Abd el-Kader – Den Barmhärtige krigaren

Boken la révolution algérinne gavs ut 1972, tio år efter segern i befrielsekriget, och beskriver det nu självständiga landets utveckling. Den Barmhärtige krigaren av Elsa Marston, Alhambra förlag 2018, berättar om emir Abd el-Kaders liv och verk.

På 1970-talet gjorde jag tre resor till Algeriet för att lära mig något om landet. En källa till kunskap var boken La révolution algérienne, utgiven år 1972 till 10-årsminnet av landets befrielse. Där kunde jag läsa om emiren Abd el-Kader (1807–1883) som ledde motståndet mot de franska inkräktarna under åren 1832–1847. Han har blivit legendarisk i Algeriets historia, ständigt i folks minne. Något som märks på att många gossar ges namnet Abdelkader.

Abd el-Kader blev tvungen att lämna Algeriet år 1847 för att sedan aldrig kunna återvända till sitt hemland. Men det finns mycket att berätta om hans fortsatta liv, först under fem år i Frankrike och slutligen i Damaskus. Amerikafödda Elsa Marston, prisbelönt författare till över 20 böcker för tonåringar och barn, har skrivit en informativ och lättläst bok om denne märklige man vars personlighet i hög grad motiverar bokens titel Den Barmhärtige krigaren *.

Den 14 juni 1830 attackerade den nyupprättade franska Afrika-armén staden Alger med 30.000 soldater. Emir Abd el-Kader skulle komma att leda motståndet mot de franska inkräktarna under de första åren. Han lyckades uppbåda 80.000 man, skapa en ordnad administration och kontrollerade som mest två tredjedelar av landet. Kriget fördes av Abd el-Kader som ett gerillakrig men Frankrikes resurser var så mycket större. När sultanen av Marocko inte längre tillät de algeriska styrkorna att söka skydd på andra sidan gränsen blev Abd el-Kader tvungen att år 1847 förelägga fransmännen sina kapitulationsvillkor.

Abd el-Kader var Eugène Daumas till stor hjälp när han skrev boken Les Chevaux du Sahara et les mœurs du désert, Paris, Lévy 1858, om Saharas hästar och sedvanorna i öknen.

Han gav upp kampen och lämnade Algeriet med sin familj och ett antal anhängare mot ett löfte från den franske förhandlaren att han skulle få fortsätta till antingen Palestina eller Egypten. Men väl framme i den sydfranska staden Toulon gällde inte längre de franska löftena. De flesta i gruppen internerades i fortet Lamalgue och nu var det inte längre fråga om att få lämna Frankrike. Så småningom förflyttades man till slottet i Pau och därefter till slottet Amboise vid Loirefloden. Livet var hårt i de kalla slottssalarna och i slottet Amboise trädgård finns en liten begravningsplats där tjugofem vuxna och barn vilar. Flera av dem medlemmar av emirens närmaste familj.

Men tiden i Frankrike innebar också att Abd el-Kader knöt kontakter med många som stödde hans kamp att få Frankrikes ledning att uppfylla sitt löfte om att han skulle få lämna landet. Han fick också stöd från brittiskt håll, inte helt oegennyttigt, den brittiska kolonialmakten såg ju den franska som en oönskad konkurrent. Men under tiden i landet lärde sig Abd el-Kader också uppskatta fransk kultur och satte sina tankar på pränt i texten ”Brev till fransmännen”.

Emirens tolk Eugène Daumas arbetade på en bok om Saharas historia och emirens erfarenhet som ryttare ledde till en förfrågan om experthjälp för en text om ”Saharas hästar”. Emiren skrev ett informationsrikt kapitel och kunde också hjälpa till med att skriva de kapitel som handlade om jakt. Boken kommer fortfarande ut i nya upplagor på flera olika språk.

En eftermiddag i oktober 1852 fick Abd el-Kader ett oväntat besök. Det var republikens president Louis-Napoleon, brorson till Napoleon Bonaparte, som befann sig på en resa runt landet för att vinna stöd för sina planer att utses till Frankrikes kejsare. De som stödde kampanjen var övertygade om att det skulle vara både hedersamt och riskfritt att nu frige emiren.

Den 21 december 1852 gick Abd el-Kader och hans sällskap ombord på ett skepp i Marseille för att fara österut i Medelhavet. Det var nu fem år sedan han kommit till Frankrike. Men färden gick inte, som han tidigare lovats, till Egypten eller Palestina, utan till Bursa, en stad en dagsresa från Konstantinopel. Där fick de tillgång till en byggnad med rymlig yttre gård. Den franska regeringen hade också beslutat att ge Abd el-Kader ett generöst årligt underhåll.

Men i Bursa betraktades han med misstänksamhet av såväl de franska diplomaterna som de osmanska turkarna. De turkiska och arabiska språken är helt olika och hindrade kommunikation och algerierna kände sig inte hemma i detta land. År 1855 bestämde sig Abd el-Kader för att resa tillbaka till Paris. Där besökte han den pågående världsutställningen och studerade tillämpningarna av modern teknologi som Abd el-Kader menade var av Gud ämnad att tjäna det allmännas bästa.

Men emirens huvudsyfte med besöket i Paris var att få samtala med Napoleon III och fråga om hans exil inte kunde ändras till ett arabiskt land. När kejsaren föreslog Damaskus accepterade Abd el-Kader genast förslaget. En ångbåt förde honom tillbaka till Turkiet och därefter med hans familj och hela den algeriska kolonin till Beirut. Därifrån fick de över bergen ta sig till Damaskus.

I Damaskus kunde Abd el-Kader, med hjälp av den franska statens underhåll, köpa ett helt byggnadskomplex med plats för familj, tjänare och anhängare. Snart blev det ett religiöst center öppet för alla. Varje fredag delade emiren ut bröd till de fattiga i Damaskus. Som andlig ledare gav han varje dag religiösa lektioner i Stora Moskén. Kolonin växte till ett samhälle tätt förbundet till emiren för hans ledarskap och råd. Dessa algerier kallas i historiska redogörelser ofta för ”Abd el-Kaders algerier”.

I Syrien och särskilt Damaskus ökade motsättningarna mellan kristna och muslimer och Elsa Marston beskriver i boken detaljerat orsakerna till detta. Abd el-Kader försökte använda sitt inflytande för att tona ner motsättningarna och då de kristna inte hade några vapen och ingen krigserfarenhet sade han:

”Jag tänker fara och ställa mitt kavalleri mitt bland de kristna, och där skall jag kämpa så länge jag förmår. Om så krävs skall jag dö, för islams heder, vars lagar förbjuder brott av detta slag”.

Men söndagen den 8 juli 1860 inleddes en veckolång mardröm av förödelse, plundring och mord. Abd el-Kader hade runt tusen av sina egna män, många av dem forna krigare, som försökte rädda så många som möjligt av de kristna. En vanlig beräkning är att elva till tolvtusen kristna räddades genom deras insatser. Medan flera tusen dödades och en stor del av den kristna stadsdelen brändes ned.

Abd el-Kaders insatser väckte stor internationell uppmärksamhet och han tilldelades ordnar och medaljer av en rad länder. Själv drog han sig tillbaka till Stora Moskén i Damaskus under bön och meditation och år 1863 gav han sig iväg på en pilgrimsresa till Mecka.

Foto av Abd el-Kader under ett besök i Paris vid femtioåtta års ålder. Bilden tagen av den franske journalisten, karikatyrtecknaren och fotografen Étienne Carjat år 1865. Abd el-Kader bär de ordnar och medaljer som han tilldelades av flera olika länder efter sina stora insatser i Damaskus. [Klicka för större bild]

År 1865 reste han till Paris för att personligen kunna tacka Napoleon III för de utmärkelser han mottagit. Två år senare var han tillbaka i Paris för att se Världsutställningen och besökte också England för första gången. 1869 var han i Port Said för att delta i den högtidliga invigningen av Suezkanalen.

Medan emiren ännu var fånge i Frankrike hade han uppsökts av Ferdinand De Lesseps, den blivande kanalens skapare, och stött dennes planer genom att skriva en rad brev till Egyptens härskare för att vinna dem för projektet.

Abd el-Kader tillbringade sina sista år omgiven av sin familj i sitt stora hus i Damaskus och i ett mindre hus på landsbygden. Tillfälle till bön och meditation var viktigt för honom. Vid sjuttiosex års ålder, efter en kort tids sjukdom, avled han den 25 maj 1883


* Den Barmhärtige krigaren ges ut av Alhambra förlag som under många år haft en mycket ambitiös utgivning av böcker, översatta till svenska, från den arabiskspråkiga kulturkretsen, böcker som ger oss svenskar en unik inblick i ett kulturområde annat än vårt eget. Bokens författare har tagit en akademisk grad vid Harvard-universitetet och sedan bedrivit vidare studier vid Amerikanska universitetet i Beirut. Hon har tidvis varit bosatt i Egypten, Libanon och Tunisien.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.