Tänkte mig ett kort och enkelt inlägg om 911. Men det blev istället ett långt och snårigt. Den ena tanken ger den andra och så växer resonemanget i denna härva av brott mot folkrätt och uppenbart storljugande om massförstörelsevapen mm. Men om just det kom det med mycket lite, märker jag vid genomläsning.
Nå, ingen verkar veta vad som egentligen hände den 11 september 2001. Jag minns att när jag strax efter tre kom från jobbet den dagen satt min dotter framför TV-n helt paralyserad och tokblängde på en skyskrapa som spydde ur sig ett gigantiskt rökmoln. Jag slog mig ner bredvid henne och frågade vad hon tittade på.
– Ett flygplan har just kört rakt in i World Trade Center, sa hon.
Medan det sakta gick upp för mig att det verkligen var direktsändning kom ännu ett plan och kraschade rakt in i det andra tvillingtornet. Det var helt overkligt, precis som på en amerikansk actionfilm i dussinklassen – men alltså nu live action i realtid.
Dagarna efteråt på min arbetsplats klädde sig en av våra amerikanska lärare i svart. Hon fräste som en orm mot muslimerna som angripit hennes land. Vi tassade alla på tå. Den 12 september året därpå proklamerades en tyst minut klockan 12 för att hedra offren. Men då protesterade många mot skevheten i att just uppmärksamma dåden på Manhattan. Varför inte tyst minut för oskyldiga afghanska människor som fallit offer för USA:s bombningar under 2002? Jag höll mig inne på mitt tjänsterum.
Sedan dess har förstås mycket ändrats. Vid sidan av alla tragiska människoöden; oskyldiga människor som dödades, anhöriga som lamslogs av sorg, de som kände med de drabbades vänner, skräcken över vårt sårbara samhälle … är ändå mycket sig ganska likt. Den stora rörelsen i världen är densamma före och efter.
911 framstod ganska snart som ”gefundenes fressen” för George W Bush. Han och hans neoconsklick kunde nu starta sitt krig mot terrorismen. Bin Laden jagades i Tora Bora-bergen samtidigt som man ockuperat hela Afghanistan. Så var det hela igång, det som skulle förvränga vår syn på världen och möjliggöra statsterror och terroristlagstiftningar, hemliga CIA-fängelser och telefonavlyssning över hela klotet, Irakkrig och nu Libyen och Syrien. Världen blev i ett slag en mycket osäkrare plats att vistas på, inte tvärtom som Bush påstod.
Men 911 förblev för de allra flesta helt obegripligt. Hur kunde det vara möjligt att kapa tre plan och flyga in i två skyskrapor mitt på Manhattan? Fanns inte vanlig flygövervakning? Konspirationsteorier frodades. Hade inte CIA ett finger med i spelet? Några hävdade att tornen inte kunde kollapsa som de gjorde av flygplanskrascherna. Sprängladdningar måste ha applicerats i byggnaderna och utlösts strax efter att flygplanen kraschade? Man fann tydliga spår av mystiska sprängmedel i ruinerna? En hel rörelse uppstod omkring det här – ”Sanningsrörelsen” – som lever och frodas än på nätet.
”Sanningen” är emellertid som vanligt mångtydig. Svar på alla frågor finns inte. De stora linjerna i berättelsen är trots allt att det var ett terrordåd, utfört av muslimska fundamentalister. Om dessa terrorister hade något slags stöd från något håll i USA får vi inte veta på länge än. Men otroligt är det inte. USA fick i alla fall en förevändning att ta över det oljestinna Irak. Störtandet av Saddamregimen hade planerats sedan länge. Men först kom Afghanistan.
Ett faktum som i sammanhanget inte kan förbises är att USA, världens ledande supermakt sedan andra världskriget, inte längre har råd att leva det liv det lever med ohämmad oljekonsumtion och krig mot främmande folk för att behålla kontroll över marknader och handelsrutter. USA är på väg tillbaka. Hur USA:s nedgång kommer att gestalta sig vet ingen, men att nedgången är ofrånkomlig vet ändå alla.
Maktomfördelningen i världen har redan börjat. De pågående krigen runt Palestina; Afghanistan, Irak, Libyen, och Syrien är alla utslag av USA:s desperata strävan att försvara sina gamla skansar och man har lyckats få FN, Nato, EU och delar av arabvärlden på sin sida.
I Mellanöstern finns de åtråvärda oljereserverna, av vilka hela det US-amerikanska samhället är beroende. Att bygga om landet till ett energisnålt samhälle utan bilism är en utopi. Krig för olja är enda sättet att inte kollapsa. Därför går konfliktfronten i vår tid i Mellanöstern.
Så är vi då framme vid dagens akuta konflikter, de i Libyen och Syrien. Odiskutabelt är att både Gadaffi och al Assad är grymma despoter med mycket blod på sina händer. Men det var de redan tidigare, då västerländska demokratier gärna roade sig och gjorde stora affärer med dem.
Odiskutabelt är också att många miljoner människor i Mellanöstern länge lidit i stort armod under sina despotiska regimer. Man längtar efter välstånd och en ny slags frihet, som för många säkert ser ut som det iögonenfallande materiella och kulturella överflödet i västerländsk TV-reklam. Klart är att deras uppror för en svårbegriplig frihet och ett mer folkligt förankrat styrelseskick är legitimt.
Västalliansen var först mycket tveksamma hur man skulle ställa sig till folkupproren i Tunisien och Egypten. Deras starkaste garant (Mubarak) – vid sidan av Israel – för dominans i Mellanöstern var plötsligt hotad. Men med det egyptiska bondeoffret öppnades nya möjligheter. Om folkupproret kunde spridas till USA:s fiender skulle man kunna vinna på gungorna vad som förlorats på karusellen. Både Gadaffi och al Assad hade ju sedan länge fört en politik till stöd för Palestinierna och samarbetat med USA:s fiender ända sedan Sovjettiden. Att stödja upproren mot dessa ledare blev därför högsta prioritet. Trots att libyer och syrier, precis som tunisier och egyptier, har rätt att störta sina diktatorer, kan man inte blunda för västalliansens inblandning i skeendet. Det är uppenbart att USA (Israel) har stora möjligheter att stärka sina positioner i området om och när Gadaffi och al Assad faller.
Så, genom maximal exponering av Gadaffis och al Assads blodtörst på löpsedlar och i alla västerländska TV-kanaler demoniserades de och så skapades acceptans för nya ”humanitära” militära operationer.
Det känns tungt denna höst. I våra medier finns mycket lite som sätter ihop det vi sett hända de sista tio åren till en begriplig världsbild. Klimathot, terrorism – nu också mörkbrun enskild högerterror (Utöja) – Palestina, Afghanistan, Irak, Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien … och även hoten mot våra västerländska demokratiers fortlevnad hänger intimt samman.
911 förändrade allt säger man i radions P1 gång på gång idag. Men är det så? Är det inte istället så att Västvärldens politik för att få kontroll över Mellanösterns olja är det som faktiskt skapat terrorismen, från 911 till Utöja. Alltså att 911 endast var ett inslag i eskaleringen av den stora konflikten om den sista oljan?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Bin Laden, nyckelord, 911, terrorism, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Gadaffi, al Assad,Bush
Bra, Knut!
Enligt uppgift dör 22 000 barn varje dag i världen. Varför koncentrerar sig inte USA på att göra denna siffra betydligt lägre? Jag uppmanar alla ansvarstagande medborgare att fundera över detta!
Alla klagar och gnäller på USA! USA har gjort mycket mer för denna värld än vad ni kommer någonsin att göra och när dem går in i ett land så gör dem det av en anledning!
Sluta gnälla och gilla läget!
USA verkar 1979 ha lockat in Sovjetunionen i en fälla. President Carter beslöt stödja anti-kommunistiska islamska fundamentalister i Afghanistan för att lura Sovjetunionen, sin vana trogen, att ingripa militärt för att stödja ”socialismen”.
Eller är det en efterhandskonstruktion?
I den här dokumentären finns ett avsnitt som knyter an till Anders P kommentar ovan. Hela serien på tre dokumentärer om Egypten är mycket intressant, men i avsnittet nedan visas hur USA nyttjade Egypten i Afghanistan (efter ca 8 min).