En vanlig syn på Petrograds gator under julidagarna: en lastbil full med beväpnade soldater som var på väg ”någonstans”.

De s.k. julidagarna kulminerade tisdagen den 4 (17) juni med omfattande oroligheter med hundratals dödsoffer. Vem började? Vem sköt på vem? Vems var skulden? Källorna är många, men också motsägelsefulla. Det som följer är ett försök kartlägga händelserna i grova drag.

Söndagen den 2 (15) juli
Denna dag var två ledande bolsjeviker [1] Lunatjarskij och Trotskij [2] av 1:a kulspruteregementet inbjudna till Folkets Hus (strax norr om Peter-Paulsfästningen). Det gällde en avskedsfest för det sista ersättningskompani som skulle till fronten. Stämningen var upphetsad. Man fördömde Kerenskij och svor revolutionen sin trohet. Men ingen hade, enligt Trotskijs historieskrivning, några praktiska förslag. Det var, enligt Trotskij, aldrig tal på mötet om att demonstrera emot beslutet att skicka kompaniet till fronten.

Efter mötet, ganska sent på kvällen, började det gå rykten i staden om att fyra ledande kadeter avgått ur regeringen (se föregående artikel).

Måndagen den 3 (16) juli
Koalitionsregeringens sammanbrott verkar att ha fått 1:a kulspruteregementet, eller åtminstone de mest tongivande, att helt omvärdera läget. Redan på förmiddagen samlade man sina kamrater på Soldatklubben, för att diskutera det nya politiska läget. Drivande var de soldater som varit med på avskedsfesten kvällen innan. Nu hade de sovit på saken och beslutat att inte bege sig till fronten och strida ”mot det tyska proletariatet” utan istället klämma åt sina egna ”kapitalistministrar”. Med på mötet fanns också organiserade anarkister, främst den ledande Johannes Bleichmann.

Det hölls häftiga tal och känslorna gick höga. Nu gällde det att  protestera emot kriget, inte på ett fredligt sätt, utan med vapen i hand. Sovjeten skulle man fullständigt ignorera, den gick borgarnas ärenden. En bolsjevik i församlingen ville, att man åtminstone skulle konsultera partiet, men det ville inte mötet:

– Lägg av! Än en gång vill ni bolsjeviker skjuta upp allting! Så kan vi inte  hålla på längre. […] Kom så sätter vi igång.

Det blev en längre debatt om tiden för manifestationen – samma kväll eller dagen därpå? Det beslöts om samma kväll, vid 17-tiden. En delegation begav sig ut till det stora Putilovfabrikskomplexet i sydvästra Petrograd. Det dröjde inte länge förrän man där samlat 10 000 arbetare, som beslöt sig för att lägga ner arbetet och med soldaterna bege sig in till stan. Snart fick de höra att arbetare också från Viborgssidan var på väg.

Spridd skottlossning
Redan vid middagstid kunde man se och höra lastbilar som körde kors och tvärs inne Petrograd med soldater på flaket. De var beväpnade och sköt då och då i luften. Detta ställde till allvarliga  problem, eftersom denna okynnesskottlossning av andra beväpnade grupper kunde uppfattas som pågående strider efter angrep från kontrarevolutionärer.  Det var lätt att börja skjuta tillbaka – för säkerhets skull.

Kosacker söker hålla ordning i Petrograd under julidagarna. Än så länge ser det inte alltför brutalt ut, men det skulle bli värre — för kosackerna.

Där Nevskij Prospekt korsar flodådran Fontanka, skedde just detta på eftermiddagen. Den amerikanske filmaren och fotografen Donald Thompson hamnade i en korseld och hade, liksom alla andra, ingen annan möjlighet än att kasta sig på marken och invänta att skottlossningen upphörde. I folkmassan fanns också en journalist från liberala Denj. När allt lugnat ner sig frågade han en av demonstranterna varför de kommit beväpnade:

– Kommer inte kosackerna beväpnade? Förresten, i maj krävde vi att de kapitalistiska ministrarna skulle avgå, men det var ingen som brydde sig om det.

Genom att mobilisera folket en masse, hoppades anarkisterna och de anarkistiskt sinnade bolsjevikerna, att åstadkomma en ny revolution som i februari eller politiska förändringar som i april (se avsnitt 23-26 under AP i Österled.)

Sovjeten åsidosatt
Någon gång vid femtontiden nåddes politikerna i arbetar- och soldatrådet i Tauriska palatset av rykten om, att soldaterna och arbetarna höll på att ordna en jättedemonstration. Efter att ha diskuterat vad som borde göras, skickade man två representanter för att övertala dem att återvända. Men ingen brydde sig om männen från sovjeten längre. En grupp demonstranter hade begivit sig till premiärminister Lvovs hus där de visste att regeringen sammanträdde. De ville häkta hela regeringen, eller åtminstone krigsministern Kerenskij.

De fick veta, att han begivit sig av till Warszavastationen för att ta tåget till fronten. De skyndade sig till stationen, men kom fram en kvart för sent. Tåget hade gått. I ilskan lade de beslag  på ministrarnas bilar.

”Varför demonsterar vi?”
Alla arbetare, soldater och vanliga stadsbor hade under den tidiga kvällen strömmat mot Tauriska palatset, där sovjeten hade sitt högkvarter. Snart hade flera tusen människor omringat det.

En brittisk underrättelseagent, Denis Gerstin, rörde sig bland dem och frågade vad de demonstrerade för. Till sin förvåning fick han inte något klart svar. ”Ingen vet. Tvärtom ville de alla veta varför de kallats ut med vapen och fanor.” Han lade märke till egendomliga gestalter, agitatorer med mörka hattar och svartmålade i ansiktet, som gick omkring och eggade folk till våldsamheter. ”Var de svartmålade för att inte kännas igen?” På gatorna sågs ungdomar gå omkring och dela ut ammunition till alla som bar vapen. ”Var hade de fått tag på den ammunitionen?”

Bolsjeviken Anatolij Lunatjarskij skulle senare tala om ”svarta hundradena, huliganer, provokatöreer, anarkister och desperata människor” som bidrog till en ”massa kaos, absurditeter och galenskaper” i demonstrationerna.

Ambulanser och sjukvårdsbilar
Vid 21-tiden var Nevskij Propekt och alla närliggande gator ett enda människohav. Temperaturen låg fortfarande över 20 grader i den uppvärmda staden. Finlandsvenska Arbetets reporter berättade om hur mänskomassor samlades som vanligt i gathörnen och diskuterade vad som hände. På gatorna for pansarbilar av och an. Där några sökte hindra dem, uppstod strider. När kulorna började vina, skingrades massorna och sökte skydd i portgångar och även inne i husen, varvid fönsterrutor krossades. Men snart samlade sig folkmassorna åter. Ambulanser och sjukvårdsbilar for runt och samlade upp sårade och döda. Också det Brittisk-Ryska sjukhuset öppnades för vård av de sårade.

Den amerikanske progressive författaren Ernest Poole (1880-1950) var också ute på gatorna, där han lyssnade på talen och observerade månniskorna. En rysk vän anförtrodde honom, att stämningen inte alls var densamma som i februari. Då hade folk varit upprymda, gratulerat varandra och förbrödrats. Nu var det annorlunda:

– Se på dessa folksamlingar. De kom ut bara av nyfikenhet, för att se vad som händer. När de har fått nog går de hem.

Ernest Poole tillhörde samma generation av vänsterintellektuella författare som John Reed och Louise Bryant. Boken The harbor kom ut 1912 och handlade om livet hamnkvarteren i Brooklyn. Vid sin hemkomst till USA 1918 skrev han två böcker om sina upplevelser i Ryssland som i en volym återutgavs i maj i år.

Som vanligt var folksamlingarna störst på Nevski Prospekt och där var också skjutandet häftigast. Dessutom sköts det på Liteini prospekt, Kammennoostrovskij Prospekt, Marsfältet och annanstädes. De upproriska trupperna besatte Liteini- och Troitskijbroarna (mellan centrala och norra Petrograd) samt andra viktiga platser i staden. Vid midnatt tågade en mängd revolutionära trupper förbi Mariinskijpalatset och sedan längs Nevskij. Snart utbröt skottlossning. Huruvida det var mellan de rebelliska grupperna eller några kontrarevolutionära gick inte att avgöra. Petrograds ”vita” sommarnätter hade ändå några timmar av mörker.

”Alla trupper på benen”
Den i Petrograd verksamme finlandssvenske docenten Karl Tiander berättade i ett, av den finländska typografstrejken försenat, resebrev till Hufvudstadsbladet den 11(24) augusti hur han denna måndagskväll gick på på Mariinskijteatern för att lyssna på Beethovens nionde symfoni. På vägen dit, från hans våning på Vasilijön, märkte han inget ovanligt. Det var först när han kom ut från konserten som det stod klart att något hänt.

”Först visade det sig, att spårvagnsdriften avstannat. Alltså till fots. Men redan vid Morskajagatan [från Mariinskij till Nevskij] mötte ett hinder. Första intrycket var att alla trupper var på benen, i full utrustning, med bajonetter på gevären… Ur fönstren hotade gevärspipor… En bil smög ljudlöst fram på var sin sida låg en soldat nerhukad mot hjulskyddet med handen vid hanen, färdig att när som helst bränna av ett skott. Längre fram mot Nevskij mötte jag en lastbil, som förde ett tjog soldater av skilda truppslag: för säkerhets skull skyddades denna ’trupptransport’ av några kulsprutor. Och där nalkades med sitt dova dån pansarbilen, detta hemska vidunder, som styres av osynliga onda andar. Krigsbilden var fullständig!”

Tiander som beslöt sig för att gå till sitt hem på Vasilijön. Men det gick inte att ta vägen över Palatsbron [vid Vinterpalatset], eftersom den var spärrad av en militärpatrull. Så han vände och tog vägen nerför Nevan med avsikt att ta sig över vid Nikolajbron, nuvarande Maria Bebådelsebron (Blagovesjtjenskijbron), bortom Peter den Store-statyn.

”Just som jag skulle passera den plats där amiralitetet, Isakskyrkan och senaten bildar en fyrkant, hördes ett smattrande från alla håll och kanter av gevärsskott och kulsprutsregn, samt då och då en handgranat. Nu för tiden är ingen så obildad, att han inte kan skilja mellan dessa enkla och vardagliga fenomen.”

Tiander drogs med av en folkmassa ner mot Nevakajen för att undkomma en skottlossning som just brutit ut i närheten.

”I samma ögonblick lade sig alla inom skottområdet på marken och började sedan kravla sig framåt som fyrfota jättespindlar. . . Så uppnådde vi småningom än krypande, än krälande, än springande, den skyddande senatsbyggnaden, och nu var det en småsak att komma till Nikolaibron. Men tvärs över bron hade bildats en barrikad av upprivna gatustenar… Men skott växlades, vagnar och biler trängde sig om varandra, och klart var blott ett: bron kunde icke passeras. Då beredde vi oss på att tillbringa återstoden av natten vid det fredliga brohuvudet. Olyckan var icke så stor: julinatten var inbjudande varm och himmelns galröda färger återspeglades av flodens mattblanka yta. Vi bildade små kotterier längs trottoarerna, satte oss med fötterna i rännstenen och pratade politik.”

Försök till en schematisk bild av hur huvuddelen av demonstranterna rörde sig på måndagskvällen den 3 (16) juli 1917. Från olika håll i Petrograd, främst från de norra och södra arbetarstadsdelarna, drog man in mot staden för att sammanstråla vid Tauriska palatset där arbetar-och soldatrådet (sovjeten) hade sitt högkvarter. Bolsjevikernas högkvarter, Kschessinskas hus, var också en plats där demonstranterna gärna samlades innan de drog vidare.

Till slut släpptes de väntande igenom och Tiander kunde krypa i säng vid tretiden. Vid samma sena (eller tidiga) timme avslutade bolsjevikerna ett långt möte i Kschessinskas hus. Ty den stora frågan för bolsjevikerna hade varit:
Hur ska vi  förhålla oss till allt detta???
Någon hade redan åkt iväg i bil till Neuvola för att väcka Lenin i sommarstugan på Karelska näset och underrätta honom om vad som var på gång.

Nästa  avsnitt: Vad sade Lenin?

Noter
[1] De var formellt ännu inte medlemmar i bolsjevikpartiet,  men skulle bli det snart.
[2] Jag ska nu försöka hålla mig till den svenska stavningen Trotskij. Den s.k. Troitskijbron i St Petersburg är döpt efter det ryska ordet för treenigheten.

Föregående artikelKinaresa – Marknad och Kinamat
Nästa artikelEllen Key och hennes blodtörstiga belackare

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.