1917 (nr 45) En annorlunda historieskrivning?

Många läsare av den här serien om ryska revolutionen 1917 har inte känt igen sig. Inte heller jag, tillstår Anders Persson.

En annorlunda bild av ryska revolutionen med b.la. den inledande demonstrationen som inte skedde på ”kvinnodagen”, stadsåklagaren och kadeten Nikolaj Karinskij som ville rädda Lenin, vänstermensjeviken Fedor Linde som satte igång de stora demonstrationerna i april, Durnovos villa som blev anarkisternas högkvarter, dubbelagenten Michailovitj som stålsatte Lenin, ryska och finska tidningsreportage m.m. m.m.

Min resa i Ryssland 1917 har kommit till vägs ände. Andra plikter kallar. Jag är med sorg i hjärtat tvungen att lämna Petrograd och alla de människor jag kommit i kontakt med. Hur ska det gå? Kommer polisen att fånga Lenin? Kommer det ryska folket att genomskåda regeringens hat- och krigspropaganda? Kommer Trotskij, Kollontaj, Kamenev och andra fängslade bolsjeviker att dömas till döden för landsförräderi? I vilket fall som helst verkar utsikterna för en bolsjevikledd revolution vara mikroskopiska.

Hur det började
Mitt intresse som historiker för ryska revolutionen 1917 väcktes  för nästan ett år sedan. Av en tillfällighet hittade jag ett reportage i Röster i Radio/TV från 1977 (60-årsjubiléet) där ”Farbror” Sven Jerring berättade om sina upplevelser — ty han var på plats!  En detalj som slog mig var att han dagen för ”kuppen”,  den 25 oktober (7 november), skrev hem:

”Bolsjevikupproret har ju varit länge väntat och, som jag skrev i mitt förra brev, skulle det gå av stapeln just idag.”

Vad är detta för någon slags kupp, undrade jag. Brukar inte sådana komma helt oväntat? Hade allas vår ”Farbror Sven” egna kontakter med bolsjevikerna? När jag gick till litteraturen visade det sig att han hade rätt. Till och med i bolsjeviktidningarna hade ledande personer som Kamenev och Zinovjev debatterat flera dagar i förväg huruvida man skulle slå till eller vänta. Här kanske finns en historia att undersöka och berätta, tänkte jag.

Min skolboksbild av ryska revolutionen
När jag här på lindelof.nu inledde min serie om 1917  var den planerad att gå i mål i tid, d v s, runt 100-årsdagen i oktober-november 2017. Min bild av ryska revolutionen var vid den tiden ungefär så här, som tagen ur en skolbok eller mindre uppslagsverk:

”Trötta på kriget och de svåra tiderna organiserar Petrograds kvinnor på den Internationella Kvinnodagen den 23 febuari (8 mars) 1917 en proteströrelse, som blir den tändande gnistan för en revolution som störtar tsardömet. En koalition av liberaler och socialister bildar en provisorisk regering, samtidigt som socialister och fackföreningesfolk bildar ”arbetar- och soldatråd”, s.k. sovjeter. Efter Lenins återkomst från exilen i Schweiz händer inte mycket förrän bolsjevikerna i juli gör ett misslyckat försök att gripa makten. Lenin flyr till Finland, men återkommer på hösten när missnöjet vuxit så att en socialistisk revolution är oundviklig. Folket stormar Vinterpalatset…”

Men snart krossades myten om den där ”stormningen”. De rörliga  bilderna vi sett har varit ur Sergei Eisensteins film ”Oktober” från 1927.

Föreställningarna om oktoberrevolutionen är mer influerade av Sergei Eisensteins film Oktober från 1927, eller av bilder, som i sin tur är influerade av denna film.

Höger- och vänsterenighet
Nästa pusselbit var Robert Service lilla pocket Ryska revolutionen, där han ifrågasätter den gängse historieskrivningen, både till vänster och höger. Där har man varit ”rörande överens” om Lenins ledande roll. Men det ryska folket var, enligt Service, inga viljelösa offer för den politiska eliten. Bolsjevikpartiet tillhandahöll bara de politiska paroller som närmast anslöt sig till arbetarnas, soldaternas, matrosernas och böndernas krav. ”Det leninistiska maktövertagandet var alltså en enkel uppgift – massorna hade redan svarat för förarbetet.”

Andra historiker har gått längre och sagt, att Kerenskij och den provisoriska regeringen bidrog till revolutionen genom sina ständiga politiska tabbar. Till min egen förvåning fann jag under arbetet med den här serien att detta stämde precis. Det hela var som en fotbollsmatch, där hemmalaget vann med 4-2 på grund av tre självmål av bortalaget!

Frihet genom nederlag
En tredje pusselbit var en reportageserie i Dagens Nyheter av dess chefredaktör Anton Karlgren, som 1915 besökt Petrograd för att intervjua ledande ryska politiker om deras syn på kriget och Rysslands framtid. Under dessa intervjuer argumenterade Karlgren för att de som kämpade för ett demokratiskt Ryssland hade allt att vinna på ett ryskt nederlag! Denne journalist, som gjorde Lenins kontroversiella politik till sin, var inte vilken murvel som helst utan alltså ansvarige utgivaren för liberala Dagens Nyheter! Så kanske framstod Lenins anti-krigspolitik 1917 inte så himmelsstormande som den ofta framställts.

Samtida tidningar
Via DN:s, SvD:s och Uppsala Nya Tidnings webbarkiv kunde jag följa reaktionerna i Sverige på händelserna i Ryssland. Men det visade sig också att tidningarna var mycket välunderrättade om vad som skedde i Ryssland, i första hand genom Svenska Telegrambyån (dåvarande TT), men också genom egna reportage och resebrev.

Detta var ännu mer fallet i den finländska samlingen av dagstidningar. Finländarna kunde ju mer eller mindre följa händelserna i Petrograd på första parkett. Deras tidningar (ett tjog svenskspråkiga och hundratal finskspråkiga) hade ibland egna rysktalande reportrar eller freelanceskribenter i Petrograd. Dessutom återgav de regelbundet vad som stod i ryska tidningar, både reportage och ledarkommentarer. För en del ryska tidningar kunde jag ta del av originalen (i dåligt tryck). Genom att inte bara använda standardlitteraturen utan också samtidsskildringar, började en delvis annorlunda, ny och lite främmande bild av ryska revolutionen utveckla sig. Man kände igen sig lite här och där, men det mesta var nytt och kändes främmande.

”Jag var där”
Snart förstod jag varför jag inte kände igen mig. Det berodde inte på att de intryck jag fick var främmande, utan kanske tvärtom stod verkligheten närmare än de lärdes skrifter. Ty genom att följa tidningarna från dag till dag var jag med, jag upplevde skeendet under samma känslomässiga villkor som dåtidens människor, samma osäkerhet, samma missförstånd, samma oro.

Denna ”jag var där”-metodik gav ibland också bättre insikter i skeendet. De tunga borgerliga regeringsmedlemmarnas avgång i juli skildras ofta av historikerna som en mindre regeringskris – de ersattes ju tre veckor senare av andra borgare. Men för ”oss som var där” hade något fundamentalt inträffat: plötsligt fanns det så gott som bara socialister i regeringen – vägen att gripa makten verkade ha öppnat sig. Två dagar senare utbryter ”julidagarna”, som mot denna bakgrund blir mer begriplig.

Ett annat exempel: i en av de vetenskapliga skrifterna heter det att historikerna inte tillräckligt uppmärksammat och analyserat de ryska anarkisternas betydelse för den ryska revolutionen.

De politiska partiernas front med från vänster adliga nationalister, konservativa oktobrister, liberala kadeter (K-D), studentradikala socialistrevolutionärer (C-P) och svartmuskiga socialdemokrater (C-D). Medan de fattigaste före revolutionen (överst) med sin naiva kärlek till tsaren sågs representera det ”verkliga Ryssland”, förvandlades de efter revolutionen (nederst) till de mest radikala anarkist-kommunister. Oktobristerna var konservativa som tagit ett tsaristiskt manifest från oktober 1905 som sin plattform.

Detta upptäcker man 70–80 år efter revolutionen! Vi som ”var där”, vi som följde händelserna genom finländska tidningar som socialdemokratiska Arbetet, Työ och Sosiaaldemokrati, ja t o m i liberala Kotka Nyheter och Kaskö Tidning, hölls väl underrättade om anarkisternas relation till bolsjeviker och andra socialister, både i reportage och analyser.

Bröddemonstrationen
En stor aha-upplevelse gällde den omtalade och inledande demonstrationen den 23 februari (8 mars) 1917. Den uppstod mycket riktigt som protest emot de svåra tiderna. Men i de samtida tidningarna stod det ingenting om att den organiserats på Internationella kvinnodagen. Närmare efterforskning visade, att manifestationerna den 8 mars kom till först 1921. Beslutet 1917 att demonstrera just den 23 februari (8 mars) verkar att ha haft att göra mer med ett omslag i vädret, från bister vinter till milt och soligt, än politisk planering.

Högsta dagstemperaturen i Petrograd i slutet av februari och början av mars 1917 (nya tideräkningen). Demonstrationen som startade revolution kom till, inte att förvåna, då soligt väder och mildare vindar den 8 mars gjorde det lättare att röra sig utomhus.

Men om nu demonstrationerna den 23 februari (8 mars) och följande dagar inte var politiskt planlagda, vem eller vad hade då initierat februarirevolutionen? Hade demonstrationerna provocerats fram [1]  eller tagits över av grupper högre upp på samhällsstegen?

Lenins kompromisslöshet
Alla som läser om ryska revolutionen och i synnerhet Lenins hållning, har nog förvånats sig över hans kompromisslöshet, hans totala ovilja att närma sig dem som borde stå honom närmast, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. En god politisk regel är ju att ”ena de många för att isolera de få”. Lenin valde istället att, som de värste kfml(r)are från 1970-talet, utdela huvudslagen mot andra partier och personer på vänsterkanten. Men det gick vägen – mot allt sunt politiskt förnuft? Varför?

Den breda enhet som uppstod i början efter februarirevolutionen, som också innefattade bolsjevikerna (minus Lenin), var en enhet kring socialistiska, demokratiska och liberala värden – men med inriktning på att fortsätta kriget för att segra. Detta tog Lenin vid sin ankomst kompromisslöst avstånd ifrån, och skulle fortsätta att göra trots inre och yttre protester.

Men det är fel att påstå att Lenin inte följde principen om att ”ena de många”, men han gjorde det med krigets slut som enande faktor. Hans benhårda övertygelse, att inte kompromissa med mensjeviker och socialistrevolutionärer, trots personliga vänskapsband, hade han bl a två udda figurer att tacka, Parvus, bolsjeviken som blev tyskagent, och Malinovskij, som hela tiden varit dubbelagent  och polisspion. Den tsaristiska hemliga polisen ansåg att det skulle gynna makten om mensjeviker och bolsjeviker inte enades – i detta fall blev det tvärtom!

Lenin, folket och Kerenskij
I juni 2017 hade mina kalkyler att avsluta serien i november brutit samman. Istället hade jag funnit det fruktbart och spännande att följa upp Robert Service’ (och andras) hypotes, att det ryska folket, lika mycket som Lenin och hans bolsjeviker, varit den drivande kraften i det som blev oktoberrevolutionen.

Barnteckning, som uppges vara från 1917, speglar vardagen i vad som förmodligen är Petrograd: vardagslivet förflyter mellan spårvagnar och demonstrationståg.

Men, som flera historiker har framhävt, också den provisoriska regeringen och dess ledare, Alexander Kerenskij, banade väg för oktoberrevolutionen genom en serie av politiska självmål: Miljukovs not i april, fortsatt propaganda för krig i maj-juni och ”Kerenskijs offensiv” i juli. Allt stärkte Lenins och bolsjevikernas prestige utan att de behövde lyfta ett finger. De kunde i oktober så gott som promenera in i Vinterpalatset. Hade Lenin tur? undrade jag. Eller var det till och med så att ryska folket var mer aktivistiska än Lenin och hans bolsjeviker? Ty dessa förhöll sig ofta märkvärdigt passiva. En demonstration den 18 juni (1 juli), som blev en stor bolsjevistisk framgång, hade ordnats av icke-bolsjeviker.

Demonstrationerna i slutet av april emot utrikesministern Miljukovs imperialistiska planer, sattes igång  av en vänstermensjevik, Fedor Linde. När soldater, arbetare och matroser i juni ville ordna en stor demonstration, höll Lenin och bolsjevikerna emot. När det upproriska trycket blev ännu större i juli, drogs bolsjevikerna med motvilligt. Trots sin försiktighet får de ändå skulden för upploppen och för julidagarna. Stora delar av partiledningen arresteras och Lenin går under jorden. Det är hit serien 1917 nu har kommit.

För ”ögonvittnet” AP är det fortfarande den 9 (22) juli 1917 och vad som ska ske därefter har han ingen aning om. Dock har ”historikern” AP lite hum om vad som hände sedan och det kan användas för en preliminär hypotestest.

Tre hypoteser
Inom de experimentella vetenskaperna finns det en metod som går ut på att man observerar ett skeende under en viss tid och ur detta material drar slutsatser, som sedan testas under en annan och lika lång period.

Efter att i stort och smått följt den ryska revolutionen under dess första fyra månader skulle jag kunna ställa de tre hypoteserna att det var folkets revolutionära stämning (1), influerat av Lenin och bolsjevikerna (2) men till största delen provocerat av Kerenskijs och den provisoriska regeringens alltmer reaktionära politik och politiska självmål (3), som ledde till maktskiftet hösten 1917.

A. Kerenskij i en utländsk karikatyr, taget ur en tysk tidning och återpublicerat i en rysk. Kerenskij förvandlas från ”folkets ledare” till ”frestad” från höger och vänster till slutligen en ”diktator”.

Nu har Historien ordnat det så klokt att efter julidagarna 1917, följer ytterligare fyra månader fram till oktoberrevolutionen. Under denna period kan vi se hur bolsjevikpartiet inte bara överlever utan stärker sin ställning, trots att deras främsta namn är i fängelse eller i exil. Detta kan bara förklaras med att det ryska folket fortsätter att vara revolutionärt sinnat, varför delhypotes (1) verkar stämma. Bolsjevikerna behöver egentligen inte göra så mycket, om de överhuvudtaget kan göra något, vilket bekräftar (2) ty det som behöver göras för att påskynda oktoberrevolutionen sköts utmärkt av Kerenskij och hans provisoriska regering, vilket bekräftar (3).

Dundertabben
Det kliar i fingrarna hos ögonvittnet AP, som alltså befinner sig vid den 9 (22) juli, att gå vidare i litteraturen, dokumentsamlingarna och, framförallt, tidningsarkiven för att ”på platsen” uppleva vad som händer och få hypoteserna (1—3) lika omsorgsfullt dokumenterade som för de föregående fyra månaderna. Hans dubbelgångare, historikern AP, kan uppmuntra honom med att han nog kommer att lyckas. Ta exempelvis en av Kerenskijs s k dundertabbar: det inställda kuppförsöket sensommaren 1917.

När den ryska högern började tröttna på den evige pratmakaren Kerenskij, ställdes deras hopp till överbefälhavaren Levj Kornilov. Denne planerar, med Kerenskijs goda minne, en militärkupp i augusti-september. Men i sista minuten inser Kerenskij, att han kommer att föras åt sidan, kanske avrättas, om Kornilov segrar. Han bryter med Kornilov, beväpnar folket inklusive bolsjevikerna, friger deras ledare och tillsammans avstyr man Kornilovs och hans truppers marsch mot Petrograd.

Jo, in läste rätt: Kerenskij satte politiska och militära vapen i händerna på bolsjevikerna och deras frisläppta ledare. Vägen till Oktober ligger öppen och det är bara för Lenin att raska sig tillbaka från Helsingfors…


Not
[1] Under min tid i S:t Petersburg våren 2017 fick jag veta, att denna förklaring figurerade i den ryska historikerdebatten.

  3 kommentarer for “1917 (nr 45) En annorlunda historieskrivning?

  1. 2017-12-08 kl. 7:31

    Hej Anders!
    Fantastisk artikelsvit!
    Föresatsen är att överföra dem alla till ett odt dokument & läsa i lugn och ro efter utskrift. (Hatar att läsa pâ skärm.)
    Men… har du planer att ge ut dem i bokform? Vore sannerligen ett plus.
    Erik Rydberg -Bryssel

  2. 2017-12-08 kl. 14:24

    Inget varar för evigt, men många tack för den här serien! Spännande och bildande! Några reflexioner:

    Berodde möjligen bolsjevikernas passivitet på att man fortfarande levde kvar i schemat ”först är det borgerlig revolution, och sedan kommer vi med den socialistiska revolutionen vid ett senare ospecificerat tillfälle”.

    Detta trots att den tyska revolutionen 1848-49 och Pariskommunen kunde ge andra uppslag hur ett revolutionärt parti bör agera.

    Och: Att utvecklingen dag för dag på plats ser annorlunda ut än senare översikter, där dagligt virrvarr och osäkerhet förvandlas till klarhet och syfte hos de inblandade, är väl nästan självklart. Framtiden är ju rätt svår att förutse innan man hunnit fram till den.

  3. Anders Persson
    2017-12-09 kl. 18:35

    Björn: Nej, det var snarare, som jag tror jag har skrivit, mensjeviker och socialistrevolutionärer som var fångade i modellen om en borgerlig period som sedan skulle avlösas av en socialistiskt. Att Lenin förhöll sig passiv, eller snarare avvaktande, tror jag berodde på realism. Det är lätt, som sedan de röda i Finland gjorde 1918, att starta en revolution, svårare att gå segrande ur striden. Inte för inte skrev Lenin ett par år senare boken ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *