Någon gång på 1960-talet hade min vän Christer köpt en tvåmans faltkajak, en Klepper Aerius 2, och vi gav oss ut på en långtur i Stockholms skärgård. Vi startade från Christers föräldrars sommarstuga i en vik innanför Furusund dit vi kom med kanoten instuvad i bilens bagageutrymme.
Det tog inte lång tid att montera ihop kajaken och fylla den rymliga farkosten med all utrustning vi behövde för en dryg veckas färd mellan skärgårdsöarna. Tält, sovsäckar, extra kläder, campingkök och matförråd. Inte minst dunkar med dricksvatten och givetvis ordentliga sjökort. Stockholms skärgård består ju av ett gytter med öar åtskilda av stora fjärdar.
Först passerade vi mellan Furusund och Yxlan och vidare förbi Blidö. Gjorde strandhugg i Rödlöga och Norrpada skärgård och nådde Röder skärgård. Vi fascinerades av den olika karaktären hos ögrupperna och njöt av möjligheten att fritt passera mellan kobbar och skär utan att befara att gå på grund. Det gick lätt att hitta trivsamma platser för strandhugg då man med en kanot har möjlighet att gå in var som helst. För en enkel kaffepaus, lunch eller för att hitta en tältplats för övernattning.
Men vi ville längre ut, tills inget land längre var synligt österut, och siktade in oss på Svenska stenarna. Några kala öar längst ut i havsbandet. Ingen trivsam plats för övernattning kunde vi konstatera så vi sökte oss mot sydväst, till Skarvs skärgård som visade sig bestå av låga, av inlandsis och havsvågor mjukt slipade granithällar. Där fick vi söka oss runt bland de små skären tills vi i en klippskreva hittade en gräsplätt, tillräckligt stor för vårt tält.
Väl på plats i vårt ombonade tält satte Christer på sin radio för sena väderleksrapporten. Från närmaste observationsplats söderut, Svenska Högarna, och dito norrut, Söderarm, kom samma prognos. Kulingvarning. Vi tackade vår lyckliga stjärna för att våra tältpinnar var väl förankrade i vår lilla gräsplätt.
Nästa morgon låg vinden hårt på österifrån och det gick kraftiga vågor med gäss på vågkammarna. Som väl var skulle vi gå i vindens riktning, mot Lygnaskärgården, och vår kanot var konstruerad för att klara hårt väder. Det gick snabbt undan tills vi var inne i lugnvatten mellan skären.
Vi kunde sedan fortsätta söderut mot Gillöga, vars smala passager mellan låga öar jag läst om redan som grabb. Här finns en spännande natur där bästa sättet att ta sig fram är med kanot.
Så var det dags att ge sig av hemåt och vi passerade Stora Nassa och Rödkobbarnas skärgård. Jag förde inte dagbok så jag är osäker på vilken vår färdväg var och var vi gjorde strandhugg. Men det var fascinerande att hela tiden komma till nya ögrupper med sin speciella färg på klipporna och sin natur. En sista utmaning var att ta sig över stora farleden där Finlandsbåtarna knappast kan lägga märke till en liten kanot från sina kommandobryggor. Men allt gick väl och vi hade fått ett minne för livet.
PS. Från min första långtur med kanot tillsammans med Christer har jag inga bilder. Däremot många från senare turer med min vän Janne som fotograferade flitigt. Startpunkten för dessa färder var ofta Stavsnäs men en gång var vi också i Sankt Anna skärgård.
Underbart! Har själv seglat Nordisk Folkbåt i dessa vatten. Favoritmål: Svenska Högarna. När jag var grabb på tidigt femtiotal kom ett par tyskar en sommar paddlandes i en Klepper Faltkanot till Ängbybadet som var och fortfarande är, en tältplats vid Mälaren i Bromma. Vad jag minns hade de paddlat hela vägen. Vi beundrade dessa kanotister och deras flytetyg, som väl också kunde riggas och hade ett fällbart akterroder. Undrar om inte Klepper utvecklades för militärt bruk? I alla fall mycket sällsynta i Sverige.
Leif Stålhammer!
Jag tror att Klepper tillverkades för friluftsbruk men den kom att användas även i krig. Bland annat användes denna typ av faltkajak i den spektakulära ”kanotsafarin” 1942 i Sovjetkarelen. Målet var (som vanligt) att anfalla Murmanbanan på vilken de allierades hjälpsändningar transporterades bl a till Leningrad. En tysk-finsk patrull i ryska uniformer under ledning av den svenske fänriken Torsten Sundqvist paddlade och krigade i de vattenrika skogarna i öster för att sabotera den sovjetiska järnvägen. Viss förödelse åstadkoms men företaget slutade i katastrof för anfallarna.
Henrik L!
Tack för en fin kajakberättelse.
(Jag är ägare till en Klepper med vilken hela familjen gjorde fina turer i norr.)
År 1982 hade jag ett sommarjobb på länstyrelsens naturvårdsenhet i Kronobergs län. Arbetet gick ut på att ta vattenprover mitt i sjöar utspridda över länet, från de största till de minsta. Bortsett från att vi hade en liten uppblåsbar båt, som bara var till nytta i de minsta gölarna, fick vi improvisera hur vi skulle ta oss ut till mätpunkterna (låna/stjäla båt, vad som helst). Men det svåraste var faktiskt att ta sig FRAM till sjöstränderna (ofta blev bilen lossdragen av svärande traktorbönder).
Detta var märkligt nog mitt livs djupaste erfarenhet. Alla människor vi måste tala med, alla märkliga hus, alla besynnerliga avkrokar.
Jag insåg då att man inte har varit i sitt eget land om man inte har varit tvungen att uppsöka ett mycket stort antal av andra bestämda punkter. Fritt vägval, som Henriks kanoterande eller ryggsäcksluffande, ger tyvärr inte en bråkdel av den upplevelse som hydrologisommarjobbet. Jag har aldrig kunnat återskapa de lånade, läckande ekornas sommar.
När jag ser din karta så minns jag en tur jag gjorde i dessa farvatten på vintern 2003. Jag hade anmält mig till en ledarkurs på skridskor inom Friluftsfrämjandet men kursen blev inställd det året. Jag fick ändå följa med skridskoledarna i Uppsala på en rektur i Skärgården. Vi startade vid Bromskär på Blidö och fick gå på snöis några km innan blankisen kom fram. Vi tog av mot Svartlöga och vidare mot Rödlöga och tog rast vid Åsmanboda storskär.
Då frågade vår ledare om vi skulle försöka åka till Söderarm. Tre personer ville återvända till Blidö men vi andra fortsatte norrut förbi Norrpada och in i Söderarms skärgård där det vimlar av kobbar och skär. Vi hade en gammal orienterare med oss som tur var. Vi kom inte till själva fyrön utan till grannön Tyvskär. Öarna skiljs av ett sund på 50 m som var helt öppet.
Där stod vi och hörde alfågeln på avstånd och såg Finlandsbåtarna passera mellan oss och fastlandet. Det blev en oförglömlig tur på 70 km innan vi var tillbaka till Blidö.