20 år efter terrorattackerna

Foto: Jenny Tedjeza

MED TERRORATTACKERNA MOT USA den 11 september 2001 förändrades världen. Själv drogs jag med i en onyanserad antiimperialism.

Idag är det 20 år sedan terrorattackerna mot USA. Många minns fortfarande exakt var de befann sig när de först såg bilderna på flygplan som kraschade in i World Trade Center. Det var overkliga scener, samtidigt som vi förstod att världen skulle förändras.

Själv satt jag som nyanställd reporter på en tidningsredaktion. Det måste ha varit en tisdag för alla var upptagna med att färdigställa veckans nummer och få iväg sidorna till tryckeriet. Jag såg filmklippen på nätet och när jag förstod att detta hände på riktigt reste jag mig och gick bort till chefredaktören. Eftersom tidningen nästan var klar fanns det inte så mycket vi kunde göra, en kort kommentar på förstasidan var allt som kom med den veckan.

Men terrorattackerna och den krigshets som följde skulle fylla många av våra spalter under lång tid framöver. Sedan kom krigen mot Afghanistan och Irak, som också blev dominerande frågor i den antiimperialistiska vänster som jag var verksam i.

Förenklad analys
Jag har fortfarande uppfattningen att USA och dess allierade ska ge fan i att bomba och ockupera andra länder. Det mänskliga lidande som de imperialistiska krigen har orsakat är gigantiskt och omätbart.

Det jag vänder mig emot idag är den förenklade och svartvita analysen. Allt är imperialismens fel och om du kritiserar de regimer som står emot ett angreppskrig är du imperialismens hantlangare. Om du kritiserar islam sparkar du nedåt, och om du visar din avsky för islamistiska terrorattentat så har du inte förstått att det är imperialismen som skapar och göder terrorism.

Jag är Charlie
Efter terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris 2015 användes frasen Jag är Charlie för att visa solidaritet med offren. Flera europeiska tidningar valde också att återpublicera de karikatyrer av Muhammed som var motivet för morden på Charlie Hebdos redaktionsmedlemmar.

Jag skrev en text med rubriken Vi är inte Charlie och det är med skammens rodnad jag läser om den idag. Här har människor mördats för att den tidning de jobbar på publicerat något som inte faller religiösa fanatiker på läppen. Då förklarar jag förnumstigt att riktig satir inte sparkar nedåt och att Charlie Hebdo går maktens ärenden. Jag vet inte om jag ska sammanfatta min egen text som hjärtlös eller huvudlös. Kanske både och.

Min uppfattning idag är mindre komplicerad. Jag gillar inte imperialistiska krig och jag gillar inte när människor skräms till tystnad. Oavsett om det är terrorister, storföretag eller stater som står för hoten.


Först publicerad på Jenny Tedjezas sida Text & Tid 2021-09-11

... är läst 503 gånger!

  5 kommentarer for “20 år efter terrorattackerna

  1. Hans M Gabrielson skriver:

    Moi non plus! D v s jag avskyr imperialistiska krig lika mycket som Du. Har varit aktiv i såväl DFFG (De förenade FNL-grupperna) som i grundandet av SAK (Svenska Afghanistankommittén) när det begav sig 1981. Charlie Hebdo var en chock (OK, Wolinsky var ett sexistiskt arsel men förtjänade ej detta öde), men värre var Bataclan!

    Min franska brorsdotter var på hemväg efter en middag på ett kambodjanskt hak i närheten. Utanför Bataclan haglade kulorna runt henne – de sköt även utåt – så hon slängde sig platt på asfalten, såg sex- åtta sårade/döda på trottoaren. Hon kröp på alla fyra därifrån, sprang till lägenheten två kvarter bort, låg i fosterställning i två dygn. Hon mår fortfarande väldigt dåligt på de där års- och minnesdagarna. Går helst inte i närheten av Place de la Republique där det manifesteras årligen.

    Hon genomförde ett par år senare en intervju på engelska för P1 där hon beskrev skeendet och reaktionen efter. Jag blev imponerad. Intervjuaren hette Martina Pierrou. Bra radio, men alla detaljer var inte med. De fick jag veta senare.

    Så, det finns ingen som helst ursäkt för islamistiskt inspirerade terrorister att meja ner folk på ett musik- och danshak. Lika litet som amerikanska drönare via ett knapptryck fimpar brudföljen eller begravningsdito. Dessvärre är förlusten i afghanska människoliv ungefär 100 gånger större, lågt räknat. För att inte tala om Iraq.

  2. Bengt Svensson skriver:

    Det har hållits minneshögtider (som varje 11 september) över offren för terrordåden. På tjugoårsdagen och med det militära fiaskot i Afghanistan rykande aktuellt har de ansvariga fått ovanligt mycket publicitet. Det har inte handlat om att ställa dem till svars för tortyren på Bagram, Guantanamo, Abu Grabi eller de miljoner döda, lämlestade och flyktingar som följde. I stället har medierna rullat ut röda mattan för Bush, Cheney, Condoleza Rice & Co. Bush höll tal i Pennsylvania, omgiven av Cheney och Kamala Harris. Rice skrev en op-ed i Wall Sreet Journal. Ingen ångrade något, Alla försvarade krigen. Enligt Rice är vi nu “More Secure Than We Were on 9/11”.

    Jag läser igenom Jenny T:s två gånger. Kanske kunde hon uttryckt sig bättre. Men skämmas tycker jag inte hon behöver göra.

  3. Leif Strandberg skriver:

    Våren 1975 skrev PO Enquist sin famösa kulturartikel ”Horhuset utrymt” om de röda khmerernas intåg i Phnom Penh. Hans utgångspunkt var anti-imperialismen och han fick äta upp denna artikel under resten av sitt liv. Men han menade, när man går fel på goda grunder ska man inte kasta bort det, ”då får man tänka efter, då gäller det att bli klokare”. I sin fantastiska pjäs ”Magisk cirkel” låter han den avsatte danske kommunistledaren Aksel Larsen (spelad av Sven Wollter) möta Elna (spelad av Lena Granhagen) som söker sin man, försvunnen i Moskva 1937. Detta möte blir ett försök att bli klokare. Jenn T:s fina text är också ett sådant försök att göra oss alla klokare, tycker jag.

  4. Per-Olov Käll skriver:

    Jenny T!
    Du verkar blanda samman frågan om antiimperialism – som alltid är ett ställningstagande för det nationella oberoendet – med frågan om vad vi som individer kan tycka om den ena eller andra befrielserörelsen och/eller regimen. Men oavsett vad man anser om talibanerna, eller för den delen Victor Orbans styre i Ungern, så utgör dessa för närvarande de legitima politiska ledarna för sina respektive länder. Hur länge de kommer att vara det (och med hjälp av vilka metoder) är uteslutande frågor för respektive länders folk att avgöra.

    Antiimperialismen och det nationella oberoendet är i första hand viktiga för små och medelstora stater, sådana som t ex Sverige. Stormakter är inte ens tillnärmelsevis lika beroende av ett sådant ideologiskt skydd. De riskerar sällan invasion från små länder. Att stormakter när de kränker mindre länders oberoende säger sig göra detta för att de vill försvara demokratin, de mänskliga rättigheterna, flickors rätt att gå i skolan o s v är självklart. Varför i onödan såra den egna befolkningens känslor och illusioner genom att säga som det är?

    Ett litet exempel: den schweiziska kantonen Appenzell (med den goda osten) var, såvitt jag vet, det sista området i åtminstone Västeuropa att införa kvinnlig rösträtt i lokala val. Det skedde 1990. Men om den svenska armén 1980 hade ockuperat Appenzell för att ge de kvinnliga medborgarna i kantonen rösträtt hade detta varit ett imperialistiskt övergrepp.

  5. Hans M Gabrielson skriver:

    Jenny T!
    Jag har nu läst Din text i Prollen anno dazumal. En i sin genre i våra länder helt normal vänsterprogressiv reaktion. Dock ej särskilt genomtänkt. I normalfåran, som sagt. Via kontakter i Frankrike fick jag ett exempel av det famösa numret som gav upphov till attentatet. Det var en rätt nedslående, svinig reaktionär satir. Men den var bra, i meningen effektivt verkande på publiken.

    Jag vet inte hur många gånger Jan Myrdal påpekat över decennierna att det oftast var reaktionen som hade de bästa satirikerna i stallet. Konstnärligt såväl som tematiskt effektiva i sin respektive tids offentlighet. Tag till exempel “Simplicissimus” som var Tysklands mest konstnärligt högtstående krigshetsande satirtidning 1914–18. Med stort genomslag, även om Brecht senare kallade tidningen “ett rakstugeblad”. (Se DVD 1 “Bilden som vapen”, Hassner-Myrdal Produktion, 1917.)

    Eller Pariskommunens satirbilder i volymen När gatan tog mediamakt (Årsbok för Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap, 2016). De bästa satiriska konstnärerna hade skuttat iväg till Thiers och versaillarna, Courbet undantagen. Vilket syntes i de för det mesta rätt taffliga satirbilderna. Ett kanske ännu bättre exempel på hur överheten styrde de underlydandes tankar och fantasi under två världskrig via slagkraftiga bilder och affischer hittar Du i JM:s Sälja krig som margarin (Leopard förlag, 2005).

    Nå, det finns lysande undantag som konstärskretsen i “Charivari” 1830–35. Grandville, Daumier med flera. De gjorde livet surt för Ludvig Päronet (“I vilken sås ska jag koka päronet?”) innan censuren slog till. (Se Fem år av frihet, Wiken Förlag, 1991.) Ett storverk av JM! Ett sista exempel innan jag slutar tjata: André Gill, vars litobilder 1866-80 i La Lune, L’Eclipse med flera tidningar slog hårt mot dåtidens överhet. (Se “André Gill” (Nationalmuseum 1995.) En kul notis här på slutet; när chefen för Nationalmuséei affichsamlingar tackade för Jans och Guns donation, framgick det att han inte haft en aning om vem André Gill var. Så ser borgerlig obildning ut!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.