”Det finns en nästan aldrig uttalad förutsättning i samspelet mellan författaren och en läsare: Det är det /…/ självklara kravet att den skrivande vet vad han eller hon håller på med.” (Stig Larsson)

Stig Larsson har aldrig tillhört mina favoriter. Men en recension i GP 2024-05-16, framlyftande bokens särart, gjorde att jag inte kunde låta bli att beställa hans Högt och lågt (2024), i e-bokversion, från Bokus. 

Larssons första bok, metaforiskt uttryckt till formen ett slags rejält diversifierat ”smörgåsbord” (bokens titel kongenial med innehållet, här ”serveras” läckra ”rätter” blandat med vardagliga), på lång tid. 

Tidsandans hegemoni, därför ingen ny bok förrän nu ur Larssons hand? Jag återkommer snart till denna spekulativa undran.

Tilläggas kan att det var länge sedan jag läste mannen från Skellefteå, sedan decennier utlokaliserad till Lilla Essingen i Stockholm. En boplats han hyllat med en trivsam bok, Folk på ön (2017).

Hans pjäs VD på Dramaten, med Ernst-Hugo Järegård lysande i huvudrollen, gestaltade rysligt makt och underordning. Kröp in under huden.

Tidigt i sitt författarskap geniförklarades Larsson. Sådant kan förlama vem som helst. Minns Gösta Oswald och Stig Dagerman

Den senare i dessa dagar aktuell med anledning av det förkvävande och djupt obehagliga som händer runt uppsättningen av hans Tysk höst på Uppsala Stadsteater. 

Larsson verkar inte ha känt sig obekväm med upphöjdheten. Snarare betraktat den som något alldeles självklart.

På senare år, med rådande tidsanda, har han hamnat i blåsväder efter att ha uttalat sig gubbsjukt, enligt feministerna, om minderåriga flickor och deras kroppsliga behag. 

Den åldrade mannen, med en syn på kvinnor som jag inte vet något om, tycks ha hamnat på oförsonlig kollision med Metoo. 

Och kompis är han både med den till fängelse för våldtäkt dömde ”Kulturprofilen” och dennes tillskyndare Horace Engdahl

Säg mig vem du umgås med och jag skall säga dig vem du är. Tja? Guilt by association

Måhända har Larsson av samtiden känt sig förpassad till kylan, geniglorian av, gullgossen i onåd. Därav hans skrivmotstånd. Men nu således en ny bok.

I Högt och lågt framträder Larsson som en infallets författare, till och med överraskande sig själv med plötsliga tankesprång. 

Ingen upprättad plan från början som måste följas, någon strikt arbetsordning. Förlitande sig på tillfällets lyckträff. Med risk för att ”bomma”

En våghalsig ”metod”. Ge sig ut på slak lina. Falla, ”misslyckas”. Hör ofrånkomligt till slumpens ”genre”

Någon akademisk karriär gör man inte på att skriva så ”lättfärdigt” som Larsson. 

Något han heller aldrig eftersträvat, förstås. Inte omöjligt dock att han hann bli hedersdoktor vid något universitet, innan stränga genusvetare slog till.

Inom akademin ska man skriva enligt en påbjuden diskurs, Michel Foucaults begrepp om hur social ordning internaliseras genom inskolning i borgerliga institutioner. Man får inte ta ut svängarna.

Man kan skriva illa utan negativa konsekvenser, inga stilpoäng delas ju ut. 

Akademin kräver anpassning och lydnad. Rättning i ledet.

Och då är det inte lämpligt att skriva som Stig Larsson. Lustfyllt, bege sig dit impulsen tar en. 

Utan att snegla åt vad som passar diskursväktarna.

Associativt, inte stringent och tuktat. Ignorerande akribi som ideal. Nå, Stig Larsson skriver inte för en akademisk publik. Utan för att det skall vara underhållande att läsa.

Och det är det. Högt och lågt har sina missar. Ibland ett vardaglighetens enkla språk som tenderar mot det banala. Men nog är det för det mesta underhållande!

Föregående artikelDet finns nu två judiska stater
Nästa artikelIlan Pappe ser en möjlig kollaps för det sionistiska projektet
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.