1917 (nr 43) ”Julidagarna” — Lenin i fara

Natten mellan tisdag och onsdag den 4—5 (17—18) juli 1917 var det nära att det gick illa för Lenin, berättar Anders Persson.

Natten mellan tisdag och onsdag den 4–5 (17–18) juli 1917 var verkligen ”en mörk och stormig natt” i Petrograd:

”Regnet föll i strida strömmar – förutom ibland, när det tyglades av en våldsam vindby – som svepte upp längs i gatorna, rasslade längs hustaken och oupphörligen skakade om den svagt lysande flamman från lamporna som kämpade mot mörkret.” [1]

På tidningsredaktionerna vid de borgerliga och icke-bolsjevistiska tidningarna vässade journalisterna pennorna, för att ställa Lenin och bolsjevikerna till svars, inte bara för – som de menade – hans försök att med våld gripa makten, utan för hundratals oskyldiga människors död.

Ovädret hade gjort att demonstranterna kring arbetar- och soldatrådets hus, Tauriska palatset, hade lämnat området. Men det fortsatte att sjuda av liv inne i palatset. I en av sammanträdesrummen satt Lenin.

Ett telefonsamtal…
En som lämnat sammanträdena och tagit en 45 minuters promenad till sin våning på Chersonskajagatan nr 5, en parallellgata strax norr om östra delen av Nevskij, var den fyrtioårige bolsjevikveteranen Vladimir Bontj-Bruevich. Han var en av Lenins närmaste vänner och medarbetare. Det var i hans datja på Karelska näset, som Lenin hade kopplat av den 30 juni–4 juli (12–17 juli). En charmig halvannan minuts filmsekvens med de båda finns på YouTube.

Bontj-Bruevich hade just kommit innanför dörrarna vid nittontiden när telefonen ringde. Vad som då hände, har han berättat i sina memoarer från 1931: Na boevych postach Fevralskoyj i Oktjabrskoj revoljutsij (På stridspost under februari- och oktoberrevolutionerna).

– Vem är det? frågade Bontj-Bruevich.
– Känner du inte igen min röst? Rösten var något läspande.

Jo, det gjorde Bontj-Bruevich. Det var en gammal ungdomsvän.

– Jag ringer till dig för att varna dig. En massa dokument håller på att samlas här mot Lenin och de kommer att kompromettera honom politiskt. Jag vet att du står honom nära. Var förvissad om att detta är på allvar och att man snart kommer att gå från ord till handling.
– Vad rör det sig om?
– De anklagar honom för spionage för tyskarna…
– Men du måste inse att det är det tarvligaste förtal!
– Det gör detsamma vad jag inser eller ej. Men på grundval av dessa dokument kommer han och hans vänner att ställas inför rätta. Rättegången kommer att inledas nu, genast. Jag säger detta med största allvar och ber dig att omedelbart vidtar alla nödvändiga åtgärder.

Hans röst var dämpad men forcerad.

– Men…
– Jag berättar det här för dig för gammal vänskaps skull. Jag kan inte säga mer. Farväl, och  lycka till. Gör något nu…

Sedan lade han på luren.

I den mån den historiska litteraturen alls nämner detta samtal, sägs det ha kommit från ”en radikal jurist” eller ”assistent” på justitiedepartementet. Men detta är att grovt underskatta mannen som ringde och hans relation till Bontj-Bruevich.

Från fina familjer i Moskva
Nikolaj Karinskij var liksom Bontj-Bruevich född i Moskva och samma år fast i oktober 1873, fyra månader senare. Han kom från en fin familj med förankringar i den rysk-ortodoxa kyrkan. Hans farbror var den berömde filosofen Michail Karinskij (1840-1917). Vid tio års ålder togs han in vid Moskvas kadettkår och vid tjugo lämnade han gymnasiet för att utbilda sig till advokat.

Men vad finns det för anledning att tro, att denne högreståndsyngling i sina unga år hade något samröre med den blivande bolsjeviken Bontj-Bruevich, bara för att de var lika gamla och uppväxta i Moskva? Det var ju redan då en jättelik stad.

Jo, Vladimir Bontj-Bruevich, ehuru senare bolsjevik, kom från en ännu finare familj av litauisk, eller kanske snarare vitrysk lågadel. Han var dessutom yngre bror till Michail Bontj-Bruewich (1870-1956) vid denna tid general och kommendant i Pskovs militärområde

Juristen som varnade bolsjeviken som varnade Lenin. Nikolaj Karinskij (t.v) och Vladimir Bontj Bruewich (t.h)

Det har inte stått att finna mycket om Nikolajs och Vladimirs relation. Hur lärde de känna varandra? Umgicks deras föräldrar? Var de skolkamrater? Träffades de under universitetsstudierna?

I sina memoarer säger Bontj-Bruevich, att han lärde känna Karinskij som en ”radikal advokat”, som försvarade religiöst oliktänkande. Tsarregimen och ortodoxa kyrkan bedrev nämligen också jakt på oliktänkande även inom religionen.  Vid flera av dessa rättegångar fungerade Bontj-Bruevich som expertvittne. Han hade nämligen, bland annat tillsammans med Leo Tolstoj, engagerat sig i rörelser som sökte hjälpa dessa dissidenter.

Karinskij hade som försvarsadvokat agerat mycket skickligt och i sina förhör med missionärer, präster och spioner från den ortodoxa kyrkan inte sällan dragit på sig åklagarens och domarens irritation eller ilska.

Han hade inte träffat Karinskij på länge, men uppenbarligen hade denne ansett deras relation tillräckligt stark för att förmå honom att vilja ta risken och ringa upp Bontj-Bruevich, en av de mer framträdande bolsjevikerna. Men varför hade han gjort det?

Lenin inte så orolig
Bontj-Bruevich kände Karinskij som en lugn och eftertänksam person, varför det inte rådde någon tvekan om, att saken var allvarlig och att det var nödvändigt att skrida till handling omedelbart. Det skulle ta för lång  tid att återvända till Tauriska palatset, varför han ringde bolsjevikernas sammanträdesrum i Tauriska palatset. En okänd man svarade och när Bonch-Bruevich frågade efter Lenin, kom denne efter en halv minut och fick höra varningen:

– Jag kan inte namnge källan på telefon av uppenbara skäl, man kan ju avlyssna oss.
Är det en pålitlig källa? undrade Lenin.
– Ja!
Är det en tillfällig bekantskap eller känner du denna person väl, är det en långvarig bekantskap?
Ja, det är en långvarig bekantskap.
– Beskriv vem han är, är det någon från allmänheten eller innehar han någon officiell ställning?
Han har en hög officiell position. I kraft av min långa bekantskap med honom kan jag intyga att den är perfekt lokaliserad.
Var det ett rykte han återgav, eller fanns det dokument om saken? Och då inte förfalskade dokument?
– Han sade att det fanns dokument och rådde mig att så fort som möjligt vidta mått och steg, som jag förstod, för att åtal hotar.

Lenin berättade att bolsjevikerna från andra håll också fått veta att dokument förbereddes för att väcka åtal. Man höll just på att kontrollera saken.

– Om du får veta något, låt oss få veta. Dina rapporter är viktiga och kommer att tas på allvar.

Det stod nu klart för Bonch-Bruevich, att Lenin inte reagerade tillräckligt allvarligt på varningen.  Kanske var han luttrad. Sedan hans ankomst i april hade högerpressen beskyllt honom för att gå tyskarnas ärenden.

Dessutom hade bolsjevikerna sedan lång tid kännedom om existensen av komprometterande franska underrättelserapporter. Under ett besök av den franske socialisten Albert Thomas i april, hade Kerenskij och hans förtrogna i den provisoriska regeringen fått information, framtagen av den franska underrättelsetjänsten, om hur pengar smugglades från Stockholm till Petrograd via Torneå. Om den provisoriska regeringen inte hade agerat då, varför skulle de slå till nu, kanske Lenin tänkte.

Stadsåklagare
Bontj-Bruevich kunde i telefonen inte berätta för Lenin, att uppgifterna inte kom från vilken mullvad som helst, utan från en av justitieminister Pereverzevs närmast män. Ty Nikolaj Karinskij hade under det kvartssekel som gått sedan de varit vänner i Moskva, gjort karriär inte bara som högt ansedd advokat, utan hade efter februarirevolutionen blivit erbjudan posten som stadsåklagare vid domstolen i Petrograd. Som borgerlig kadet, men på vänsterkanten, var han politiskt ett idealiskt val.

Det var i egenskap av högste åklagare som Karinskij av den den provisoriska regeringen bemyndigats, att utreda omständigheten kring upploppen under julidagarna [1]. Han satt alltså och förberedde rättegången mot Lenin. Någon högre uppsatt källa stod knappast att finna!

Men om detta kunde Brontj-Bruevich inte yppa ett ord över den förmodligen avlyssnade linjen.

– Du  ger dig väl genast av från palatset, Vladimir Iljitj!
Oroa dig inte så mycket, sade Lenin lite skämtsamt.
– Jag är rädd för att du är i fara och jag kan inte rå för att jag oroar mig.
Inte alls, inget att bry sig om, svarade Lenin obekymrat.
– Skynda dig, sade Bontj-Bruewich.
– Bra! Farväl!

Lenin lade på luren.

Bruevich memoarer från 1931 På stridspost under februari- och oktoberrevolutionerna.

Lenin kom hem till våningen vid Sjirokajagatan på småtimmarna. Han hade på vägen passat på att ta en sväng in på Pravdas redaktion. Det var tur att han inte stannade länge, ty bara en halvtimme efter att han lämnat, utsattes redaktionen för en räd av poliser, militärer och diverse reaktionära råskinn, som vände upp och ner på inredningen i sitt sökande efter komprometterande material.

Lenin och det tyska understödet
Det har i alla tider gjorts ett stort nummer av att Lenin reste till Ryssland med tysk hjälp. Man ska då veta, att den ledande vänstermensjeviken Julius Martov gjorde samma resa en månad senare med ett hundratal socialister och exilryssar, utan att det väckte samma uppståndelse. Det hör också till saken, att Lenin helst hade velat ta sig till Ryssland med brittisk och fransk hjälp, men detta hade nekats honom.

Det hade å andra sidan varit en grov försummelse och ett slöseri med tyska skattebetalares medel, om inte Berlin på ett eller annat sätt slussat in pengar till Ryssland för att ekonomiskt stödja bolsjevikerna. Men eftersom allt sköttes av proffs, kunde det ske utan att på minsta sätt kompromettera de bolsjevistiska ledarna.

Till slut har väl ingen, varken 1917 eller senare, trott att Lenin ville göra revolution i Ryssland för att tjäna en hacka! Justitieministern Perevzev gjorde därför en i princip riktig bedömning, när han i en intervju i högertidningen Vechernee Vremja fredagen den 7 (20) juli sade:

”Ehuru jag under lång tid varit övertygad om att Lenin arbetat för tyska pengar, så är jag djupt övertygad – och jag har sagt detta öppet – att jag  betraktar honom som oförmögen att ta pengarna för personlig  vinning… Ty  Lenin är en så gott som galen fanatiker som aldrig har varit och inte heller nu är intresserad av att känna till från vilka källor som han erhåller erbjudanden om finansiellt understöd i kampen för sina ideal.”

Men nu, tisdagen den 4 (17) juli, avsåg Perevzev att offentliggöra delar av informationen om Lenins påstådda tyskkontakter, först för att diskreditera honom inför hans anhängare, sedan för att kunna häkta honom och ställa honom inför rätta.

Nästa avsnitt (det näst sista): Lenin på flykt.

Noter
[1] Karinskijs utredning som offentliggjordes den 22 juli (4 augusti) är ett gott arbete. Den håller en saklig ton och stämmer med andra, senare källor. Efter oktoberrevolutionen skulle han 1918 ansluta sig till de vita för att sedan emigrera västerut och sluta sina dagar i USA.
[2] Detta är inledningen till den 1800-talsroman som introducerade schablonen It was a dark and stormy night, som jag tycker väl beskriver vädret också denna natt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *