1917 (nr 42) “Julidagarna” – de döda hästarna på Liteinij Prospekt

När en mängd kosacker dödades i sammanstötningar med väpnade demonstranter den 4 (17) juli väckte det mindre upprördhet än att dubbelt så många hästar omkommit, berättar Anders Persson

Petrograds invånare samlade kring några av de dödade kosackhästarna på Liteiny Prospekt den 4 (17) juni.

Det är inte helt lätt att skapa sig en bild av vad som hände i Petrograd under de oroliga julidagarna, i synnerhet under dess mest dramatiska dag, tisdagen den 4 (17) juli. Dagen var het och fuktig, med tjocka moln som hängde över huvudstaden. Här och där kom det en lätt regnskur.

Under eftermiddagen och kvällen samlades tiotusentals soldater, arbetare och vanliga invånare runt Tauriska palatset där sovjeten, arbetarnas och soldaternas råd höll hus. Folkmassorna krävde “all makt åt sovjeten“. Varför neka att ta emot makten när den erbjöds med utsträckt hand? Nu när de borgerliga lämnat regeringen var det ju bara att fylla deras platser med pålitliga socialister.

Men de som uppmandes att gripa makten tvekade. Mensjeviker och socialistrevolutionärer menade att Ryssland inte var moget för en socialistisk ordning. Bolsjevikerna var tveksamma, därför att för dem handlade det, som sagt, inte bara om att ta makten, utan också om att ha en rimlig chans att behålla den.

I tumultet utanför Tauriska palatset försökte de upprörda demonstranterna först arrestera den mensjevistiske post- och telegrafministern Iraklij Tseretelli, men när detta misslyckades, så kunde de ändå gripa jordbruksministern, socialistrevolutionären Viktor Tjernov. Han släpptes sedan Leon Trotskij, som befann sig i huset, intervenerat och genom ett flammande tal lyckats lugna demonstraterna. Men det som så gott som omöjliggjorde vidare demonstrationer, var ett kraftigt regn som bröt ut från de svarta molnen.

En händelse som återberättas i så gott som alla vittnesmål är, hur kraftiga regnskurar, ibland rena skyfall, avbryter demonstrationer eller skärmytslingar på kvällen den 4 (17) juli. Dessa skurar hade bildats på en gränszon mellan mycket varm luft i norr och svalare söderut, som under dagarna innan sakta rört sig upp från Baltikum.

Men innan regnet kom hade en allvarlig sammanstötning ägt rum ett stycke västerut, inåt stadens centrum.

Ögonvittnesskildringar
Det hade varit någon gång vid sextontiden som ett par regementen av Donkosacker fått order att bege sig till Tauriska palatset för att skingra demonstranterna. En flera hundra man stark kosackstyrka satte sig i rörelse på södra Nevastranden (Palatskajen) mot Liteinijbron [1] över Nevan.

Vad som sedan skedde känner vi inte bara genom den officiella undersökningen och tidningsreportage, utan också genom brittiska, franska och amerikanska ögonvittnesskildringar. Strax söder om bron låg nämligen både de brittiska, franska och amerikanska ambassaderna. I området rörde sig därför ovanligt många västerländska turister, journalister och diplomater. Den brittiska historikern Helen Rappaport har i boken Petrograd 1917 – Caught in the Revolution (2016) samlat en mängd sådana ögonvittneskildringar från januari till december 1917.

De som först lägger märke till kosackerna är två amerikanska banktjänstemän på National City Bank of New York, Leighton Rogers och Fred Sikes. När de hörde ljudet av hästhovar, sprang de ut på balkongen och kunde se något som verkade vara tvåhundra kosacker och tre lätta fältkanoner passera förbi. Officerana skrek ut kommandoord och svängde med sina sablar.

Vid brittiska ambassaden strax intill hade man just satt sig till middag, när de fick veta att hundratals kosacker stormade förbi. Dammet stod högt när de passerade. De kosacker som inte stod upp i sina stigbyglar och svängde svärden, låg lågt i sadlarna med långa lansar som de höll i “en otäck vinkel“, tyckte Muriel Buchanan, ambassadörens dotter.

Ursprungligen lär kosackerna ha varit slaviska livegna bönder under tidigt 1200-tal i dagens Ryssland, Ukraina och Vitryssland, som flydde undan feodalslaveriet och strävade efter frihet ute på de stora slätterna.

Strax efter att de försvunnit utbröt en kraftig eldgivning och snart såg man fyra herrelösa hästar rusa förbi ambassaden. Enligt den officiella regeringsrapporten hade kosackerna blivit beskjutna med gevär och kulsprutor från Liteinijbron. Elden kom inte bara från matroser, soldater och arbetare, utan också från en stor mängd fångar som, forfarande i sina fångdräkter, anslutit sig till de stridande. De hade några timmar tidigare under någon villervalla sluppit ut ur Krestnijfängelset.

“Vilken slakt!”
Kossackerna valde nu att fly nerför Liteinij Propekt [2]. Denna breda aveny är, efter Nevskij Prospekt, en av de stora paradgatorna i S:t Petersburg. Där hade demonstranterna upprättat en provisorisk barrikad, som de bemannat med soldater utrustade med maskingevär. Phil Jordan, en afroamerikansk betjänt, kock och chaufför på ambassaden skrev hem:

“Kossackerna och soldaterna utkämpade en fruktansvärd strid bara ett kvarter från ambassaden. Kossackerna strider alltid, som ni vet, från hästryggen. De gjorde ett stormangrepp mot soldaterna som befann sig mitt i gatan med kulsprutor och lätta artilleripjäser. När kossackerna kom stormande började soldaterna pumpa dem med kulsprutesalvor och man kunde se män och hästar falla till höger och vänster. Ack och ve, vilken slakt!”

Bessie Betty, en amerikansk journalist från San Francisco Bulletin, såg till sin fasa, hur kossackerna sökte vända sina hästar och fly, men dessförinnan hade ett halvt dussin stupat för kulspruteelden. Phil Jordan kunde efter en halvtimmes strid räkna till 28 döda hästar bara över ett halvt kvarter.

1) Korsningen Nevskij Prospekt och Sadovajagatan. 2) Palatstorget. 3) Marsfältet, National City Bank och brittiska ambassaden. 4) Ksesissinskas hus (Bolsjevikernas högkvarter). 5) Liteinijbron (Alexanderbron). 6) USA-ambassanden. 7) Liteinij Prospekt med ungefärliga platsen för striden mot kosackerna. 8) Tauriska palatset (Sovjetens högkvarter). 9) Franska amnbassaden.

När den amerikanske ambassadören David Francis kom till platsen en halvtimme senare, öste regnet ner och gatorna “bokstavligen och verkligen rann av blod“. Döda kroppar låg spridda över fyra kvarter. Louis de Robrien, fransk militärattaché fann “en hjärtskärande syn av döda hästar, deras strama hud blänkte av regnet som just fallit, där de låg på den våta vägbanan mellan vattenpölar som ofta var röda av blod.” Han räknade till tolv döda hästar, bara mellan två kvarter nära ambassaden, men det fanns fler längre ner på avenyn. Folk hade redan samlats kring de döda hästarna och börjat lägga beslag på deras betsel och sadlar.

Enligt den officella rapporten dödades under julidagarna 20 kosacker och 70 sårades, men andra källor talar om dubbelt så många. Också dubbelt så många hästar dödades, och dessa verkar ha sörjts mer än kossackerna. Leighton Roberts hörde från en kossack som överlevt:  “Vi kan skaffa nya rekryter. . . men sådana hästar — nej!” En nyzeeländsk journalist, Harold Williams, såg en stor och stark kossack, helt över sig av sorg, gråta vid de döda hästarna.

Men det var inte bara det kraftiga regnet, som fick demonstraterna, att efterhand tappa lusten och återvända till sina hem eller kaserner. Under kvällen hade justitieministern Pavel Pereverzev offentliggjort dokument som sades visa att Lenin var en betald tysk agent.

Nästa avsnitt: Lenin i livsfara.

Noter
[1] Den anlades i början på 1700-talet  för att förbinda Nevskij med ett metallgjuteri nära Nevan (ry. liteini = gjuteri).
[2] Liteinijbron hade under åren 1903—17 officiellt namnet Alexanderbron och kallas så i en del skildringar, bl.a. i den officiella rapporten om kravallerna under julidagarna.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  2 kommentarer for “1917 (nr 42) “Julidagarna” – de döda hästarna på Liteinij Prospekt

  1. Bertil Carlman
    2017-11-26 kl. 11:04

    Det är med stort intresse jag läser, kopierar, gör om till worddokument, skriver ut och ger till intresserade bekanta som inte ägnar sig åt internet.
    Tack AP!

    PS
    Kosack stavas med ett s.
    DS

  2. Anders Persson
    2017-11-26 kl. 16:23

    Tack för de uppskattande orden. Men ni ska veta att serien har blivit nästan som ett gift för mig, ett slags beroendeskapande “time travelling” tillbaka i tiden. När jag bodde i England på 90-talet gick på BBC en serie “Goodnight Sweatheart” som handlade om en kille som i en gränd i East End hittat en hemlig bakdörr som leder tillbaka till krigets och Blitzens London. Seriens dynamik bygger på hans fladdrande fram och tillbaka mellan 40-talet och 90-talets England.

    Var gång jag sätter mig ner framför PC:n för att med hjälp av böcker, samtida tidningar och websajter skriva ännu ett avsnitt i “1917”-serien, är det som att förflytta sig tillbaka till 1917 års Petrograd. Eftersom sedan dess inte så mycket i arkitekturen i staden har förändrats och jag, efter att ha bott där i tre-fyra månader, känner mig hemma på gator och torg, så ger det en upplevelse av att “jag är där”, lika oroad och förvirrad som alla andra.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.