Den 2 juni 1967 var en laddad dag för den israeliska armén på huvudkontoret i Tel Aviv. I flera veckor hade generalerna inom IDF (Israeli Defense Forces) pressat regeringen om att inleda krig och stämningen var laddad. Israels premiärminister Levi Eshkol, som också var försvarsminister, kom för att träffa generalerna vid IDF:s
kommandocentral. Alla generaler som ingick i IDF:s högsta kommando var
närvarande. Detta möte blev en verklig kraftmätning. Flera år senare anklagade vissa till och med armén för försök till statskupp.
Ett bedrägeri
Ett av de största bedrägerierna som den israeliska militären gjort sig skyldig till är påståendet att 6-dagarskriget inleddes av Israel på grund av ett existentiellt hot.
Verkligheten var dock så att den israeliska armén 1967 mötte en vald civil regering som inte var lika ivriga inför utsikterna att starta krig som generalerna var. Det framgår tydligt av protokollen från möten mellan IDF:s generaler, protokoll som finns tillgängliga i IDF:s arkiv, att regeringen var tveksam. Militären beslöt då att utså rädsla och detta gjorde de mycket effektivt och de hävdade att den judiska staten stod inför ett existentiellt hot och att armén måste agera beslutsamt.
Bedrägeriet fungerade och under de följande tre dagarna tvingades Eshkol att ge efter. Han avgick från sin tjänst som försvarsminister och gav den till en pensionerad stabschef för armén, general Moshe Dayan. IDF-generalerna fick det krig som de så gärna ville ha. De inledde ett massivt angrepp mot Egypten och förvandlade den egyptiska armén till aska och ockuperade hela Sinai-halvön. Som ett resultat av detta kunde IDF lägga beslag på det största förrådet av rysktillverkade militära vapen
utanför Sovjetunionen.
Israel skulle komma att utnyttja den kunskap som medföljde detta byte.
IDF tog också tillfånga tusentals egyptiska soldater som var stationerade i
Sinaiöknen och som var helt oförberedda [på Israels attack]. Enligt vittnesmål från israeliska officerare avrättades minst 2.000 egyptiska krigsfångar på plats och begravdes i sanddynerna.
Men generalerna var inte nöjda. De tog tillfället i akt och beslöt att utnyttja det maximalt. Utan någon diskussion och än mindre något godkännande från den civila regeringen, fortsatte armén med att ockupera Gazaremsan, Västbanken och, något som generalerna hade varit heta på gröten att lägga beslag på i många år, de bördiga vattenrika syriska Golanhöjderna. De hade därmed tredubblat storleken på staten Israel. De hade till sist slutfört erövringen av Palestina och flyttat Israels östra gräns hela vägen till Jordanfloden.
Armén rörde sig som en bulldozer och förstörde städer och byar både i
Golanhöjderna och på Västbanken. Som ett resultat av detta blev otaliga syrier, som bodde på Golanhöjderna, och hundratusentals palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem flyktingar.
Myten om hotet
Generalerna uttryckte själva under sina möten före kriget att allt handlade om att utnyttja möjligheten att inleda ett krig som de visste att de skulle vinna, och inte om att avvärja ett existentiellt hot. I själva verket nämns ordet ”möjlighet” flera gånger i diskussionerna och ordet ”hot” nämns inte alls.
En av generalerna som var närvarande vid mötet den 2 juni 1967 var min far, general Matti Peled. Enligt berättelserna från några av hans vapenbröder som var med, berättelser som jag senare verifierade genom att läsa protokollen från mötena, så stod han upp och sa till premiärminister Eshkol att den egyptiska armén var en dåligt förberedd armé och därför måste Israel ta tillfället i akt att krossa den. Han hävdade att den egyptiska armén, som vid den här tidpunkten återhämtade sig från ett krig i Jemen, skulle behöva minst 1½ – 2 år innan den var redo för krig. De andra generalerna instämde. Min far gick sedan ett steg längre och sa att IDF:s ledning ”kräver att få veta varför denna armé som aldrig har förlorat en strid” hålls tillbaka. Han sa inte ett ord om något hot.
Mer information om protokollen från generalstabens möten finns i min bok Generalens Son; en israels resa genom Palestina, men det är uppenbart att Israel initierade kriget, inte på grund av oro för Israels säkerhet, utan på grund av en önskan att visa sin makt och använda den makten för att uppnå territoriella vinster.
För dem som uppmärksammar resultatet av kriget bevisar det att det inte fanns något militärt hot mot Israel. Men människor blev så rörda av berättelsen om lille David som försvarade sig mot angrepp från den onde Goliat att de lät sig bedra.
Gudomligt ingripande
Rabbin Moishe Beck är en vördad ultraortodox rabbin, som tidigare bodde i Jerusalem men som flyttade till New York. Jag frågade honom en gång varför han bestämde sig för att lämna Jerusalem efter 6-dagarskriget. Han berättade att han satt i ett skyddsrum i stadsdelen Me’a Sha’arim i Jerusalem och ljudet av bombardemang hördes inte långt därifrån. Vid ett tillfälle när människorna hörde det israeliska flygvapnet flyga över huvudena på dem hävdade de att IDF:s framgångar var ett tecken på gudomligt ingripande. Han fann det motbjudande att människor såg på de
sionistiska militärstyrkorna, som han betraktade som kriminella, som ledda genom gudomlig ingripande. Så snart han kunde tog han sin familj och lämnade Jerusalem, med mycket begränsade resurser. Han ville inte att hans barn skulle växa upp i en miljö där man idealiserade den israeliska militären eller någon annan militärstyrka för den delen.
Många år senare, när jag var tillsammans med ultraortodoxa vänner i New York, fick jag frågan om det var sant att segern 1967 var så oförutsägbar att även sekulära människor såg det som ett gudomligt ingripande.
Det var inget gudomligt med den israeliska attacken och stölden av arabiska
landområden. Inte då 1967 och inte vid någon annan tidpunkt. Den israeliska armén var väl förberedd, väl beväpnad och välutbildad och generalerna visste att segern var oundviklig.
Skriften på väggen
Israel hade faktiskt haft för avsikt att ockupera Västbanken och Golanhöjderna många år före 1967. 6-dagarskriget gav dem den perfekta möjligheten. I Moshe Sharets (Israels andra premiärminister) memoarer beskriver han ett möte som ägde rum i Jerusalem 1953 och där dignitärer från hela världen var närvarande. Israels första premiärminister, David Ben-Gurion, var också där.
Ett av föredragen inför denna församling gavs av min far, då en ung och lovande officer inom IDF. Han höll föredraget på engelska och bland annat sade han mycket bestämt, att IDF var väl förberedda för det ögonblick när ordern kom om att ”driva fram Israels östra gräns till sin naturliga plats – Jordanfloden”. Med andra ord – inta Västbanken och slutföra erövringen av det historiska Palestina.
till höger. Bild med tillstånd av Miko Peled
Idag vet vi att Israel hade planer på att ockupera och införa militärstyre på
Västbanken redan i början av 1964. Det är också välkänt att Israel initierade
skärmytslingar med den syriska armén i början av 1960-talet i hopp om att Syrien skulle initiera ett krig.
USS Liberty
Morgonen den 8 juni 1967, mitt under pågående krig, befann sig USS Liberty cirka 27 kilometer utanför Gazas kust, på internationellt vatten. Som ett fartyg ägnat åt underrättelsetjänst var det inte utrustat för strid, det var endast utrustat med fyra maskingevär av kaliber 50 för att avvärja kapare. Under flera timmar den dagen hade rekognoseringsplan från det israeliska flygvapnet flugit över USS Liberty i vad som verkade vara försök att identifiera det. Besättningen kände sig inte hotad – tvärtom, Israel var en amerikansk allierad.
Då, kl 14:00 lokal tid, utan någon förvarning, inledde israeliska jaktflygplan en attack mot USS Liberty. Attacken inkluderade raketer och kanoneld och till och med napalm, en giftig brandfarlig kombination av gel och olja som fastnar på huden och orsakar allvarliga brännskador.
Attacken slutade med 34 döda amerikanska sjömän och 174 skadade, många allvarligt. När de sårade evakuerades, instruerades de av en officer vid Marinstabens underrättelsetjänst (Office of Naval Intelligence) att inte prata med pressen om denna händelse.
Inom tre veckor efter attacken lade marinen fram en rapport på 700 sidor som helt friade israelerna och som hävdade att attacken hade varit oavsiktlig och att israelerna hade dragit sig tillbaka så snart de insåg sitt misstag. Försvarsminister Robert McNamara föreslog att hela affären skulle glömmas bort. ”Sådana här misstag inträffar”, avslutade McNamara. Amerikanernas önskan att se de sovjetiska vapnen som Israel hade lagt beslag på hade en del att göra med att Pentagon med sådan lätthet sopade denna händelse under mattan.
2003, nästan 40 år efteråt, inrättades ”Moorer Commission”, en oberoende
kommission med den pensionerade amiralen Thomas H Moorer, Förenta staternas Marinkår, som ordförande för att undersöka attacken. I kommissionen ingick den före detta ordföranden för Samrådet för stabscheferna, en före detta biträdande befälhavare för Marinen, pensionerade amiraler och en tidigare ambassadör. Bland annat fann de följande:
”Israeliska torpedbåtar sköt med maskingevär på USS Libertys brandmän, bårbärare och på livbåtarna som hade sänkts ned i vattnet för att rädda de mest allvarligt skadade.
Av rädsla för en konflikt med Israel hindrade Vita huset medvetet den amerikanska marinen från att komma till USS Libertys undsättning genom att återkalla den 6:e flottan när fartyget var under attack […] aldrig tidigare i amerikansk marinhistoria har ett räddningsuppdrag avbrutits under tiden som ett amerikanskt fartyg var under attack.
De överlevande besättningsmedlemmarna hotades med ’krigsrätt, fängelse eller än värre’ om de avslöjade sanningen.
På grund av fortsatta påtryckningar från den proisraeliska lobbyn i USA förblir denna attack den enda allvarliga händelsen till sjöss som aldrig noggrant har utretts av kongressen.”
Efter 5 dagar var kriget över. Det slutade som väntat med en massiv israelisk seger. IDF krossade arméerna i de arabiska länderna runt omkring. 18.000 arabiska soldater och 700 israeliska soldater dödades.
Så här i efterhand skulle det vara bra om man slutade att kalla det som ägde rum i juni 1967 ett krig, utan hellre ett israeliskt överfall mot sina grannländer. Namnet 6-dagarskriget var ingen slump. Israel tog namnet från de judiska skrifterna, mer specifikt från böneboken, där man ser hänvisning efter hänvisning till den gudomliga skapelsen eller skapelsens 6 dagar.
Översättning till svenska: Kjersti Rekve
