De så kallade julidagarna började på måndagskvällen den 3 (16) juni, då militanta soldater drog ut på Petrograds gator och uppmanade andra soldater och arbetare att följa dem. Dessa julidagar kulminerade tisdag—onsdag 4—5 (17—18) juni med omfattande oroligheter med hundratals dödsoffer. Efter det att julidagarna ebbat ut torsdagen den 6 (18) juni hade Trotskij, Kollontaj, Kamenev och många andra ledande bolsjeviker häktats och satts i Peter-Paul fängelset, medan Lenin och Zinonjev hunnit gå under jorden, d.v.s. flytta till en liten hydda i skogen strax norr om Petrograd.
Vem startade? Fem hypoteser
Vad var det som utlöste dessa upplopp? Litteraturen är omfattande och hypoteserna många:
- Lenin och bolsjevikerna sökte gripa makten?
Detta har hävdats av den anti-kommunistiske amerikanske historikern Richard Pipes (s. 151 ff. i Den ryska revolutionen), men har inte stöd i den likaledes anti-kommunistiske historikern George Kennans bok från 1962 (Russia and the West, s. 31). Problemet med den här hypotesen är inte bara att Lenin vid utbrottet sedan några dagar befinner sig inne i Finland, halvvägs till staden Viborg. Allt vad han säger och gör innan, under och efter julidagarna motsäger, som vi ska se, att han umgicks med några upprorsplaner.
- Kanske var det ett initiativ av bolsjevikerna, utan Lenin?
Det är helt uteslutet att ledande bolsjeviker som Kamenev, Stalin, Molotov m fl skulle sätta igång ett uppror utan Lenins godkännande. Däremot är det inte alls uteslutet att bolsjevistiska gräsrötter, mer eller mindre utbildade i partiets teorier, var med och startade upploppen. Partiet tog in massor av medlemmar vid den här tiden och på några veckor blir ingen fulltrimmad i något partis politik.
- Anarkisterna?
Allt det som sker under julidagarna bär, som vi ska se, anarkismens märke. Vi har också tidigare, i yttranderna av den ledande anarkisten Josef Bleichmann, fått ett hum om hur de tänkte. Eftersom februarirevolutionen kom till och lyckades utan något ledande parti, bara genom att folk kom ut i massor på gatorna, så skulle man på samma sätt nu ordna en revolution enbart genom massmobilisering. ”Gatan kommer att organisera oss!”
- Provokatörer och okhranaagenter?
Provokatörer fanns otvivelaktigt i folkmassorna. Det anar man i en del egendomligheter som vi snart ska komma till. Trotskij skriver också i sin historia (del II, s. 30) att provokatörer var ”tvivelsutan” inblandade, ”kanske också tyska agenter”, men ”förvisso” agenter från den ryska säkerhetspolisen. Men det är mindre troligt att dessa, på befallning uppifrån, startade upploppen. Det hade varit svårt och kunnat kompromettera dem. Säkrare var att haka på när oroligheterna redan börjat.
- Vanligt folk som var förbannade?
Sådana fanns det miljontals av i Petrograd – både till höger och vänster. Den ryska huvudstaden var vid den här tiden körd i botten. Detta kunde man läsa i en kritisk ledare den 17 (30) juni om provisoriska regeringen:
”Revolutionens stackars styresmän och ministrar skördar blott vad de under hela sitt liv utsått. Det är en tung straffbörda de nu får bära: de får kommendera arméer, som inte vill slåss, kompromissa med arbetare, som vill arbeta så lite som möjligt, framhålla statsintressena bland folk, för vilka dessa intressen överhuvudtaget inte existerar.
Dessa personer, vilka historien satt att styra Ryssland, håller på att digna under sina titaniska ansträngningar att åstadkomma något. De är tvungna att bevittna hur det statliga sönderfallet breder ut sig runt dem på alla sidor. Revolutionen är tre månader gammal, och vi är i så gott som i total avsaknad av arméer, järnvägar, post, industri. Ryssland har försvagats och ett sönderfall utefter etnografiska linjer har tagit vid…”
Detta stod att läsa, inte i Pravda eller ens i någon socialistisk tidning, utan i högerorganet Novoje Vremja (Ny Tid). Den ”ordning och reda” som ställdes i utsikt här, var en återgång till auktoritärt styre, fast utan huset Romanov. Denna linje skulle för varje dag få mer och mer stöd på högerkanten för att till slut under förhösten utmynna i det s.k. Kornilovupproret.
Soldater tvingas till fronten
De meniga soldaterna utgjorde en speciell grupp av ”vanligt folk”. Just i dessa dagar var de i upprorsstämning, eftersom provisoriska regeringen kommenderat många av dem till fronten. Man hade därmed brutit sitt löfte från februari (mars) att trupperna i Petrograd skulle stanna i stan för att skydda revolutionen emot ”kontrarevolutionära” grupper. Men det hade bara gått ett par veckor sedan Kerenskijoffensiven inletts. Vidden av den militära katastrofen hade ännu inte nått medborgarna och soldaterna. Det rådde därför fortfarande en viss patriotisk stämning, vilket gjorde det svårt för soldaterna att få brett folkligt stöd för sina protester.
Soldater pluggar ”marxism”
Jag skrev ”vanligt” inom citattecken, för det är lätt att underskatta den ”vanlige” arbetaren eller soldaten. En finländsk journalist i den socialdemokratiska Arbetet satt midsommarafton på ett tåg från Tammerfors till Helsingfors:
Alla platser i kupén är upptagna av rysk militär. Jag hälsar på ryska, varpå de artigt besvarar hälsningen, samt bereder mig sittplats på bänken. Den annars språksamma ryska militären, är synbarligen denna gång intresserad av en högre uppgift. De sitter alla med synbarligen stort intresse och läser sin medhavda tidning, Pravda, och allt vad de socialistiska tidningarna heter, vilka efter marsrevolutionen uppstått både inom och utom Rysslands gränser. Dessutom såg man hur varje soldat omsorgsfullt lade tidningen, sedan den var genomläst, i en packe av enahanda slitna tidningar, förvarad i sin ränsel, synbarligen i syfte att följa honom, tills han återvänder till sin hembygd.
Vid Riihimäki blev det en rusning till tidningskiosken, där envar försåg sig med ett exemplar av den i Helsingfors utkommande socialistiska tidningen Izvestija. En vek yngling med intelligenta anletsdrag i den vita marinsoldatblusen, läser med klar och tydlig stämma och med nyansering, en artikel, rörande den divergerande skillnaden mellan rysk och tysk socialdemokrati. Och de övriga hör på med nästan heligt allvar.”
Den ”marxism” som dessa soldater fick sig till livs, var kanske inte bara Lenins och bolsjevikernas, men tillräcklig för att få dem att tänka djupare. De icke-bolsjevistiska socialisterna – mensjeviker, socialistrevolutionärer och andra – hade, utifrån Karl Marx och Friedrich Engels skrifter, lärt dem att revolutionen i februari varit en ”borgerlig” revolution.
Styret i Ryssland måste därför med naturnödvändighet vara borgerligt. Först efter flera år kunde det bli dags att ta nästa steg, den socialistiska revolutionen. Vänstermännen i regeringen såg därför som sin främsta uppgift, att hålla ett öga på de borgerliga och se till att de uppfyllde vad de politiska teorierna förväntade sig av dem: ett genomförande av den borgerligt demokratiska revolutionen.
Men den politiska logiken är sällan i harmoni med den politiska känslan. Vid den här tiden kokade Ryssland av otålighet. Ingenting hade blivit bättre efter denna ”borgerliga revolution”. Den ryske journalisten och vänstermensjeviken Sukhanov skrev i sin bok hur Petrograd dessa dagar ”befann sig på gränsen till någon slags explosion”:
I alla skrymslen och vrår, i sovjeten, i Mariinskijpalatset [provisoriska regeringens byggnad], i folks lägenheter, på gator och torg, i kasernerna, i fabrikerna, talade man om någon slags manifestation som var att vänta, om inte idag, så imorgon…” [1]
Och explosionen kom faktiskt. Som Trotskij skrev i sin historia: ”Den tändande gnistan kom från ovan, från de härskande kretsarna”.
Regeringskris
På söndagskvällen den 2 (15) juli avgick fyra borgerliga regeringsmedlemmar ur den provisoriska regeringen. De representerade samtliga det ledande borgerligt liberala Kadetpartiet.
Den provisoriska regeringen hade från början varit helt borgerlig med undantag för justititieministern Kerenskij som var socialistrevolutionär. Efter krisen i april (maj) ombildades regeringen. Kerenskij blev krigsminister och sex socialister ersatte lika många borgerliga ministrar. De borgerliga var dock ännu i svag majoritet. Men nu hade kärnan av de borgerliga – Kadetpartiets representanter – lämnat regeringen!
Den formella orsaken var att de var missnöjda med att majoriteten i regeringen beviljat Ukraina självständighet eller åtminstone långt gången autonomi. Men alla visste att motsättningarna låg djupare än så. De borgerliga, med kadeterna i spetsen, ville tvinga socialisterna till hårdare tag, stärka disciplinen i krigsmakten, i fabrikerna, i samhället. Se t ex Lenins analys:
Kadeternas avgång kan bara förstås som ett beräknat drag. Vad är deras beräkningar? För att styra ett land som har genomfört en stor revolution och fortfarande är i ett oroligt läge, och för att styra det under ett världsomspännande imperialistiskt krig, behöver man initiativförmåga och stöd av en verkligt revolutionär klass – överväldigande modig, historiskt stor, helhjärtat entusiastisk. Antingen undertrycker du denna klass med våld, som kadeterna har predikat sedan 6 (19) maj eller du tar ansvar för att leda den.”
För andra som var på plats, Trotskij, Sukhanov, men också för undertecknad – som följer rapporteringen i samtida välunderrättade finländska tidningar – framstår kadeternas avgång som den berömda ”gnistan” som tänder en präriebrand. Att historikerna ofta glömt eller negligerat denna händelse kan bero på att de inte levde i ”nuet”, utan visste genom sina dokument och avhandlingar att när regeringen ombildades tre veckor senare, återkom kadeter (dock inte samma personer) i regeringen. En liten regeringskris, så vaddå?
Borgerlig politik utan borgare?
Men för alla de som den 2–3 (15–16) juli, utan att veta något om framtiden, hörde om kadeternas avgång, var det ett bombnedslag som vände upp och ner på hela det politiska spelet. De socialistiska regeringsmedlemmarna befann sig nu i en fundamental knipa: hur driva en borgerlig politik i en regering som så gott som saknade borgare?
Skulle man utse några socialister som skulle låtsas vara borgare? Eller skulle man gå ut på gatan och haffa eller bjuda in några borgare? Hela den klassamarbetspolitik som Lenin kritiserat föll nu samman av sig själv.
För den ”enkle” arbetaren eller den ”enkle” soldaten ställde sig saken mycket annorlunda – och mycket enklare: när nu de borgerliga självmant hade lämnat regeringen, fanns det ju inget annat att göra, än att arbetarklassen genom sina socialistiska representanter tog makten: ALL MAKT ÅT SOVJETEN!
Nästa avsnitt: Gatustrider med hundratals döda.
Not
[1] Sukhanov nämner det inte, men det finns med i andra skildringar: sedan nästan en vecka tillbaka led Petrograds befolkningen under en svår värmebölja med uppmot 30 grader.
