Äkta amerikanska jeans

amerikanska-jeans

Den senaste tiden har jag haft Jan Guillous Äkta amerikanska jeans (del 6 i 1900-hundratalssviten “Det stora århundradet”) som “läsetyg” på mitt nattygsbord. Jag hade kul varje kväll en stund innan jag skulle somna. Längtar redan efter sjuan.

Inga storslagna människoskildringar, samma schabloner som tidigare. Men god underhållning, stor igenkänning och gott hantverk är det som står fram tydligast efter läsningen. Särskilt för oss som är nästan jämnåriga.

Det börjar med Stalins död 1953, som huvudpersonen Erik (berättaren) – då nio år gammal – blandar samman med Chaplin och blir rejält omskakad. Boken slutar 1959 med att huvudpersonen som 16-åring råkar hamna på Stjärnsbergs internatskola (Solbacka) för allmänt misslyckade (främst relegerade busar eller lätt obegåvade) överklasspojkar. Själv är han relegerad från Vasa real i Stockholm på grund av en hälerihärva som han råkar vara inblandad i.

Åter har Guillou skrivit en pojkbok, denna gång är det genomfört i minsta detalj och helt utan försök till kamouflage på något sätt. Han är själv jämngammal med berättaren Erik Letang, med fransk far och pryglande styvfar till och med. Därigenom perspektivet på 1950-talet. Först morfar Oscar Lauritzen, den gamle Afrikakrigaren och storviltsjägaren som den stora förebilden, den småstruliga men snälla mamman, idrotten, skolan och så tjejerna. Och så lite klassperspektiv genom att mamman ramlat ur Saltsjöbadssocieteten och bosatt sig i hyreslägenhet och jobbar med helt vanliga jobb mitt inne i sta´n. Det är vad det handlar om.

Vi som växt upp i denna tid känner igen mycket. Det vimlar av tidsmarkörer; klädespersedlar, idrottsprestationer och bilmärken.

Man märker att författaren själv haft roligt när han skrivit denna bok. Särskilt på slutet när det även dyker upp en Erik Ponti på skolan som han (förlåt Erik Letang) beskriver som den tappert oövervinnelige kämpen. Alla förnedrande ärenden han sprungit för de dryga prefekterna och sistaringarna – för husfridens skull – vägrar förstås Ponti, varpå författaren Guillou får tillfälle att åter berätta kortversionen av de mest dramatiska misshandelsscenerna i sin första och bästa roman Ondskan. Det är kul gjort.

Pojkberättelsen framställs som ett skrivprojekt han utför 1968 – 26 år gammal –  tillsammans med sin mammas kusin Johanne (hon som hjälpte den norska motståndsrörelsen och som sedan blev litteraturvetare och litteraturrecensent på DN) som författarmentor. I långa brev motiverar han sin stil och sina perspektiv som kommer av jagberättandet hos en växande pojke för henne. Det är ibland lite tröttsamt och aningen ekvilibristiskt till och med för att komma från en 24-åring.

Nå, underhållande läsning som sagt. I nästa bok blir väl Erik Letang den framgångsrike journalisten antar jag. På de sista sidorna – vi är då i året 1959 – väljer han nämligen att avstå från chansen till en olympisk simmedalj i Tokyo 1964, han var nämligen en mycket lovande simmare. Istället inleder han istället sitt franska liv och så får vi veta att han 1968 reser till Beirut.

Det är inte så svårt att gissa fortsättningen, såvida författare Guillou inte väljer ett helt annat perspektiv för de 30 som återstår av seklet.

  1 kommentar for “Äkta amerikanska jeans

  1. Stig-Björn Ljunggren
    2016-10-18 kl. 16:09

    Jag har inte läst någon av alstren utan istället låtit Tomas Bolme läsa upp dem för mig. Jag vet inte om det gör det han skrivit bättre än vad det egentligen är, men jag tycker Guillou nu svingar sig upp på nivån “litteratur” snarare än bara “böcker”…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.