1917 (nr 41) “Julidagarna” — den berömda bilden

Bilden av flyende demonstranter på Nevskij Prospekt tillhör kultbilderna från ryska revolutionen 1917. Men är den äkta, undrar Anders Persson?

Foto från sammanstötningen i hörnet av Nevskij Prospekt och Savodajagatan behövde två månader för att ta sig ut ur Ryssland. Enligt Daily Mirror var det en sammanstötning mellan “leninister, vertyg för tyska agenter och de som ville fortsätta kriget till dess slut.” Enligt tidningen var det leninisterna som öppnade eld med maskingevär.

En av de mest berömda fotografierna från ryska revolutionen, som blivit nästan sakrosankt, är bilden av flyende människor nedför Nevskij Prospekt tisdagen den 4 (17) juli 1917. Den engelska bildtexten ovan säger, liksom många historieböcker, att det är bolsjevikerna som öppnar eld emot regeringsvänliga demonstranter. På vänstersidan har det alltid hävdas, att det var regeringstrogna styrkor som öppnade eld emot bolsjevikledda demonstranter.

Denna händelse har blivit föremål för mycken mytbildning i historien om den ryska revolutionen. Denna video presenteras på nätet som en autentisk upptagning av händelsen, men är egentligen hämtad ur Eisensteins film Oktober från 1927, där ni möter sekvensen 14–16 minuter in i filmen.

Fotot har inspirerat konstnärer, bland annat en målning som ger en ännu mer dramatisk bild. Vad som möjligen kan anas på fotot framträder här i all tydlighet: en moder som söker rädda sitt barn.

En sentida målning efter det berömda fotot: de från kulspruteelden flyende människorna på Nevskij Prospekt den 4 (17) juni. Det var helmulet vid tillfället och skuggorna är alltså falska. Skuggorna anger dessutom, att klockan är omkring 18, vilket är cirka fyra timmar efter den verkliga händelsen.

Korsningen är idag en av de viktiga tunnelbane-, buss- och spårvagnshållplatserna i centrala S:t Petersburg — där författaren många gånger stått och väntat på 191:ans buss.

Vad är nu sant, osant och obekräftat i denna händelse?
Platsen är välbekant för alla som bott eller besökt S:t Petersburg. Till höger ligger varumagasinet Gostinyj Dvor, rakt fram Ryska nationalbiblioteket och däremellan Sadovajagatan, som i sin tur kommer från Sennaja Plosjtjad (Hötorget).

Fotot lär också förekomma i böcker och sajter som handlar om revolutionen 1905, i synnerhet massakern på Blodiga söndagen den 9 (22) januari. Så kan vi vara säkra på att fotot ovan faktiskt är från 1917? Jo, om man tittar i mitten på allra översta delen av fotot skymtar man något som ser ut som en affisch, fäst på bibliotekets vägg. Med lite god vilja kan man identifiera det som en av den provisoriska regeringens affischer för Frihetslånet.

Till vänster affischen för Frihetslånet och till höger en förstoring av originalfotot där affischen för tydlighets skull ramats in.

Men vad var det då som skedde i hörnet av Nevskij Propekt och Sadovajagatan?
De dokument som jag haft tillgång till, ger ytterst summariska skildringar. Tidningen Russkaja Volja nämnde bara kort, att när kronstadtmatroserna vid fjortontiden marscherade längs Nevskij Prospekt, hade det från Sadovajagatan hörts några skott och “kort därefter började gevären smattra även på Nevskij”. Den officiella nyhetsbyrån Petrograds Telegraf gav lite mer detaljer:

“Kronstadtmatrosernas protestdemonstration anlände vid trettontiden till Nevskij över Sadovajagatan. I trängseln vid gatukorsningen hördes plötsligt skott, som först verkade vara riktade emot matroserna, av vilka några sårades. Kronstadtmatroserna öppnade å sin sida eld från sina gevär, varvid de civila hals över huvud tog till flykten. Matroserna undersökte  ett antal hus i närheten, men hittade ingenting.”

Men därefter verkar allting ha gått fel. Telegrambyrån rapporterade om beväpnade fotgängare och bilar som rörde sig upp och ner på avenyn och sköt mot allting.

“Soldater i en kulsprutebil sårade tre personer. Soldaterna som skyndade till dödade bilens förare, men bilen kom undan. Ingen visste vem som egentligen sköt och av vilken anledning. Allt var oorganiserat, spritt. Det tog bara ett par minuter, sedan från en annan plats. Vid 15-tiden trängdes matroser med folkmassorna i hörnet av Italjanskaja- och Sadovajagatorna och samtidigt vid hörnet av Litejnyj och Nevskij propekt samt vid Fontankakanalen.”

Telegrambyrån drog slutsatsen att beskjutningar uppstått på flera ställen av ren rädsla. Ty de dödade var inte många, kanske “bara”  ett dussin och omkring  500 sårade i hela staden.

Skottlossning från tidningsredaktion?
Den mest detaljerade skildringen har vi faktiskt i Eisensteins film. Den spelades in bara 8–9 år efter händelsen, som då fortfarande borde ha varit i gott minne. I filmen (se länk ovan), där skottlossningen kommer in efter 12–14 minuter, hävdas att skotten skulle ha kommit från fönstren i huset vid Nevskij Prospekt 52. Detta hus hyste då redaktionerna för de djupt reaktionära tidningarna Vetjernee Vremja (Kvällsnyheterna) och Novoje Vremja (Ny Tid).

Enligt Eisensteins film skulle demonstrationen ha blivit beskjuten från Vetjernee Vremjas redaktionslokaler. (Dess skylt är ditsatt av författaren).

Men, återigen, kommer de samtida finländska tidningarna till hjälp. Docenten Tiander, som vi stiftat bekantskap med tidigare som ögonvittne, hade turen (eller oturen) att hamna mitt i skottlossningen. I ett resebrev han förmodligen skrev några dagar senare, men som på grund av typografstrejken i Finland kunde publiceras i Hufvudstadsbladet först den 24 augusti skriver han (med lite moderniserad svenska):

“Den andra dagen [dvs tisdagen] uppmanade kommendanten metropolens befolkning att hålla sig hemma, såvida inte viktiga angelägenheter tvang någon att vistas utomhus. En sådan orsak inträffade för undertecknad, då en engelsk miss ringde på och sporde, om jag inte ville följa henne litet ut på Nevski för att se på folksamlingarna. Missen hade naturligtvis inte sett sådant förut.”

På Nevski rådde skönt promenadväder och rätt många hade – noterande Tiander – inte åtlytt kommendantens uppmaning.

“Mördande stålhagelskur”?
Tiander och hans engelska väninna hade kommit till Quisisana-restaurangen, ett populärt tillhåll för studenter och intellektuella, då friden bröts.

“I full fart kom en automobil med ett tjog beväpnade passagerare, någonstädes ifrån smällde ett skott. Soldaterna på bilen svarade och riktade sina gevär rakt i folkhopen. Bilen stannade och kulsprutorna gjordes i ordning och översållade den värnlösa publiken med en mördande stålhagelskur.

Igen samma taktik som aftonen förut. Liggande ställning och försiktigt krypande. De lyckligaste gömde sig i källarnedgångar. Andra skyndade in i portgångar, trappor och sidogator. Jag hamnade oskadd i Michailovskaja [liten tvärgata till Nevskij med bla. Hotell Europa].”

Tiander väntade tio minuter i skydd av tvärgatan. När det från Nevskij inte längre hördes skott eller “misstänkt ljud” återvände han. Från alla håll kom de flyende fotgängarna tillbaka. Järngallren som vid skottlossningens början hade dragits ner över Quisisanas stora fönster, lyftes nu åter och de uppskrämda gästerna kunde andas ut. Men allt var inte som det skulle:

“I hörnet av Nevski och Sadovaja hade det flutit blod. En student hade träffats i ryggraden och dog följande dag. De andra hade ofarliga skottsår i handen eller i foten. Alldeles oförmodat träffar jag en bekant, Nina Pavlovna, som i våras avslutat de medicinska kurserna. Den lika intagande som energiska fröken-doktorn anlade förband på öppen gata. Promenaddräkten är fläckad av blod. Förresten är det här för henne bara småsaker  – inom en vecka är hon igen vid Minskfronten.”

Tianders iakttagelser på platsen motsäger att kulspruteskyttarna skulle ha “översållat den värnlösa publiken med en mördande stålhagelskur“. Hans iakttagelse gjordes på alltför långt håll. Den anonyme affärsman som Arbetet intervjuade och vars upplevelser vi återgav i förra avsnittet, såg  heller inga spår av någon blodig massaker: “När skjutningen upphörde och han kunde avlägsna sig var hela gatan fullströdd av soldatmössor och hattar, som förlorats vid sammandrabbningen”. Arbetets sagesman begav sig på kvällen till Finlandsstationen. Han såg pansarbilar rusa genom gatorna: “Det var svårt för utomstående att avgöra med vilka man hade att göra, då både upproriska och regeringstrupperna hade tågat med röda fanor i spetsen.”

Min slutsats är, att det varken var regeringstrupper eller bolsjeviker som mejade ner oskyldiga, utan anarkister och anarkistiska bolsjeviker som i nervositet sköt vilt omkring sig vid minsta förevändning. Med största säkerhet fanns det provokatörer på plats, men de hade snart lärt sig att det räckte med att skjuta någon salva i luften, så skulle de odisciplinerade demonstranterna stå för resten. Vad som gjorde saken än mer osäker var att anarkist-bolsjevikerna inte visste om den där lastbilen, med flaket fullt av folk, som närmade sig, var eget folk eller fiender.

Krypskyttar i fönstren?
Det talades mycket om “kontrarevolutionärer” som sköt uppifrån fönster. Om det blir ett kraftigt oväsen på gatan, så rusar man ju spontant fram till sitt fönster, för att se efter vad som står på. Kanske någon öppnar fönstret, och råkar då denne ha uniform eller något som liknar uniform, blir denne ju genast misstänkt. Den unge affärsman som Arbetet intervjuade, bodde på hotell Moskva. Där hade tidigare bott några officerare, som påståtts ha skjutit från sitt fönster. Hotellet blev kringränt av folkmassan och de utpekade officerarna anhållna.

Ironisk rysk karikatyr över tillståndet i Ryssland 1917: folk slåss på gatan, bomber briserar, krypskyttar avlossar salvor från fönstren och ambulanserna kör i skytteltrafik med sårade.

Hade det förekommit en mindre massaker på civilpersoner i hörnet av Nevskij och Sadovaja, så hade det givit mycket fler avtryck i samtida tidningsreportage, för att inte tala om den officiella utredningen. Skottlossningen i hörnet Nevskij och Sadovaja var dock ingen bagatell. Några människor dog, flera blev mer eller mindre allvarligt skadade. Vi får inte tro att de människor vi ser ligga på gatan nödvändigtvis har skjutits. Då hade Tiander sett andra scener, när han kom fram ur sitt gömställe. Så såg det ut runt om i Petrograd dessa dagar. Det var alltså ingen unik händelse, liknande förekom på många platser i Petrograd dessa våldsamma dagar.

Men det unika med denna händelse var att den, till skillnad från de andra, blev fotograferad.

Ryska fotopionjärer
Vägg i väg med redaktionen för Vetjernee Vremja och Novoje Vremja låg, på Nevskij Prospekt 54, Karl Bullas fotoatelje. Bulla räknas som en pionjär inom ryskt fotoreportage och hans söner tog senare över verksamheten.

Karl, Alexander och Viktor Bulla (1883-1938), pionjärer i Ryssland i reportagefotograferandets konst.

Fotografiet av kaoset i hörnet av Nevskij och Sadovaja är inte taget från fotofirmans ateljé, den låg söderut, utanför bilden åt vänster. Istället är fotot taget från huset på andra sidan fortsättningen på Sadovaja, mitt emot Vetjernee Vremjas tidningsredaktion på Nevskij 50. Genom grova trigonometriska beräkningar (lyktstolpen i mitten är omkring tolv meter hög, avståndet till Nationalbiblioteket är omkring sextio meter) osv, har jag kommit till slutsatsen, att fotografen, som vi vet var sonen Viktor, måste ha stått på taket av Nevskij 50 när han tog bilden.

Han måste ha kommit dit, inte anande att han skulle beskåda en våldsam händelse och knäppa en bild som skulle gå till världshistorien. Men varför tog han bara en bild? Jag tror svaret är enkelt. Den tidens kameror var inga mobilkameror utan liknade ganska mycket ett tungt vapen. Kanske blev Viktor observerad av någon på gatan, misstänkt för att vara krypskytt, hamnade under beskjutning och fick snabbt retirera från takkanten.

Nevskij Prospekt 50 och den ungefärliga position på taket från vilken Viktor Bulla tog det odödliga fotot. Gatan till höger är fortsättningen på Sadovaja.

Men, säger ni kanske, ger inte detta en alltför idylliserande bild av julidagarna? Det måste ju ha förekommit massakrer. Jo, det förekom verkligen sådana och en ledtråd får vi, återigen, i den oförtröttlig Karl Tiander som i sitt resebrev i Hufvudstadsbladet den 11 (24) augusti fortsatte:

“Efter alla dessa intermezzon fick jag äntligen tag på missen. Jag hoppades avskräcka henne genom ett livfullt referat av allt vad jag sett och upplevat. Men se nu ville hon partout [till varje pris] själv vara med i leken. Alltså tar vi oss en spatsertur längs Nevskij och dricker på Quisisana det obligatoriska Klukvakvasset [tranbärskvass]. Men ingenting händer. Blott i fjärran hörs skottväxling, kulsprutssmatter och knallar av handgranater. Det var sammandrabbningen mellan bolsjeviker och kosacker på Litejnyj, varvid flera tiotal kosacker blev dödade. “Very excitant!” bemärkte missen.”

Nästa avsnitt: De döda hästarna på Liteinij Prospekt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.