att strida.
Det hade inte gått en vecka innan det stod klart, åtminstone för neutrala iakttagare, att offensiven misslyckats.
Fredagen den 6 juli: RYSKA MOTANFALL KROSSAS MED STORA FÖRLUSTER
Lördagen den 7 juli: RYSKA ANFALL I GALIZIEN AVSLAGNA
Under de påföljande dagarna tycks ryssarna ha koncentrerat sig på att erövra småstäderna Jezupol och Kalusz, vilken inbringade 9000 fångar. Därefter avstannar rapporteringen, då striderna dämpades på grund av dåligt väder. Ryska tidningsrapporter fyllde dock ut sina spalter, genom att framhäva hur man tagit 36.000 tyska och österrikiska fångar. Men det betydde inte mycket. När vädret förbättrades gick fienden till motangrepp:
Måndag den 16 juli: ÖSTERRIKISKA MOTANFALL PRESSAR RYSSARNA TILLBAKA
Tisdag den 17 juli : RYSSARNA TILL RETRÄTT I GALIZIEN
Utrymmer staden Kalusz
Fem dagar tidigare – torsdagen den 29 juni (12 juli) – hade Lenin och systern Maria med tåg begivit sig norrut över gränsen till det finländska storfurstendömet. Lenin hade i ett par veckor känt sig sjuk och utmattad. Halvvägs till staden Viborg, steg de av i Mustamäki och tog en droska till den lilla byn Neuvola, som utvecklats till en koloni för konstnärer och intellektuella, bl a med Maxim Gorkij [1]. Där hade Lenin vänner och där kunde han koppla av med att spela schack och simma i den lilla sjön Vammeljärvi.
– Det är underbart här, ropade han. Underbart!
Semestern varade i fyra dagar. Klockan sex på morgonen tisdagen den 4 (17) juli väcktes han av att någon bankade på fönstret. Det hade utbrutit uppror i Petrograd!
– Det är absolut fel tidpunkt, suckade Lenin.
Det var de berömda julidagarna, som hade brutit ut. De skulle vara i fyra dagar. Och efter dem fanns det ingen återvändo.
…
Nästa avsnitt: Julidagarna – bakgrunden.
Not
[1] Därför heter byn numera Gorkovskij.
