När jag i texten ”Resan i Västerled” berättade om en studieresa genom USA år 1964 avslutade jag med att jag skjutsade ut de övriga resedeltagarna till flygplatsen i San Fransisco men behöll hyrbilen och ensam startade hemresan österut. Detta skulle resultera i att jag kom att se en märklig teaterföreställning i staden Denver i Colorado.

Filmen En doft av honung, med svensktextad, på SVT Play t o m 2021-04-25.

Min färd gick över Sierra Nevada till spelstaden Reno där jag gjorde ett kort uppehåll som inte gav mersmak. Så vidare över Nevadas öknar mot Salt Lake City i Utah som jag med nöd och näppe nådde. Jag hade räknat med att det skulle finnas fler bensinstationer längs vägen och när jag äntligen rullade in på en i stadens utkant konstaterade mackägaren att det inte fanns en droppe kvar i bilens tank.

Från Salt Lake City fortsatte jag söderut mot staten Colorado och Klippiga bergen. Det var dagen för det amerikanska presidentvalet och på motellet jag tog in fanns TV på rummet. En stor lättnad att under natten se reaktionären Barry Goldwater besegras av den förmodat radikale Lyndon Johnson. Som dock strax skulle stå för de stora upptrappningarna av Vietnamkriget.

Nästa dag fortsatte färden genom Rocky Mountain National Park där höjden varierar från 2500 meter till mer än 4000 meter över havet. Mot kvällen nådde jag Colorados huvudstad Denver, som ligger på aktningsvärda 1609 meter över havet, och hittade ett hotell i stadens utkant.

Pjäsen A Taste of Honey gavs ut i svensk översättning av Bo Cavefors bokförlag år 1959

Denver hade på mitten av 1960-talet en halv miljon invånare, något mindre än Stockholm (då), men när jag letade i ett häfte efter stadens aktuella begivenheter hittade jag varken teatrar eller operahus. Däremot ett rikt utbud av biografer och en liten annons om att en pjäs av den brittiska dramatikern Shelagh Delaney, A Taste of Honey, gavs på en adress i Denvers utkant. Jag hade nyligen läst den svenska översättningen av den nittonåriga debutantens pjäs, så det passade mig utmärkt.

Vägen till teatern gick längs en lång gata kantad av bensinstationer och  teaterlokalen visade sig vara en före detta frikyrka som tagits över av en lokal teatergrupp, stöttad av Denvers teaterentusiaster. Det blev en minnesvärd kväll och jag kommer ihåg att jag hajade till när en svart man, som spelade flickan Josephines pojkvän ”Pojken”, gjorde sin entré uppför mittgången i den tidigare kyrkan. Det var fortfarande en tid när svarta skådespelare endast uppträdde i lyteskomiska roller i amerikansk film.

Shelagh Delaney’s pjäs filmades år 1961 i Storbritannien av regissören Tony Richardson med Rita Tushingham som Josephine och Dora Bryan som hennes mor Helen. Två brittiska skådespelerskor som skulle få en lång och framgångsrik karriär. Filmen hade premiär den 15 september 1961 och ses som ett exempel på brittisk diskbänkrealism.

Den kan nu ses på SVT Play fram till och med söndagen den 25 april med titeln En doft av honung och med svensk textning.

Föregående artikelTeflonpannor och fähundar
Nästa artikelKemvapenattackerna i Syrien
Henrik Linde
Henrik Lindeär ingenjör, uppfinnare och medgrundare till företaget Leine & Linde i Strängnäs. Politiska engagemanget startade på 60-talet i FNL-rörelsen och fortsatte i Folket i Bild/Kulturfront.

6 KOMMENTARER

  1. MLP o jag såg den på tablåTV för ett par veckor sedan och blev förundrade. Visserligen brukar den klassas som exempel på den diskbänksrealism, vilken var så vanlig på den engelska teater- och bioscenen då sent 50- och tidigt 60-tal, men den har så mycket mer; ett uppriktigt sätt att visa på den tidens kulturkonflikter i den engelska underklassen baserade i skilda ursprung och en ärlig skildring (den första?) av icke heterosexuella relationer och deras problem. Se den!

  2. Tack för rekomendationen, Dennis! Såg filmen i natt (mina sovvanor är numera inget att ta efter). Riktigt bra sak, påminner en del om det stenhårda klassamhälle jag bevittnade 6-7 år senare ”in Good Olde England” som ivägtvingad internatskole-elev i Kent. Fotvandrade på loven i London, där fick man se saker, folk och platser som var totalt otänkbara i Erlander/Strängs Sverige. Allt ifrån ”High Afternoon Tea” på The Connought Hotel till rena skära tredjevärldsmisären i Soho och East End. Lärde mig som fjunig tonåring en del där, då utan större kunskap om Marx/Engels m fl. Vilket nog påverkade mig en hel del inför vad som sedan följde här hemma.

    I retur rekommenderar jag Vittorio de Sicas ”Två kvinnor” med bl a Sophia Loren och Jean-Paul Belmondo. Utspelar sig i det grisiga italienska krigsslutet. Ännu en stark svart-vit sak. Som vanligt när det gäller de Sica, slutar inte filmen väl. Men mycket sevärd och berörande, den handlar om kampen för överlevnad. Skulle mycket väl kunnat utspela sig i dagens Syrien, Libyen, Jemen eller Afghanistan.

  3. Tack Henrik, för din berättelse från resan i USA. Ett extra tack för TV-tipset. Som liten grabb såg jag den där affischen, den var fräck på något vis, men filmen såg jag aldrig. Nu har hustrun och jag sett den. Yes, det var som att sändas tillbaka till god svensk TV-teater och kanske i synnerhet till föreställningen av Wesker’s ”Hönssoppa med korngryn”. Engelsk realism är helt i vår smak. Fortfarande är de brittiska serierna väldigt bra. Rita Tushingham som Jo (I A taste of honey) är suverän. Jag minns henne även från en viktig roll i Dr Zjivago, då spelade hon flickan vid vattenkraftsbygget, hon som möjligen var Laras och Doktor Zjivagos dotter.

  4. Tack för din text! Vägen mot Salt Lake City via Reno lärde jag själv känna väl vid ungefär samma tid. Texten inspirerade mig att försöka berätta om vad som hände mig i den staden. Min text följer här nedanför.

    ====

    Henriks berättelse om Nevada väckte starka minnen till liv.

    1964–65 bodde jag i USA, gick på ett college i Pennsylvania, Bucknell University. På sommaren 1965 reste jag västerut, till Berkeley, mitt emot San Francisco närmare bestämt. Jag ville hälsa på en kvinnlig skolkamrat till mig som bodde där då. På vägen dit stannade jag till ett par gånger, bland annat i Salt Lake City. Från en av mina lärare på Bucknell hade jag fått en adress till en lärare på University of Utah i Salt Lake City.

    En dotter i lärarfamiljen hette Beth, och hade allt, tyckte jag då. När jag kom till Kalifornien hade skolkamraten hittat sig en käraste i Berkeley, och tyckte nog att jag, när jag dök upp, mest var ett störande inslag i deras romans. Där låg jag på en soffa i deras lilla lägenhet, försökte stänga öronen för vad de höll på med i sin sovalkov. Jag lyssnade på radio och hörde för första (men inte sista) gången Dylans ”Can you please come crawl out your window”.

    Jag fattade galoppen, lämnade Amerikat och tog mig hem till Sverige. Jag höll kontakten med Beth genom brev. Hemma tog jag ströjobb, ansade bland annat gravar på Norra kyrkogården, tog busskort och körde buss åt SL. Pluggade förstrött på universitetet, mattekurser på Hagagatan.

    Under ett halvår 1967 flyttade jag upp till Norrland, bodde i köket hos min farmor Amanda i Övik och fick frampå vårkanten bo ute i hennes sommarstuga i Kornsjö. Jag samlade pengar genom att arbeta vid viran på Treetexfabriken i Köpmanholmen. Till slut hade jag så det räckte till en biljett.

    Jag satt på sängen i min barndomskamrat K:s rum när beslutet skulle fattas. Hon satt och väntade på att jag skulle kyssa henne. Där och då kunde mitt liv tagit en annan vändning. Den trista sanningen är nog att jag inte vågade röra henne. Istället gick jag ut och köpte ett par längdskidor till min skolkamrats käraste och flög med dem i släptåg till Salt Lake City.

    På morgonkulan trasslade jag mig fram till Beths studentkorridor efter att ha övernattat i ett garage. Mötet med Beth blev ingen höjdare. Vid det laget hade hon för länge sedan skaffat sig andra intressen. Av barmhärtighet hade hon ordnat plats åt mig på golvet i ett rackligt hus nere i stan, befolkat av ett gäng hippies och deras kaniner. Efter ett oskönt ligg och mycket ruelse senare släppte jag det hela, tog bussen till Berkeley, lämnade av mina längdskidor och gick upp till svenska konsulatet.

    Mina pengar var slut, men jag lyckades ordna en hemresa genom att mönstra på som hyttstädare i M/S Arizona, en Johnsare som gick mellan USA:s västkust och Europa. När vi passerat Panamakanalen och Aruba gick vi förbi Västindien ut på Atlanten. I de varma vattnen glimmade marelden. På nätterna brukade jag gå fram till förpiken med lite gräs som sällskap, ligga där och titta på stjärnorna ovanför, och under mig.

    Så gick några av mina krokiga vägar.

  5. Tack Henrik!
    När jag som film-och musiknörd upptäckte den här texten så började jag direkt söka efter filmer och musik som omnämns.

    Här kommer ”A Taste of Honey”. Får ej förväxlas med den kända melodin med samma namn, inspelad av dom engelska ”pop-banden” The Hollies och The Beatles.

    Endast engelskt tal, ingen text men finns med spansk text på ok.ru

    Här kommer ”La ciociara – Two Women (1960) by Vittorio De Sica” som bygger på en roman av
    Alberto Moravia.

    Här kommer Arnold Wesker:
    Hønsesuppe med byggryn 09.09.1969 by NRK

    Varken SVT eller SR har något med Arnold Wesker, heja Norge och NRK. Pröva och gå in på NRK/Fjernsynsteatret, där hittar man många dramer ur världslitteraturen. Har skickat flera mejl till SVT och påpekat att det mesta som TV-Teatern sände på 1950- och 60-talet lyser med sin frånvaro.

    På archive.org kan man hitta udda upptagningar. Här kommer nummer 2 i trilogin och här kommer del 3 i Arnold Weskers trilogi.

    Fjernsynsteatret viser ”Hønsesuppe med byggryn” av den engelske dramatikeren Arnold Wesker. Oversatt av Sigbjørn Hølmebakk. Stykket er det første i en trilogi om to familier fra arbeiderklassen og deres sosialistiske idealer. På slutten av 1930-tallet er familien Kahn og mange av deres venner begeistret for kommunismen. Handlingen fokuserer særlig på Sara Kahn og hennes tro på kommunismen gjennom 20 år, tross alle skuffelsene. I rollene medvirker blant andre Ragnhild Michelsen (Sara Kahn), Pål Skjønberg (Harry Kahn), Svein Sturla Hungnes (Ronnie Kahn) og Ingebjørg Sem (Ada Kahn). Instruktør: Magne Bleness.

    Här kommer Bob Dylan:

    He sits in your room, his tomb, with a fist full of tacks
    Preoccupied with his vengeance
    Cursing the dead that can’t answer him back
    You know that he has no intentions
    Of looking your way, unless it’s to say
    That he needs you to test his inventions
    Hey, crawl out your window
    Come on, don’t say it will ruin you
    Come on, don’t say he will haunt you
    You can go back to him any time you want to
    He looks so truthful, is this how he feels?
    Trying to peel the moon and expose it
    With his business-like anger and his bloodhounds that kneel
    If he needs a third eye, he just grows it
    He just needs you to talk or to hand him his chalk
    Or pick it up after he throws it
    Hey, crawl out your window
    Come on, don’t say it will ruin you
    Come on, don’t say he will haunt you
    You can go back to him any time you want to
    Why does he look so righteous while your face is so changed?
    Are you frightened of the box you keep him in
    While his genocide fools and his friends rearrange?
    Their religion of little ten women
    To back up their views, but your face is so bruised
    Come on out, the dark is beginning
    Ah, come on, out your window
    Come on, don’t say it will ruin you
    Come on, don’t say he will haunt you
    You can go back to him any time you want to

    Nu är det fullt program idag också.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.