”Mina generationskamrater i Europa”, sa Torgny Lindgren vid ett helgseminarium i Skellefteå, ”fick genomlida ett helvete, som jag slapp. De som var tonåringar i Europa under 1930-talet fick genomleva antingen Hitlers eller Stalins skräckvälden. En del fick uppleva båda. Många dog. Ingen kom oskadd därifrån. Och sen kom kriget.”
Den tyska författaren Christa Wolf (1929–2011) var en sådan person, som inte kom oskadd ur 1900-talets Tyskland. I sexton år levde hon i Tredje riket, i dryga fyrtio år var hon medborgare i DDR och i tjugotvå år levde hon i det återförenade Tyskland. Hon fick känna på både Hitler och Stalin, varmt och kallt krig och hon skrev oupphörligt om dessa sina upplevelser. De lämnade henne inte.
Om detta komplexa liv har Sture Packalén, professor emeritus i tyska, skrivit den första sammanställningen biografin på svenska om Christa Wolf, hennes liv och författarskap. Redan i den underfundiga titeln ”Christa Wolf. Den lojala dissidenten” fångar han in huvudpersonen.
Kroppen
Christa Wolf, denna mycket produktiva författare hade (på tyskt intellektuellt vis) ord för allt. Hon kunde verkligen tala och skriva – mycket och tätt. Det är bara att slå upp en sida ur hennes klassiska biografi Barndomsmönster (en av de få böcker som är översatt till svenska) och därvid se att en sida innehåller mycket… lite för mycket. Hon drev maniskt på sitt Jag att Förstå. Och visst blev det bra, men ibland lite tung och svårläst litteratur. Visst blev det rejäla textmassor. Men livet är ju inte bara text eller ett Jag eller en Förklaring. Kroppen finns ju också, och en kropp är inte intresserad av bokstäver (”böcker kan man inte äta för de är så vinkelräta”, skaldade Lennart Hellsing fyndigt i sin ABC-bok). Därför drabbades Christa Wolf av återkommande sjukdomstillstånd. Efter en intellektuell kraftansträngning blev hon ofta allvarligt sjuk. Efter sitt stora tal i Berlin dagen innan gränsöppningen i november 1989 fördes hon i ilfart till sjukhus. ”Stanna hos oss!” manade hon sin entusiastiska publik på Alexanderplatz och då började hennes hjärta slå bakut. Kroppen svarade, skriver Packalén.
Självuppgivelse under Hitler
Christa Wolf skrev klokt om hur lätt det hade varit att ansluta sig till kamratskap och underordning i Tredje riket. Hon kallade det att ”förledas till självuppgivelse”. I skolan beundrade hon sin lärarinna och hennes nazistiska hållning. Hemmet genomsyrades också av Hitler och det var mycket man inte såg, valde att inte se. För, allt var väl egentligen ganska bra. Ända fram till början av 1945 fanns tron på slutsegern. Men under våren 1945 gick det inte längre att blunda. Hitlerstaten bröt samman, flyktingströmmarna västerut för att undkomma Röda armén talade sitt tydliga och blodiga språk. Den sextonåriga Christa fick vara behjälplig i det outhärdliga arbetet med flyktingarna – och hennes unga kropp svarade med sjukdom. I boken Barndomsmönster, beskrivs huvudpersonen Nelly, alter ego för författaren så här: ”Nelly höll fram sitt ansikte, sin kropp, och människorna som hon träffade och händelserna störtade in i henne som döda fåglar.”
Anknytning till DDR
I resterna av det som en gång varit Tyskland hamnade Christa och hennes familj Ihlenfeld i den östra zonen. Där närmade hon sig den (sovjetiska) socialism som slog sig ned i det som snart (1949) skulle bli DDR. Som nittonåring blev hon medlem i FDJ (Freie Deutsche Jugend) och 1949 ansökte hon om medlemskap i SED som är det statsbärande partiet i DDR. Långt senare beskrev hon denna övergång som en ”ny blind trosvisshet”. Steget från Bund Deutscher Mädel (BDM) till FDJ och SED var inte långt.
Det var lätt för en flitig, begåvad och lojal ung kvinna att göra karriär i DDR. Och karriär gjorde hon. Hon blev omgående en uppburen kulturarbetare i den nya tyska staten, där författare gärna sågs som ingenjörer; själens ingenjörer.
Subjektiv autenticitet
Trots upproret 1953, trots Chrusjtjovs tal 1956, trots Stasi (hon var inte okunnig om något av detta) valde Christa Wolf att vara lojal mot den unga staten. Hon var kritisk mot mycket, men likafullt lojal. Den berömda författaren, kommunisten och judinnan Anna Seghers som återvänt till Tyskland efter kriget och bosatt sig i DDR blev ett viktigt rättesnöre för Christa Wolf. Kanske en ny lärarinna att beundra som under Christas tidiga tonår i Tredje riket?
I kamp mot den socialrealism som förordades av partiet sökte Christa Wolf en egen väg i sitt skrivande. Hon kallade den ”subjektiv autenticitet”.
1961 debuterade hon med en novellsamling Moskauer Novelle. Boken som hyllade Moskva och de nya tysk-sovjetiska banden blev en framgång. Denna framgång gav henne ännu mer status i partiet men också energi att vid murens uppförande 1961 skriva ”Der geteilte Himmel”. Den delade himlen blev också den en framgång och även filmatiserad. Hon fick ta emot pris ur statschefen Walter Ulbrichts hand, hon föreslogs till och med att bli ledamot av partiets centralkommitté, som var det högsta styrande organet i DDR. Hon blev verkligen nationens ”moraliska moder”.
1965
Men 1965 är det dags för partiet att näpsa kulturlivet. Den nye partichefen i vardande Erich Honecker gjorde upp med dem som tyckte att de ”inte behöver delta i bygget av den socialistiska samhällsordningen”, typ kulturarbetarna. Här satte Christa Wolf ner foten och försvarade kolleger och pläderade för att konsten ”inte kan avhålla sig från att vara subjektiv”.
Efter det svåra talet, i Centralkommittén, fick hon en hjärtattack. Men efter en tid kände hon sig fri att skriva vidare.
Rätten att vara ”subjektiv”
Inom ramen för lojaliteten mot DDR kämpade Christa Wolf för rätten att vara, det hon benämnde, subjektiv. Men det ”objektiva” var starkare. Systemets krav vann hela tiden. Men Christa Wolf gav sig inte. Hon ordnade sitt liv i viss enskildhet, skrev mycket men gav inte upp sin tro på DDR ens när muren öppnades november 1989. ”Men allt var ju inte så dåligt”, skrev hon. Wolf trodde hela tiden på att det skulle gå att behålla DDR och utveckla ”den demokratiska dialogen”. Men det var inte möjligt. Allt sådant var alldeles för sent.
Efter 1989
Efter murens fall, och efter återföreningen blev Christa Wolf en måltavla för alla möjliga slags projiceringar. Väst som tidigare hyllat dissidenten Wolf vacklade nu mellan att å ena sidan vilja göra henne till president i den nya tyska staten, och å andra sidan nedsättande kalla henne Stasiförfattare och statsdiktare. Men Christa Wolf hade även nu, som hela tiden, sin stora läsekrets. Hon samlade fortfarande en jättepublik på bokmässan i Frankfurt och hennes böcker efter 1989 lästes av många. Med de senare böckerna kunde hon också bli av med epitetet att vara ”Tysklands mest humorlösa författare”. Och in i det sista betygade hon sin kärlek till DDR: ”Vi älskade detta land.”
Christa Wolf dör 2011. Hon är begraven på Berlins mest kända kyrkogård Dorotheenstädtsicher Friedhof, där de flesta av Tysklands stora författare och tänkare vilar: Brecht, Seghers, Marcuse, Hegel, Müller m fl.
Slutord
Sture Packaléns biografi över en av Europas viktigaste 1900-talsförfattare är välkommen. Vi behöver lära oss mer om Tyskland, och att försöka förstå Tyskland genom personen och författaren Christa Wolf är en bra idé. Den tysklandskunnige Packalén är förstås en självklar lärare i det ämnet. Christa Wolf, liksom Tyskland, är inte helt lätt att förstå, inte lätt att klassificera, inte helt lätt att läsa. Kanske är hon en symbol för ett Tyskland som genomgick och åsamkade fruktansvärda fasor under Hitlers nazism. Ett Tyskland som sedan delades upp och där den östra halvan fick uppleva en stalinistisk variant av förtryck. Christa Wolf var engagerad i båda dessa världar. Hon ”höll fram sitt ansikte, sin kropp, och människorna som hon träffade och händelserna störtade in i henne som döda fåglar.”
Christa Wolfs liv inkarnerar det tyska traumat och det var inte lätt att vara rättrådig. PO Enquist återkom ofta till denna typ av dilemma: ”Antigen var du offer, eller bödel, eller förrädare. Något annat gavs inte.”
Nej, ingen kom helskinnad ur 1900-talets Europa. Men kanske läsning av Wolf kan göra oss, om inte helt kloka, så i alla fall mer försonande och försonade.
Leif Str!
En mycket intressant och tänkvärd text! Jag har själv funderat mycket över var gränsen i DDR gick mellan att ”samtala” med Stasi och tjäna underrättelsetjänsten med för den nyttig information om människor. Och som kunde brukas i ett repressivt syfte.
Jag skulle inte klassificera den av många hårt kritiserade Wolf ”Inofficell Medarbetare” (som det hette hos Stasi), varav det fanns minst ett par hundra tusen i DDR. En annan för ”umgänge” med Stasi kritiserad, teaterkonstnären Heiner Müller, hävdade att han ”endast” samtalat med Stasi, men inte varit informatör. Och att samtalen gagnat goda ändamål. Kanske oklart vilka.
Finns det en gråzon? En gräns svår att upptäcka men som inte bör passeras?
Sascha Anderson ansågs vara dissidenternas beskyddare. Men som dokumentärfilmaren Björn Cederberg har visat genom att gå till offentliggjorda arkiv, var han en IM:are. Något han själv alltid förnekat, slagit ifrån sig med näbbar och klor. Kanske inbillade han sig också ändamålet tjänade medlen.
”Tvättäkta” dissidenter, bland inte alltför många, var Biermann, Fuchs och Bahro. Biermann fråntogs sitt östtyska medborgarskap. Fuchs och Bahro fängslades, satt i Stasifängelset Hohenschönhausen. Jag har sett deras celler, framkallar kvävningskänsla.
Jag brukade, hårt tendentiöst, beskylla kolleger för att vara ”nyttiga idioter”. De fattade, enligt min mening, inte vad de gjorde, tjänade utan att inse det. En falsk självbild.
Jag förblir osäker om hur se på Wolf. Och, som alltid, lätt döma när man själv aldrig prövades. Liksom vara efterklok.
Kanske trodde hon ärligt på ett demokratiserat DDR. Framträdde också offentligt med det syftet sent hösten 1989, som du skriver. Men då var det för sent. Om det nu någonsin varit möjligt. Vilket jag inte tror. Inte i skuggan av ”storebror” österut.
Nå, hennes grav är alltid välbesökt, hon glöms inte bort. Pennor läggs på den vita stenen. Jag brukar svepa förbi den i Berlin. Inte långt från Friedrichstraße, där hon tilldelades en konstnärsvåning av staten.
Lasse E!
Tack för kommentar.
Aldrig prövades, skriver du. Torgny Lindgren kallade det för ”vi slapp”. Men han borde vetat bättre. Vi slipper inte undan. I Moseböckerna, står det ju att Herren Gud ”hemsöker fädernas missgärning på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led”. Och nu är vi inne på fjärde ledet.
Kanske är det som idag drabbar vårt land (gränslösheten, migrationsproblemen och gängkriminaliteten) just en prövning, en ”hemsökelse”. Tonläget i debatten tyder på det: Bödel! Offer! Förrädare!
Ett intressant ämne som jag menar ligger i linje med ett annat välkänt bibelcitat; och då tänker jag på den kastade stenen. Jo, men visst har vi för att citera ”det sovande folket” som en tidigare Statsminister namngav sin bok, sällan blivit prövade i mening att krig och interna spänningar mellan folkgrupper hemsökt oss till den grad där vi på riktigt blivit svaret skyldiga.
Vad som nu sker, såväl inom landet som i vårt närområde, kräver en särdeles stor fingertoppskänsla och ett klokt agerande från våra folkvalda att hantera med största skickliga omdömesförmåga.
Jag hade i dag önskat att Magda Andersson i sitt Första Maj tal, berört denna viktiga frågeställning med tanke på vilka krafter som rör sig på den stora politiskt beslutsorienterande arenan – Riksdagen. Och där i det förhållandet ingår också den hastiga omsvängningen i frågan om Nato som inte enbart berör detta medlemskap utan även hur vår demokratiska beslutsordning behandlades. Ett övergrepp i min värld, som minst sagt rubbar viktiga grundvalar jag aldrig kunde få för mig skulle ske.
Vad blir nästa steg med tanke på vårt parlamentariskt ostabila läge?
Kommentarerna om Christa Wolf-artikeln influerade mig till tankar om att ”slippa undan”.
Jo, nog blev vi svenskar förskonade från fasorna från både världskrig och diktaturer. Priset för denna nåd var skulden. Skulden för Norge, för Finland, för judarna, för balterna…
Och skuld måste betalas. Självklart. Men vårt skuldberg bara växte och växte: de svarta i USA, de svältande i Indien, Afrika, de politiska flyktingarna i Chile. Vietnam!! Självklart. Vi borde betala för allt: Slaveriet, palestinierna, romernas öden, samernas, de resandes… ja, allt och alla stod vi i skuld till. Klimatet!
Det var kanske inga större problem med det. Men en dag slog skulden över i en ny kvalitet och Sverige gjorde då en dygd av nödvändigheten. Skulden blev till en ny värdegrund. Den gamla (alltså förlegade) kristna grunden och dessa sekulära tvilling, upplysningstanken, byttes ut mot AFA, allt gott översattes till anti-fascism och anti-rasism, allt ont kallades fascism och rasism. Som tillägg i värdegrunden lade de styrande i riket också till identitetspolitik samt kampen mot det svenska och det vita.
Det var dags att bli en ny typ av nation, en ny typ av makt – en humanitär och mångkulturell stormakt: No borders. No nations. Ni är okej! Vi är inte okej! How dare you?
Det var i detta vakuum som kriget (migrationen, gängen, Nato) kom in till oss. Det dröjde tre-fyra släktled. Men nu är det här. Och berör oss varje dag, in i minsta por.
Och Sverige är den kokta grodan.
För sent. För sent med allting.
Skulden blev till sand.