Tre krig: första, andra och tredje världskriget
Det är alltid vanskligt att påstå att historien upprepar sig, eftersom ett skeende aldrig inträffar exakt likadant en gång till. Däremot kan man dra paralleller. Utifrån det är det inte helt fel att påstå att vi nu befinner oss i samma slags historiska skeende som 1912 respektive 1933.
Det var Österrike-Ungerns kejsare Franz Josef som utlöste startsignalen till det som blev första världskriget. Och det var Tysklands Adolf Hitler som gav order om anfall på Polen och därmed inledde andra världskriget.
Enskilda personers betydelse i världshistorien ska inte underskattas. Men de ska inte heller överskattas. Starka ledare för stater dyker inte upp ur tomma intet, de känner av de behov som nationen tycks behöva.
Många menar att västvärlden befinner sig i en tid inför ett nytt världskrig. Kanske det är så och då kan enskilda politiska ledares agerande bli avgörande.
Första världskriget
Innan första världskrigets utbrott kunde man se hur kapitalismen gått in i en ny epok. Den fria marknadsekonomin med global konkurrens hade ersatts av stora koncerner som via sina moder-nationer delat upp världen mellan sig. Storbritannien, Ryssland, Frankrike, USA, Tyskland och Japan kontrollerade tillsammans en yta 2,5 gånger Europas.
Det rådde lågkonjunktur och arbetslöshet. Enda vägen för fortsatt ekonomisk expansion var en omfördelning av marknader och råvaror.
Konkurrensen mellan staterna och deras ekonomiska intressen syntes tydligt innan krigsutbrottet 1914 genom en rad mindre krig. Under åren 1908–13 ökade rustningskostnaderna för Europas sex största länder med 50 procent och 5–6 procent av nationalinkomsten gick till krigsmakten. Likaså förstärktes gränserna.
Skotten i Sarajevo i juni 1914 som utlöste första världskriget en månad senare var det tillfälle som alla väntat på för att få börja slakta varandra.
Andra världskriget
Under kapitalismens våldsamma kriser på 1920- och 30-talen ökade nationalismen och tilltron till frihandel minskade. Varje stat såg om sitt eget hus för att ge den egna industrin fördelar och rädda vad som räddas kunde. USA införde ”Smoot-Hawley Tariff Act” 1930 som höjde tullarna för tusenstals importerade varor. Två år senare införde Storbritannien ”Imperial Preferences” som begränsade handeln med länder utanför det brittiska imperiet. Tyskland använde bilaterala handelsavtal och kvoter för att kontrollera importen.
Samtidigt upprustade länderna sina krigsmakter. Tyskland var förstås i en egen klass när Hitler planerade att återge landet dess ekonomiska och politiska storhet som man berövats genom Versaillesfreden. Men alla stormakter mobiliserade. Japan rustade upp kraftigt för att kunna invadera Manchuriet i Kina. Både Storbritannien och Frankrike ökade sina militära budgetar. Även Sverige rustade upp på 1930-talet.
Alla dessa åtgärder skapade spänningar som kom att bidra till det världskrig som följde. Precis som före första världskriget ägde en rad mindre krig rum innan det stora utbrottet.
Världsmakt på fallrepet
Den kapitalistiska ekonomin kännetecknas av bland annat tydliga vågrörelser. Efter en tid av ekonomisk uppgång följer en ekonomisk nedgång. De kortare vågrörelserna kan hanteras genom tillfälliga statliga åtgärder, till exempel att rädda kraschade banker i samband med finanskollapser. De längre vågrörelserna som är strukturella är svårare att hantera.
Vad vi ser i USA just nu är hur den nya Trump-administrationen försöker rädda landet ut ur den strukturella kris man befinner sig i. Den historiskt kraftiga tillväxten stagnerar. USA:s del av världens industriproduktion föll under åren 1928 till 2019 från nästan 45 procent till 17 procent. USA har blivit ett land med tjänsteproduktion och leverans av olja/gas.
USA importerar idag mer än man exporterar. Underskottet har klarats genom att dollarn är den internationella handelsvalutan som USA kan styra genom att vid behov sälja statsobligationer. Men när dollarn nu ifrågasättas blir det ett hot mot hela USA:s ekonomi.
Historien upprepar sig
Man behöver inte ha fått nobelpriset i nationalekonomi för att se hur historien är på väg att upprepa sig. Det är samma tecken idag som före första och andra världskriget. Därmed inte sagt att vi kommer att få uppleva samma typ av konfrontation som 1914 eller 1939. Krig går att undvika, det som först och främst krävs är en insikt om vad som utlöser dem.
Efter USA:s införande av höga tullar mot omvärlden verkar ett handelskrig i stor skala vara på väg. Jakten på råvaror och marknader är inget som världen längre skäms för. USA har förklarat att man ska ta Grönland, i Afrika jagar de rika länderna viktiga råvaror, Kina som först blev en lönsam marknad för västvärldens produkter har nu förvandlats till en skarp konkurrent o s v.
Och så en gigantisk militär upprustning världen runt. Det finns inte längre några gränser för militarismen. I Sverige talar partiledare och opinionsbildare till och med om att det är dags att skaffa egna kärnvapen.
Precis som före första och andra världskriget ser vi idag flera mindre krig, ungefär som övningar inför den stora drabbningen. Tröskeln för storkrig blir allt lägre. Det är minst sagt oroväckande. Vi står inte vid 1914 eller 1939. Ett nytt världskrig börjar inte imorgon. Men kanske vi står vid 1912 och 1933. Fortfarande finns tid att vända utvecklingen.
