Sepsis betyder blodförgiftning, vilket …
är en medicinsk term som betecknar ett potentiellt dödligt tillstånd med en generell inflammatorisk reaktion, systemiskt inflammatoriskt responssyndrom (SIRS), orsakad av en infektion. Sepsis behandlas med antibiotika och intravenös vätska. (Wikipedia)
Detta drabbade Jan Myrdal efter fredskonferensen i Degerfors 14–16 augusti. Han fördes till lasarettet i Karlskoga där det akuta tillståndet hävdes och han är nu åter i arbete.
På Jan Myrdal-sällskapets hemsida kan man läsa 88-åringens – på det 89:e – egna reflektioner och tankar med anledning av det inträffade.
Han konstaterar att tiden rimligen är knapp och att det han kan hinna med av arbete endast är en bråkdel av allt som finns på hans arbetslista. Och han låter oss ta del av sina prioriteringar.
Min reflektion över det han här skriver är att mycket känner jag igen och att mycket av detta tror jag är svårt att slutgiltigt reda ut. Vi har redan ett jättematerial att orientera oss i och det nya Jan Myrdal-biblioteket i Varberg kommer att leva vidare och bli ett kulturmonument över den intellektuelle Jan Myrdal, ett oskattbart bidrag till eftervärlden.
Men det jag – efter alla år av lysande politiskt skriftställeri – trots allt saknar mest är hans egen fördjupning i de mest grundläggande mänskliga relationerna han och vi alla trots allt är beroende av så länge vi lever; kärlekarna och barnen. Vi har bland annat fått böckerna i Barndomssviten och Maj en kärlek, men jag önskar mig att också få läsa vidare om detta som han också berör sist i denna text, att nu …
måste jag se mig i ögonen. Söka reda ut både frågan i varför jag har kvar kärlekar som Birgit (nu som nära vän) fast hon lämnade mig 1947 eller varför Maj (vi skildes ju 1957) oroligt ringde mig till sjukhuset efter det jag lagts in efter smällen i Degerfors? Vilket ju var varmt i själen där jag låg med dropp i armen och syrgas i näsan liksom jag upplevde när Andrea (som jag nu inte bara är gift med utan djupt känslomässigt bunden till) ingrep, ringde runt och skyndat till mig.
Men varför är Eva, min dotter, den enda i hela min stora släkt av barn, barnbarn, systrar och allsköns andra som jag har kontakt med? Vi är inte känslosvallande utan har en intellektuell och ideologisk gemenskap (fast hon är inte ansvarig för allt jag skriver). Också hon ringde genast mig, vilket betydde mycket där jag låg.
Ensamheten inför slutet plågar uppenbart. Han söker nu – som alltid – kärleken och närheten lite tafatt i mina ögon, ”inte känslosvallande”, utan med intellektuell analys. Här finns frågorna jag ser som minst utredda av alla de stora frågor Jan Myrdal brottats med i sitt långa författarskap.
Hoppas att han kryar på sig så han hinner ge oss även något av detta.
Det där tycker jag inte vi har något med att göra. Har inte Myrdal redan blottat sig nog i sina böcker?
Hannu K!
Det är inte för att snoka i privatlivet jag önskar mig en fördjupning här. Det är för att jag just vill veta vad han kommer fram till om detta med kärlek, barn och familjerelationer i livet – som han själv antyder – som jag säger det. Inte är det att förringa hans mer politiska skriverier. Tvärt om faktiskt, enligt mitt sätt att se det.
Vad jag vet har JM vid flera tillfällen uttryckt det så att hans liv står på två ben – arbetet och könet. Och att de berikar varandra. Eller – som i fallet för andra – stör. Nog kan man även hitta exempel på det senare i JMs litterära produktion – om man letar ordentligt.
Politiskt är det väl ändå, som det mesta här i världen.
Goda nyheter från läkarvetenskapen om blodförgiftningar.