De israeliska myndigheterna var demonstrativt ointresserade av att sätta fast någon för mordet.
Trots att regeringen högljutt fördömde attentatet, är det uppenbart att den bar den yttersta skulden, eftersom den inte såg till att skydda Bernadotte, trots alla mordhot som surrade i luften. Regeringen med David Ben Gurion i spetsen visste att något skulle ske, de lät det ske och de såg till att mördarna kom undan.
Detta var de dåvarande svenska myndigheterna väl medvetna om. Regeringen skickade till och med en diplomat till Tel Aviv för att framföra misstankar om den israeliska regeringens delaktighet. Idag vågar knappast någon, allra minst en officiell företrädare, komma med sådana anklagelser. Mordet är fortfarande, likt mordet på Hammarskjöld, en ouppklarad historia. Svenska regeringar har sällan velat stå upp för sina medborgare, när det blåser kring dem i internationella sammanhang.
Det ouppklarade mordet är dock inte det enda – eller ens det främsta – skälet att minnas Folke Bernadotte. Han har efterlämnat ett arv. Folke Bernadotte-akademin håller årligen ett seminarium den här dagen till hans åminnelse. Idag är rubriken: ”Medling för fred – utmaningar, möjligheter och Sveriges roll”. Akademin bör hedras, därför att den är den enda institution i det svenska samhället som gör någonting för att hålla Bernadottes minne vid liv. För övrigt vill det officiella Sverige så lite som möjligt höra talas om denne kontroversielle figur.
En mycket viktig del av arvet efter Bernadotte är hans insats för de palestinska flyktingarna. När han mördades hade ungefär en halv miljon palestinier flytt från sina hem. Bernadotte visste mycket väl orsaken. ”Palestina-arabernas exodus var resultatet av panik som skapats av striderna i deras samhällen, av rykten om verkliga eller påstådda terrorhandlingar, eller av utdrivning”. I hans fredsplan fanns som en av de viktigaste punkterna alla flyktingars rätt att komma tillbaka och återfå sin egendom. Men i den stat som etablerats i deras hemland fanns ingen plats för dem.
Nu fick Bernadotte aldrig tillfälle att stå upp för sin fredsplan och försvara flyktingarnas rätt att återvända. Min mening är, att den israeliska regeringen ville se honom mördad, just för att han med sin enorma pondus inte skulle få tillfälle att försvara flyktingarnas rätt inför världen.
Av Bernadottes fredsplan blev inte mycket kvar, men en sak kunde det internationella samfundet ena sig om – flyktingarnas rätt att återvända. FN:s generalförsamling antog i december 1948 resolution 194, den har bekräftats ett otal gånger och är fortfarande giltig. För dem som arbetar för palestinaflyktingarnas rätt är den en ledstjärna.
Palestinaflyktingarnas rätt är inte bara en moralisk fråga, utan även en fråga om rättvisa. Den är också nyckeln till den till synes eviga konflikten i det tredubbelt heliga landet. Runt Israels gränser bor miljoner av dem som flydde och deras efterkommande. De har inte givit upp. 68 år är ingen lång tid. De vill ha tillbaka sitt land och de vill ha ersättning för beslagtagen egendom. Befolkningen i det explosiva Gaza är till sin majoritet flyktingar. Var och en som vill förstå, inser att så länge flyktingarna inte får sin rätt blir det ingen fred i Palestina.
[…] Källa […]
Vad är det man slåss om där och på många andra ställen i världen?
Är det verkligen den egentliga orsaken, att ”folket” vill ha tillbaka sitt ”land”? Mitt intryck av det jag läst och sett, är att det finns krafter som vinner på att kaos skapas och upprätthålls.
Gällande ”Palestina/Israel” så står hela Sahara-öknen obefolkad. Med modern teknik går den att omvandla till ett grönskande paradis. Så plats finns det för alla, ifall man vill åstadkomma det.
Istället nyttjar man på alla sidor, de resurser man har för att köpa vapen, och förgöra varandra.
Mänskligheten tycks lida av enfald!?
Kan Sahara Forest Project vara en väg framåt?
Göran!
Tack för en bra bok om Folke B. Han är den Bernadotte som verkar bäst bland de blåblodigt kungliga. Men annars gillar jag förstås Daniel allra bäst – eftersom han är från länet där vi bor nuförtiden.
Dennis N!
Det var det mest okunniga och fördomsfulla inlägg jag någonsin läst i Palestinafrågan.
Göran skriver bland annat ”Palestinska flyktingars rätt är inte bara en moralisk fråga utan även en fråga om rättvisa. Den är nyckeln i den till synes eviga konflikten i det tredubbelt heliga landet”.
Israelernas långvariga ockupationer av palestinsk mark sitter kvar som en varböld i det numera nästan helt av krig och konflikter söndertrasade Mellanöstern. Palestinafrågon står inte i centrum just nu, men utan en avslutning – påstår jag – av övergreppen mot palestinier kommer aldrig övriga konflikter i området att få en lösning.
Israels ockupation och bombningar av Ghaza kommer till sist att hamna inför internationell brottsdomstol. Hut går hem.