JAG HAR FLERA gånger tidigare genom åren blivit nekad av Israel att åka in i Gaza som journalist via Erez checkpoint, så min bästa chans var att åka in via Rafah, Egypten. Andra journalister med mångårig kunskap om regionen avrådde mig från resan eftersom läget i egyptiska Sinai är instabilt och i princip inga västerlänningar släpps in den vägen, men jag valde att i stället försöka ta mig in som familjemedlem.
Vi kom till Kairo i lördags. Klockan fem på tisdagsmorgonen påbörjar vi resan mot Gaza efter att ha bevakat säkerhetsläget så gott vi kunnat, och skaffat oss garantier från såväl kontakter på den egyptiska sidan som från Hamas som styr i Gaza.
Färden genom Sinaiöknen går i karavan. Men i stället för stopp vid oaser består rastplatserna av militära checkpoints mitt ute i ingenting där vi hålls kvar i timmar innan vi får fortsätta. Sammanlagt får vi våra pass och id kort kollade fem gånger och allt bagage noggrant genomsökt vid två tillfällen.
Området är helt militariserat på grund av ständiga islamistiska attacker mot militär, polis och andra representanter för den egyptiska staten, i framför allt norra Sinai. Men vår rutinerade trixter och chaufför Muhammed känner officerarna vid posteringarna och hälsar på dem med highfive och förnamn.
Genom framrutan ser vi ett enformigt landskap med sanddyner och taggiga buskar ända till horisonten när plötsligt ett enormt fraktfartyg dallrande tornar upp sig i ökenhettan som en hägring.
Efter ett tag förstår jag att det måste vara Qanâ as-suways, Suezkanalen, som ligger framför oss. Kanalen förbinder Röda havet och Medelhavet och gör det möjligt för fartyg att färdas mellan Asien och Europa utan att behöva segla runt Afrika. Kanalen började byggas 1859 av Suez Canal Company. 1,5 miljoner så kallade corvée-arbetare tvångsrekryterades för att göra dagsverken under de 10 år det tog att gräva ut kanalen och uppåt 125.000 arbetare beräknas ha dött under arbetets gång, de flesta av kolera. När Suezkanalen stod färdig 1869 innebar den en omedelbar vitamininjektion för världshandeln, och påskyndade den europeiska koloniseringen av östra Afrika.
Vi tar oss över Suezkanalen vid färjeläget Sarrabum. Vid färden över kanalen märker vi att chauffören Muhammed också är vän med arbetarna på färjeterminalen som får vår överblivna färdkost som de slukar stående. Nästan omedelbart får de tillfälle att göra en gentjänst då en vass kant på färjerampen skär upp däcket på minibussen. Vips är fyra man där och reservhjulet är på plats på nolltid.
Fågelvägen är det bara lite drygt 35 mil mellan Kairo och Gaza, men på grund av alla vägspärrar och väntetider är det ändå inte möjligt att hinna fram till Gaza innan gränsövergången vid Rafah stänger. Efter att ha valt bort det muslimska välgörenhets-härbärget nära gränsen, styr vi kosan till El Arish, tre mil innan Rafah.
Så strax före solnedgången får vi äntligen känna sand mellan tårna i El Arish, efter 14 timmars resa. Vi äter på något som egentligen är en vägkrog. Men till skillnad från hemma i Sverige är det grillad fisk, vattenpipa och ponnyridning för barnen på en palmprydd sandstrand på menyn, istället för pyttipanna och mynttoalett på en rastplats vid en tall-kantad sjö längs E4:an.
Vi vill gärna bjuda Muhammed på middag vid vårt bord som tack för dagens insats, men han vägrar och äter i stället vid chaufförsbordet. Efteråt förstår vi att det var för att spara pengar åt oss. För precis som på de flesta andra vägkrogar i världen äter chaufförerna gratis eftersom dom dagligen fyller matsalen med busslaster av betalande gäster. Vi låter honom istället sova på vårt hotell för att han ska slippa sova i bussen som han vanligtvis brukar.
Efter några timmars sömn fortsätter vi i gryningen, för att vara först när gränsen öppnar. Strax innan vi rullar in på den dammiga grusplanen vid Rafah Crossing hoppar vi till av tung artillerield som är utom synhåll, men tillräckligt nära för att få rutorna i minibussen att skallra.
I kön till gränsövergången förstår vi att det var ett klokt beslut att välja El Arish. De medresenärer som valde härbärget upptäckte att de gratis sovsalarna bestod av så tunna och loppiga madrasser på golvet att ingen som inte är helt utblottad väljer att sova där. Men som av en händelse råkade det faktiskt finnas överprissatta små hotellrum som också drevs i välgörenhetsstiftelsens regi. Men tyvärr fick våra vänner i kön ändå inte en blund på hela natten på grund av de häftiga striderna mellan islamister och den egyptiska armén.
Inne i den egyptiska terminalen är det ungefär som jag förväntat mig. Familjer sittande på stengolvet i cirklar runt sin packning. Golvfasta rader av stålrörskonstruktioner med formgjutna plastsitsar som eventuellt varit orangea en gång i tiden. Män som röker nervöst och tittar på andra uttråkade män med vapen som sitter bakom repiga plexiglasbås och gör gud vet vad. Kanske väntar dom på att intranätet som ligger nere ska komma igång igen så att dom kan komma åt registren.
Efter en dag av omväxlande köande, stillasittande väntan och ovarsamma genomgångar av resväskorna får vi äntligen våra utresestämplar i passen. Sedan vi betalat en andra gång för bagaget sitter vi äntligen på transferbussen som ska föra oss de hundratal meterna bort till den palestinska terminalen. Väl där går allt oväntat smidigt, efter några rutinmässiga frågor får jag min inresestämpel i passet.
”Ahlen Wa Sahlen, Wellcome to Gaza”.
Jag skriver detta i min frus gamla sovrum i hennes barndomshem.
Om gud vill, och det finns elektricitet, lovar jag att berätta mera om mina intryck från Gaza. Men nu väntar sängen.
Marco Espvall
Artikeln först publicerad i veckotidningen Internationalen
Marco Espvall i oktober 1975. Han bodde då med sin familj i samma hus i Umeå som redaktören. Vägarna skiljdes, men kontakt återupptogs senare av olika skäl, inte minst efter att Marco gifte sig i Rhamalla för 11 år sedan.
Mycket informativ, intressant och känsloväckande resebrev. Jag kan knappt bärga mig i väntan på utlovad fortsättning!
Tack för denna, både till Knut och Marco, bra jobbat!
Tack för dom orden Dennis!
Jag kan nog lova en del två nästa vecka. 🙂
Fint att du delar, Knut L, och vilket underbart foto av Marco som barn.