Dagens Nyheter förser oss ständigt med nytt mångtydigt material. Denna söndag framträder 74 mer eller mindre kända journalister och forskare med en text och med vittnesmål om hur de på olika sätt utsatts för trakasserier eller hot.
”Allt fler journalister och forskare utsätts i dag för hot och trakasserier. Konsekvenserna är ödesdigra, många tystnar. ’Vi vill därför vittna om vad vi varit med om'”, skriver de i inledningen.
Anslaget är intressant. Äntligen ett kraftfullt försvar för yttrandefrihet och fri forskning, blir min första tanke, och läser vidare.
”… I ett upphettat samhällsklimat drabbas även forskare … [Det har blivit] en betydande normförskjutning i Sverige under det senaste decenniet. Mediekritik är viktigt i en demokrati och kritisk granskning är forskningens livsnerv. Men det som skett under senare tid är att kritiken blivit alltmer osaklig och känslobaserad och, framför allt, att den flyttas från innehållet i det som sägs till avsändaren – den enskilda journalisten, forskaren eller författaren.”
Ja, kritik av journalister och forskare övergår allt mer från sak- till ren personkritik. Det är bara att hålla med. Det är just därför jag i mer än ett decennium drivit denna webbsida för att kunna diskutera svåra frågor – som går på tvärs mot överheten – utan onödiga personangrepp.
Man skriver också följande:
”Utvecklingen är en del av en internationell politisk taktik där journalister och forskare utmålas som folkets fiender som förtjänar att straffas. Den är också en del av den hybridkrigföring som nu riktas mot vårt land av statliga aktörer som Kina, Ryssland och Iran. Trakasserier av demokratins nyckelpersoner är centralt för denna krigföring, där syftet är psykologisk handlingsförlamning. Säpo har konstaterat att främmande makt vid flera tillfällen agerat direkt mot svenska forskare och journalister.”
Här läser jag dock mellan raderna, att bakom allt detta onda ligger de autokratiska länderna utanför vår demokratiska västvärld. Simsalabim så har skulden för allt elände skyllts på de som inte håller på Nato/USA/EU i t ex Ukrainakriget.
I det avslutande textstycket blir det hela ytterligt dunkelt:
”Men svenska opinionsledare och politiker har ett ansvar för utvecklingen i Sverige. Normerna för ett demokratiskt samtal kan återupprättas, men det förutsätter att alla förstår vad som sker och att de med inflytande över normerna tar sitt ansvar.”
Nu blir det riktigt lurigt. Att opinionsbildare och politiker har ett ansvar är självklart. Men, vad är det man ”förutsätter att alla måste förstå av vad som sker”? Finns det åsikter som bör förbjudas? Och vad tänker man sig att politiker ska fatta för beslut ”för att återupprätta ett demokratiskt samtal”? Åsiktsförbud? Inskränkningar i yttrandefriheten? Stängning av alternativa mediekanaler? Hårdare styrning av mediestödet? Eller ska man börja hota och trakassera journalister som skett med Sarah Wilkinson i Storbritannien, Richard Medhurst i USA eller Julian Assange i Australien?
Vid det här laget i läsningen har detta upprop och alla dessa vittnesmål hamnat i ett helt annat och riktigt spöklikt ljus.
Går man så till undertecknarna hittar man inga som på olika sett vittnat om att man hindrats i sin forskning eller i sitt journalistiska arbete för att man ställt sig skeptiska till den påbjudna så kallade ”demokratiska värdegrunden” – av just demokratiska skäl. Malin Ekman t ex, som sagt upp sig från SvD för att styrningen uppifrån är för hård.
Nej, bland dem jag känner igen bland undertecknarna finns uteslutande ”värdegrundssertifierade” personer.
En undertecknare som gör att jag definitivt drar öronen åt mig är journalisten Patrik Oksanen. Han har fått utstå kritik många gånger här på lindelof.nu. Jag kritiserade honom redan för fem år sedan för hans djupt osakliga framställning av rysk påverkan på det svenska samhället i allmänhet och på ”ryskpåverkade” svenska individer i synnerhet. Läs gärna det.
Jag håller mig till saken, personen Patrik Oksanen är ju helt ointressant. Men det faktum att han så förbehållslöst företräder en extremt osaklig hållning till det ryska inflytandet i dagens Sverige, gör att sak och person i viss mån kan flyta samman en liten aning. Det måste debatten och yttrandefriheten tåla. Men alltså, det faktum att Patrik Oksanen står som undertecknade gör att jag drar öronen åt mig.
Vad jag till sist tänker om detta upprop – över två hela uppslag i DN-Kultur – är att det är etablissemangets främsta företrädare i journalistik och forskning som känner sig förföljda av den odisciplinerade massan i den alternativa medievärlden. Det vill säga, ett exempel på en allt hårdare kulturell och politisk polarisering i samhället och en ökande klyfta mellan mediernas A- och B-lag, där DN är A-lagets främsta plattform.
I denna situation är fri debatt det enda möjliga sättet att hantera dessa motsättningar. Med moralkakor når man ingen vart.
Lyssnade på ”Ring P1” i dag på måndagsförmiddagen. Trodde det var meningen att ”vanligt folk” där skulle få framföra sina åsikter om vad som bekymrade dem mest, helt efter eget val. Men redan innan programmet började gjorde programledaren klart att det skulle till stor del handla om den just i dag inledda, av myndigheterna utlysta, s k ”beredskapsveckan”. Och så skedde med de flesta inläggen. Bortgallringen av oönskade inlägg gjordes väl, enligt order, redan i telefonslussen.
Gärna öppen debatt alltså men bara om det staten tillåter. Yttrandefrihet?
En tanke: det kanske finns mindre kända personer inom olika sfärer som drabbats, men som inte skrivit på det här uppropet just därför att de blivit så skrämda och tillplattade att de inte vågar vara offentliga längre?
Jag reagerade på ett liknande sätt när jag läste uppropet, kanske då jag själv blivit utsatt för diverse hatkampanjer av flera av de undertecknande. En på listan har t ex utan att anföra sakliga argument kallat mig för historieförfalskare i sin recension av min doktorsavhandling om sexköpslagen (vilken han av allt att döma inte hade läst), en annan har i Facebooks halvoffentlighet insinuerat att jag sympatiserar med Breiviks terrorattentat efter att jag ifrågasatt mediarapporteringen om Coronademonstranterna. Det är skrämmande att se när media- och forskningsetablissemanget söker regeringens och riksdagens stöd för att få tyst på sina kritiker, till synes omedvetna om sina egna övertramp.
Funderar på vem som hotade undertecknarna av uppropet i samband med valet 2022. De var ju knäpptysta, väljarna hade i valet dessförinnan lagt sina röster på politiker som stod för en alliansfri linje, men mitt under mandatperioden och i samband med senaste valet valde den socialdemokratiska regeringen att lämna in en ansökan om Nato-medlemskap för Sveriges del.
Detta i strid med valresultatet, den fastlagda av kongressen socialdemokratiska politiken och de egna stadgarna. Ett svek, ett förräderi mot landet, folket, de egna medlemmarna, sin historia och målsättning.
Var befann ni er då, ni hotade och hatade journalister, ni var ju alldeles tysta, sa inte ett knäpp. Statstelevisionen och radion fullständigt stumma när den största omsvängningen av svensk utrikes och säkerhetspolitik på två hundra år genomdrevs, samma med fackföreningar och studieförbund. Även de två tidningsmonopolisterna och deras tidskrifter samt bloggar höll käften.
En politisk kupp, en riktig kupp riktat mot vårt folk genomfördes i och med ansökan och alla som kunnat bilda opinion var tysta. Vem hotade er journalister till tystnad eller är ni bara maktens redskap, en samling fän som lyder order, kräk utan ryggrad. Att ni känner er hotade och förföljda, det är ert samvetes rädsla för den judasgärning ni utfört – som gör sig påmint.
Tänk vilket fint program SVT:s Forum skulle kunna göra genom att inbjuda representanter från båda parter från Sveriges polariserade medievärld.
Där kunde de lägga fram argument och diskutera varför den ena sida framställer världen på det ena viset medan den andra sidan framställer världen på ett annat vis. Givetvis skulle dessa konferensdeltagare ha koll på och kunna presentera sina vetenskapliga källor och var de får sina påståenden ifrån.
Med ett sådant möte kanske polariseringen kan minska. För om media verkligen har ett seriöst uppsåt att informera – inte att propagera – så tar givetvis de båda parterna till sig de klokskaper som framkommit vid konferensen och införlivar dem i sitt journalistiska arbete.
I bästa fall får vi bättre medier som innehåller både den verklighet de brukat berättat om och dessutom den verklighet motpartens medier skildrar.
Men jag vet redan vilken part som skulle tacka nej till att medverka i ett dylikt arrangemang. Så idén faller. Men det hade kunnat bli bra och upplysande TV, förutom bättre medier. Inbillar jag mig. 😉
Curt Linderholm!
Var hade vi journalisterna vid sprängningen av Nord Stream och varför följer man inte upp myndigheternas icke utredande.
Knut L!
Du skriver ”mediernas A- och B-lag”, Du menar väl A-lag som skriver vad ”makten vill höra” med fasta anställningar och B-lag, d v s självtänkande och arbetslösa journalister.
Torgny F!
Jag menar med A-lag de stora medierna (MSM) och B-laget är hela den brokiga floran av ”alternativa” (utanför mediestödssystemet), medier som i allt större utsträckning bara finns på nätet.
Rent skrattretande hur projicering har blivit krigshetsarnas modus operandi. Alla dumheter dom själva gör anklagar dom sina motståndare för.
Projicering har blivit norm i politiken och media. När Ukraina bombar civila i Ryssland och Donbass anklagas ryssarna för att angripa civila. När USA sprängde Nordstream anklagades ryssarna för att ha sprängt sin egen gasledning. När Israel utför folkmord på palestinier så anklagas palestinierna för terrorism och vi som arbetar för fred kallas ryska agenter och Putinkramare. I den här artikeln i DN verkar krigets knähundar ha kokat över fullständigt och projiceringen börjar låta närmast desperat. Kanske känner dom att sanningen börjar nafsa dom i hälsenorna.
Dennis Z!
Lyssnar ofta på Ring P1 men när pladdermajan Sofie Eriksson håller i programmet passar jag.
Du bör nog lyssna fler gånger innan bilan faller. Har själv funderat hur slussen selekterar. När Täppas Fogelberg var programledare kom det fram många som framförde frågor som passade Täppas. En gång är ingen gång.
Magnus B!
Tänk om SVT Forum visade upp personer med förstahandsupplevelser från LO-kollektivet. Arbetarklassen är osynlig utom i dom kommersiella kanalerna där man kan följa ”Vägens hjältar” och liknande.