1917 (nr 40) ”Julidagarna” — Vad sade Lenin?

Vad sa nu Lenin där på balkongen den varma tisdagsförmiddagen den 4 (17) juli 1917? Eggade han de revolterande arbetarna, soldaterna och matroserna till revolution, eller var han mest besvärad av arbetarnas spontana demonstrerande? Den frågan ställer Anders Persson i denna artikel.

Lenin talar från balkongen i Kseniskajas palats, bolsjevikernas högkvarter. Bilden här är en avfotograferad (av KL) tavla av konstnären Alexander Lyubimov som nu hänger i muséet i Kseniskajas palats. Målningen är säkert från ett annat tillfälle än denna juliförmiddag. Här är det kväll…

De under julidagarna revolterande folkmassorna, arbetarna, soldater och matroserna, satte Lenin och bolsjevikerna i en ytterst besvärlig situation. Till en början var det enbart de ledande bolsjevikerna i Petrograd som bekymrade sig, eftersom deras ledare njöt av sommarsemestern på Karelska näset. De frågor de nu, på måndag middag, skulle besvara, utan chans att konsultera Lenin, var: Skulle de fördöma det anarkistiska upproret? Förhålla sig passivt avvaktande? Eller skulle de helhjärtat gå in för att stödja de upproriska?

Gick de emot upproret, skulle de tappa återstoden av förtroendet hos stora delar av soldaterna och det arbetande folket och räknas in bland övriga kompromissmakare. Stödde de upproret, var det risk att partiet krossades – om kontrarevolutionärerna segrade.

Ett väl övertänkt beslut?
Redan samma eftermiddag den 3 (16) juli kom två delegater från det militanta kulspruteregementet till bolsjevikernas högkvarter för att berätta om vad som planerades. Den gamle ”arbetarbolsjeviken” Michail Tomskij (1880-1936) ansåg dock att soldaterna agerat okamratligt, eftersom de inte underrättat partiet mycket tidigare. I det läge som rådde var han skarpt emot de planerade demonstrationerna.

– [Kerenskijs] offensiv vid fronten håller hela landet i spänning. Den blir ofrånkomligen ett misslyckande. Vi måste vänta och ge den provisoriska regeringen tid att göra bort sig fullständigt.

Han fick stöd av de flesta andra i partiledningen. Kulspruteskyttarna lämnade högkvarteret under protest. En partikungörelse som avrådde från demonstration, spreds sedan under eftermiddagen runt om i staden. Men den visade sig snart vara förhastad. Ty vid åttatiden på kvällen flockades tusental soldater från minst två regementen utanför bolsjevikernas högkvarter. Tre populära bolsjeviker Vladimir Nevskij (1876-1936), Michail Lasjevitj (1884-1928) och Nikolaj Podvojskij (1880-1948) försökte i omgångar från balkongen övertyga åhörarna, att de borde återvända hem och till kasernerna. Svaren blev:

Doloj, doloj! (Äh, dra åt helvete!).

Sådana reaktioner var inte bolsjevikerna vana vid och det utlöste nu ett lite panikartat omtänkande. Det fanns tre skäl att ändra sig:

  1. för att bibehålla demonstranternas förtroende,
  2. genom att finnas i deras led, kunna de förhindra rena galenskaper samt
  3. om demonstrationerna ändå ledde till att soldaterna och arbetarna grep makten, så skulle bolsjevikerna finnas där. Det senare bedömdes dock som mindre troligt.

När detta nya beslut ropades ut från balkongen, bemöttes det av uppskattande rop och när man drog iväg mot stan sjöngs Marseljäsen.

Soldaterna skulle komma att delta i eller dras in i kravaller, oroligheter och skottlossning, som skulle pågå hela natten till tisdagen.

Lenin tillbaka!
Nu hade det blivit tisdag förmiddag den 4 (17) juli och Lenin hade just kommit tillbaka till Petrograd. Han hade knappast hunnit finna sig till rätta, förrän återigen tiotusentals demonstranter, nu med tillskott av matroser från den militanta Kronstadtbasen, samlades utanför bolsjevikernas högkvarter. Nu ville de höra Lenin tala.

Lenin skulle inom några dagar anklagas, inte bara av den provisoriska regeringen, utan också av sovjeten, för att ha uppviglat massorna till att ta makten med våld. Det är anklagelser som förföljt honom in i våra dagar. Den som speciellt energiskt drivit denna tes, är den amerikanske historikern Richard Pipes som i Den ryska revolutionen på s. 153 skriver att Lenin och bolsjevikerna på tisdagsmorgonen ”mönstrade trupperna” vid Kseinnikajas hus. Problemet för Pipes och andra historiker har varit, att när Lenin talade till folkmassan på morgonen var han ganska återhållsam. Pipes skriver att Lenin höll ett ”kort och ganska avvaktande” tal. Andra talar om ”tveksamhet”, ”oklarhet” och ”dubbeltydighet”. Den naturliga  tolkningen av detta vore, att Lenin inte planerade något väpnat maktövertagande vid den här tiden. Men nej, Pipes och andra ”faktaresistenta” historiker hävdar istället, att Lenin ”tappade självkontrollen”. ”[Lenin] tappade koncepterna i det avgörande ögonblicket… han svävade på målet och förlorade därigenom slaget.” (Pipes, s.153).

Källkritisk granskning
Men vad sa nu Lenin där på balkongen den varma tisdagsförmiddagen den 4 (17) juli 1917? Den första källan är undersökningen som den provisoriska regeringen lät tillsätta rörande julidagarna och som publicerade sina resultat den 22 juli (4 augusti) i liberala Retj.

Den passage i den officiella utredningen som refererar Lenins tal till demonstranterna (se nedan).

Där heter det om Lenins tal:

Mellan  klockan 11 och 12 kom soldaterna, matroserna och arbetarna till Ksesinskajas hus. På balkongen visade sig först Lunatjarskij och sedan Lenin. De hyllade Kronstadtmännen som ‘revolutionens blomma och stolthet‘ och uppmanade dem att marschera till Tauriska palatset för att kräva avsättning av de kapitalistiska ministrarna och överförande av makten till sovjeten. Lenin sade att i händelse kravet inte uppfylldes skulle de invänta instruktioner från bolsjevikernas centralkommitté [1].

I tidshänseende är nästa dokument Lenins egen version Ett svar, som skrevs under exilen i Finland och publicerades den 26-27 juli (8-9 augusti) i bolsjeviktidningen Rabotji i Soldat (Arbetare och Soldat). Där säger Lenin att han ”på grund av sjukdom” bara höll ett tal på tisdagen. Det bestod av följande [2]:

1) en ursäkt för att jag inskränker mig till bara några få ord beroende på sjukdom, 2) en hälsning till Kronstadts revolutionära folk på Petrogradarbetarnas vägnar, 3) ett uttryck för ett förtroende att vår slogan ‘All makt till Sovjeterna!’ måste och kommer att vinna trots historiens alla sicksackrörelser och 4) en uppmaning till fasthet, lugn och vaksamhet.

Två andra källor är förmodlingen av andrahandskaraktär, eftersom varken Trotskij eller Sukhanov var på plats. Lenin säger i Ett svar, att både en bolsjeviktidning Proletarskoje Djelo, som utgavs i Kronstadt och en mensjeviktidning Rabotjaja Gazeta, innehöll referat av hans tal. Sukhanov kan ha fått sin version från dem:

Lenin höll ett ytterst tvetydigt tal från balkongen. Han krävde inga konkreta handlingar av den imponerande styrka som stod framför honom; han uppmanade dem inte ens till fortsatta gatudemonstrationer – trots att dessa åhörare, genom sin besvärliga resa från Kronstadt till Petersburg, just hade visat sig vara beredda för kamp. Lenin inskränkte sig till kraftig agitation mot den provisoriska regeringen och socialistförrädarna inom Sovjeten. Han uppmanade till försvar av revolutionen och solidaritet med bolsjevikerna.

I sin revolutionshistoria (s. 47-48), som skrevs 15 år senare, är Trotskij starkt påverkad av Lenins version. Den kan inte tillerkännas något egenvärde som källa, som bäst en bekräftelse från Trotskij på att det var ungefär så här orden föll sig:

Lenins tal, som fiendens press gnällde över i flera veckor efteråt och på alla sätt slet i stycken, bestod av några få enkla meningar: en hälsning till demonstranterna, ett uttryck av förhoppningen att parollen ‘All makt åt Sovjeterna’ skall segra till slut, en vädjan om fasthet och självbehärskning.

Situationen var inte ny för bolsjevikerna. Den var en upprepning i större skala av händelserna drygt tre veckor tidigare, då man, trots folkligt tryck, avstått från en planerad demonstration. Då, liksom nu, gällde det att få klart för sig vad som händer ”där ute”: är det en demonstration eller något annat. Michail Kalinin, 1875-1946, senare Sovjetunionens president, berättade i sina memoarer att han frågade Lenin:

Är det kanske en början på den proletära revolutionen?

… varvid Lenin svarade:

Vi får se vad som händer, man kan inte veta någonting än…

Zinovjev berättade vid jubileet tio år senare att Lenin den här dagen varit ”hopplöst obeslutsam”. Han frågade sig själv om och om igen om detta var rätta tillfället att försöka gripa makten.

Men antag, att allt detta om Lenins tveksamhet är ”kommunistisk desinformation”? Richard Pipes skriver nämligen (s. 151) att ”historien om julihändelserna har länge varit förvirrad, i stor utsträckning därför att kommunisterna gjorde sig stor möda att dölja sin inblandning i vad som visade sig bli rena rama fiaskot”.

Men detta motsägs av ett förbisett dokument, som jävar påståendena, att Lenin velat ta makten med våld i juli, men tappat greppet och smitit undan. Det är ett anförande som han höll den 20 juni (3 juli), d v s ett par veckor före julidagarna inför ”All-ryska Konferensen av den Bolsjevistiska Militärorganisationen”.

Militära Organisationen av Ryska Socialdemokratiska Partiets Centralkommitté. Kedrov är mannen i mitten som lutar sig fram.

Talet finns inte med i Lenins samlade skrifter och vi vet inte varför. Det är känt därför att det publicerades i boken om Den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen av bolsjeviken Michail Kedrov (1878-1940). Lenins tal börjar med några kärnfulla meningar:

Vi måste vara extra uppmärksamma och försiktiga, för att inte drabbas av provokationer… En felaktig rörelse från vår sida och allt är förlorat… Om vi skulle kunna ta makten, är det naivt att tro att vi skulle kunna behålla den.

Vi har mer än en gång sagt att den enda möjliga formen av revolutionär regering var en med sovjetiska arbetare-, soldat- och bondedelegater.

Vad är den exakta storleken av vår fraktion i sovjeten? Även i de båda huvudstädernas sovjeter, för att inte tala nu om de andra, är vi en obetydlig minoritet. Och vad visar detta faktum? Det kan inte smusslas åt sidan. Det visar att majoriteten av massorna vacklar men tror fortfarande på SR och mensjeviker.”

Kanske var det detta rättframma erkännande, att bara en minoritet vid den här tiden stödde bolsjevikerna, som gjorde att talet inte fann sin plats i de samlade verken? Lenin fortsatte:

Detta är ett grundläggande faktum, och det bestämmer vårt partis beteende. Hur kan vi driva småborgarklassen till makten, om denna småbourgeoisie, redan kan, men vill inte ta den?

Nej, för att vinna makten på riktigt (inte med Blanquistiska metoder) måste proletariatets parti slåss för inflytande inom sovjeten, tålmodigt, otvetydigt och förklara för massorna från dag till dag felen i deras småborgerliga illusioner.

Kontrarevolutionärerna vill bryta upp denna politik. Med alla möjliga medel försöker de provocera oss in i för tidiga, isolerade aktioner, men vi sväljer inte betet – nej, vi kommer inte ge dem den glädjen.

Och när massorna ser att den försonliga regeringen lurar dem, eftersom den styrs av den ryska och allierade bourgeoisin och dansar till dess toner – och händelserna under de sista dagarna [Kerenskijs offensiv] visar bättre än någonting annat detta bedrägeri – kommer de till bolsjevikerna, den enda partiet som inte har komprometterat sig själv. Vänta er inte några stora händelser. Tiden är på vår sida.

Detta tal var inte frukten av något tillfälligt hugskott. Samma dag skrev Lenin i Pravda:

Vi kommer att fortsätta vår inriktning på att avslöja regeringspolitiken,  beslutsamt varna arbetare och soldater, liksom vi gjort i det förflutna, från att fästa sitt hopp till dåligt samordnade och desorganiserade aktioner.

Men varningarna klingade till stora delar förgäves.

Panik på Nevskij
Fram till tisdag middag den 4 (17) juli, hade det förefallit ganska lugnt på gatorna. Många butiker var öppna och trafiken nästan som vanligt. Men vid 14-tiden började åter stora folkmassor samlas på gatorna i centrum. Bland dem fanns en ung finländsk affärsman som tagit in på Hotell MoskvaNevskij Prospekt 49. När han var på väg tillbaka till hotellet råkade han komma mitt emellan två väpnade folkmassor. Plötsligt uppstod panik. Kulsprutor och gevär började smattra. Skrämda människor började skrika och slå sönder fönsterrutor i affärer i förtvivlade försök att söka skydd i de stängda butikerna. Den unge finländske affärsmannen stod för långt bort från någon byggnad och valde, att i likhet med andra, kasta sig ner på trottoaren. Plötsligt hade han ett par andra mänskor över sig. En bit bort såg han en ung flicka som lutade sig mot en vägg. Plötsligt explodera en handgranat framför henne och slet sönder henne.

När den unge finländaren, vars namn vi inte känner, två veckor senare kom tillbaka hem, blev han intervjuad av den socialdemokratiska tidningen Arbetet. Vad varken han eller journalisten var medvetna om, var att han hamnat mitt i en av de mest beryktade händelserna under julidagarna: sammanstötningen i korsningen mellan Nevskij Prospekt och Sadovajagata. Ett fotografi som togs av hur människor ligger på gatan eller springer för sina liv, skulle under de kommande hundra åren inte bara stå som en av symbolerna för julidagarna, utan för den ryska revolutionen. Men är fotot äkta?

Nästa avsnitt: Vad hände vid korsningen?

Noter
[1] Den brittiske historikern Michael Pearson hävdar i Det plomberade tåget (1975), att den sista uppmaningen, om att invänta instruktioner från centralkommittén, kom från Jakov Sverdlov.
[2] Lenin säger också att en bolsjeviktidning Proletarskoje Djelo, som utgavs i Kronstadt, och en mensjeviktidning Rabotjaja Gazeta innehöll referat av hans tal.

  2 kommentarer for “1917 (nr 40) ”Julidagarna” — Vad sade Lenin?

  1. 2017-11-19 kl. 16:58

    Spännande! När det är revolution på gång räcker långtidsplaneringen inte många timmar framåt.

    Om jag fick sätta en pratbubbla på tavlan så skulle Lenin skrika: ”Hörni, vill ni sluta att väsnas därnere, det är ju lögnihelvete att kunna sova med ert dj-a oväsen hela tiden!”.

  2. Anders Persson
    2017-11-19 kl. 20:48

    Björn N!
    Nej, långtidsplanerade revolutioner är det tunnsått med. Det gäller oftast att gripa tillfället i flykten och kunna manövrera snabbt och smidigt. Till Kalinin sade Lenin ju att ”vi får se vad som händer…”. Kanske var Lenin en större taktiker än strateg?

    Orlando Figes skriver i Revolutionary Russia 1891-1991” (2014) att Lenin verkar ha haft Napoleons motto ”On s’engage et puis on voit” (Först måste vi ta upp kamp på allvar och sedan får vi se) som sin ledstjärna.

    Jag var lite tveksam att citera detta i artikeln ovan, men nu i kväll upptäckte jag att Lenin själv har använt det om sig själv i en artikel i Pravda 30 maj 1923, som finns återgiven i senaste b]Clarté 3/2017/b.

    Citat har så ofta kopplats till Lenins sätt att bedriva politik att det uppstått idéer om att det kom från honom, att han 1923 tillskrev Napoleon yttrandet. Men det är fel https://history.stackexchange.com/questions/9396/did-napoleon-ever-say-on-sengage-et-puis-on-voit/20963#20963

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *