Tänk Dig att…
Sveriges regering har fått igenom ett förslag i riksdagen innebärande att regeringen – i fredstid – utan stöd i svensk lag, kan upprätta en lista på svenska medborgare som hotar rikets säkerhet genom att de offentligt kritiserar Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik och därmed drabbas av:
– Frysning av tillgångar (Alla pengar och ekonomiska resurser som personen äger eller kontrollerar inom EU spärras),
– Inreseförbud (Personen nekas inresa till eller genomresa i EU-medlemsstater)
– Finansieringsförbud (förbud för EU-medborgare och företag att ställa medel eller resurser till den listade personens förfogande)
Motiveringen för dessa undantagsregler är:
Sverige befinner sig genom sitt medlemskap i Nato och EU i ett ”skymningsläge”, som visserligen inte är öppet krig, men inte heller är fred. Ryssland hotar Sverige och andra demokratiska länder, vilket bevisas genom dess fullskaliga och oprovocerade krig mot Ukraina. Enligt försvarsminister Pål Jonsson innebär en eventuell fred i Ukraina ett ökat hot mot Sverige och Europa. Till detta kan fogas att Ryssland sedan länge bedriver påverkansoperationer (desinformation) mot Sverige via svenska kanaler (bloggar, poddar, sociala medier och AI) och hackerattacker, ett så kallat hybridkrig. Mot detta måste Sverige (och EU) kunna försvara sig.
Tänk er vidare att de första svenskar som hamnat på sanktionslistan är Elsa Widding (riksdagsman) och Torbjörn Sassersson (chefredaktör för NewsVoice). De vidarebefordrar nämligen Putins talepunkter, sprider konspirationsteorier och fungerar i praktiken som förmedlare av rysk propaganda.
De är inte anklagade för något brott enligt svensk lag. Sanktioneringen sker nämligen genom undantagsregler som riksdagen har godkänt. Därför kan de inte heller överklaga till någon svensk rättsinstans. Det fungerar i princip som husarrest, fotboja eller inlåsning.
Demokratin satt ur spel
Låter det orimligt? Ja, visst gör det det, men det är trots allt precis vad som hänt med ett 50-tal personer, som upptagits på EU:s sanktionslista, vilket jag skrivit om här (om Jacques Baud) och här (om Nathalie Yamb).
Frågan är nu hur det kan vara möjligt att rikta dessa drakoniska frihetsinskränkningar mot medborgare i ett demokratiskt Europa. Förklaringen är EU:s sanktionspolitik, som inleddes efter Rysslands angrepp på Ukraina 24 februari 2022, då hela Västvärlden tycks ha hamnat i ett slags undantagstillstånd. Sedan dess har EU:s ministerråd regelbundet fört upp individer och organisationer med särskild koppling till konflikten mellan Ryssland och Ukraina på sin sanktionslista.
Google upplyser om att i slutet av 2025 och början av 2026 har tusentals individer och hundratals organisationer varit föremål för EU:s sanktioner. Det nya verkar vara att även europeiska medborgare kan drabbas, trots att de lever i demokratiska rättsstater med yttrandefrihet. Det här är åtgärder som alla EU-regeringar och alltså även den svenska står bakom och som alla banker och myndigheter snällt rättar sig efter.
Det är förstås en skandal, varken mer eller mindre, men en skandal som ingen bryr sig om. Att svenska ministrar i EU:s ministerråd kan delta i beslut om att frihetsberöva demokratiska länders medborgare för sina åsikters skull – utan att kunna de kan få sin sak prövad i sitt lands rättssystem – är fullt jämförbart med vad EU (och Sverige) rutinmässigt anklagar diktaturer (Ryssland, Kina, Iran, Kuba, Venezuela och Nordkorea) för.
Tillbaka till medeltiden
Land ska med lag byggas. Det har vi varit överens om sedan våra medeltida landskapslagar och med demokratin stadfästes principen om likhet inför lagen. Men den tiden verkar nu vara förbi. Innan rättsstaten uppfanns bestämde den suveräne fursten av Guds nåde allt enligt eget skön. Är vi tillbaka till detta i EU-Europa?
I EU:s ministerråd satt den 15 december 2025 en svensk minister, förmodligen utrikesminister Maria Malmer Stenegard, och godkände införandet av sanktioner mot bl a Jacques Baud. Var ministern ö h t medveten om vad detta beslut innebar för demokratin?
En fråga som borde ställas till henne är hur hon menar att det är förenligt med demokrati att utomrättsligt frihetsberöva personer för att tysta dem politiskt – i fredstid! En annan självklar fråga vore: Är det möjligt att även svenska medborgare kan sättas upp på EU:s sanktionslista? Om schweiziska medborgare (som inte ens är EU-medborgare) kan hamna där utan att någon politiker protesterar, har jag svårt att se att svenska medborgare inte skulle kunna drabbas. Därefter borde frågan tillspetsas: Vilken/vilka svenskar ligger närmast till för att hamna på listan? Jag har ovan kommit med ett par förslag.
Förresten, professor Glenn Diesen, från Norge, Alexander Mecouris från Storbritannien och Alex Christoforou från Cypern – alla med omfattande EU-kritisk programverksamheter – borde också ligga i farozonen för EU:s sanktionslista.
Och till sist, vad gör våra ”fria medier” i denna skriande yttrandefrihets- och demokratifråga? Hur kan det komma sig att inga svenska A-lagsmedier skriver om fallet Jacques Baud eller om fallet Nathalie Yamb, eller om EU:s sanktioner mot EU-medborgare ö h t? Är det kanske så att alla inom vår allra präktigaste överhet redan inlett sitt krig med Ryssland och inbillar sig att alla vi andra till varje pris måste dras med, och att det därför inte får finnas några tvivel eller högljudda avvikare angående det rättfärdiga i vårt krig mot Ryssland?
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)









Jag har också sökt på Mediearkivet idag för att se om någon mainstreamkälla nämnt ”Jacques Baud” AND sanktioner. Noll träffar. Inte ett ord, slog det även mig. Så testade jag ”Jacques Baud”, utan tillägget. Noll träffar även då. Hur är det möjligt? Häromdagen lyssnade jag på P1 Kultur. Ytterligare ett reportage om den minskande yttrandefriheten i Ryssland. Ett bra inslag, men outhärdligt att lyssna på, när inget rapporteras om censuren hos oss.
Sverige är inte tvunget att slåss mot Ryssland, men som medlem i Nato förpliktar sig Sverige att försvara allierade, och vid ett angrepp på ett Natoland ingår man i det kollektiva försvaret, vilket innebär att ett angrepp anses som ett angrepp på alla Natoländer.
Bäste Ola P!
Man bör uttala sig lite försiktigt om saker, som inte är helt glasklara till betydelsen. Slutar man läsa Nato-stadgans §5 efter inledningen missar man den enskilde alliansmedlemmens rätt att helt själv bestämma HUR man ska hjälpa till att ”försvara allierade”. Det är alltså den svenska regeringens sak att avgöra detta. Vi kan naturligtvis ha farhågor om hur man löser uppgiften, inte minst med tanke på frekventa regeringsuttalanden om betydelsen av vårt Ukraina-stöd och hur det ska utformas. Detta särskilt i vetskap om att Ukraina inte är paktansluten!