Kriget i Ukraina och Irans angrepp på Israel visar hur sårbara Väst är mot drönar- och missilangrepp. Väst har inte ett tillräckligt effektivt och ekonomiskt uthålligt luftförsvar mot denna typ av angrepp, konstaterar Theodor Postol, professor i nationell säkerhetspolitik vid Massachusetts Institute of Technology (MIT).
Den brittiske pensionerade diplomaten Alastair Crooke resonerar kring detta i en artikel i Strategic-culture den 29 april efter att ha läst Postols analys och konkluderar:
Crookes slutsatser
Den ledande israeliska dagstidningen, Yediot Ahoronot, har uppskattat kostnaden för att försöka skjuta ner de iranska drönarna och missilerna till 2–3 miljarder dollar. De ekonomiska konsekvenserna av detta är betydande och konstaterar vidare att många av drönarna sköts ner av amerikanska missiler från flygplan och att det israeliska missilförsvaret inte klarade av att skjuta ner dessa missiler.
Crooke konstaterar att problemet inte bara är den höga kostnaden, utan också att det inte finns något sådant luftförsvar i varken Israel eller USA. Med tanke på att flera arabstater (sunni) i olika former arbetat för att normalisera relationerna med Israel, visar Irans angrepp också att i händelse av en konflikt med Iran kan Israel inte skydda sina sunniallierade.
I Ukrainakriget ser vi samma sak. Ryssland har slagit ut allt vad EU och USA levererat av luftförsvar, vilket gett Ryssland närmast totalt luftherravälde.
Västs Det stora problem är att man har outsourcat så mycket av sin tillverkningsindustri att man har högst begränsad kapacitet inom sin försvarsindustri, konstaterar Alastair Crooke. Man har inte länge möjlighet att förse Israel och Ukraina med luftförsvar samtidigt som man förbereder sig för krig med Kina. Den västerländska modellen med maximering av aktieägarnas avkastning är inte anpassat till ett utdraget krig som det i Ukraina. Än mindre för framtida krig med Iran och Kina.
Det har visat sig att skiftet bort från tillverkningsindustri till mer lukrativa finansiella produkter som olika derivat för snabba pengar är en återvändsgränd. Vi har fått instabila länder med större ekonomiska interna klyftor, med påföljande instabilitet i det internationella systemet då länder förlorat sin finansiella självständighet.
Crooke citerar här Financial Times som skriver att det globala systemet står inför omfattande strukturella förändringar. Väst har svårt att matcha den kinesiska ekonomiska modellen. Det som finns kvar av amerikansk industrin är inte internationellt konkurrenskraftig. Han citerar här Mario Draghi om att Europa inte förmår göra de radikala strukturella förändringar som krävs, samtidigt som de är indragna i ett krig med Ryssland. Och, kommer USA att tillåta Europa att göra dessa förändringar?
Att Europas ledarskikt låtit sig dras in i ett krig med Ryssland menar Crooke beror på hybris. De har haft ambitionen att göra EU till en global aktör och kunna sitta tillsammans med USA som herrar på täppan.
Alastair Crooke skriver till sist att Europa kan vända utvecklingen och göra EU till en handelsassociation bestående av suveräna stater. Han menar att många européer skulle ställa upp på detta. Att rikta focus på att göra Europa konkurrenskraftigt igen och göra Europa till en diplomatisk aktör istället för en militär sådan.
EU borde vara en konfederation d v s union av suveräna stater, istället för ”United States of Europe” enligt amerikansk modell. Tyvärr resulterar kriget i Ukraina till att både Macron och von der Layen får vatten på sin federationskvarn. Ökad militarisering leder till förslag om EU-polis och EU-militär. Samtidigt som vi får hoppas att fredskonferensen i Schweiz mynnar ut i konstruktiva förslag på vägar framåt vilket leder till fred, borde EU göra mer. Framförallt i den fredsanda Sverige har verkat historiskt med fokus på diplomati.
Så sent som 2019 mäklade Margot Wallström fred i Jemenkonflikten där hon även besökte Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Oman och Jordanien. Syftet var att lyfta den politiska processen. Som alla vet har Sverige nu förlorat den rollen och frågan är vilken aktör som ersätter? Vem har fredskapaciteten att fokusera på politik och diplomati istället för krig?
Vasalliseringen av EU har bidragit till i princip att amerikansk (hybris-) utrikespolitik styr hela Europas vägval. Istället för EU som fredsunion är det tvärtom på väg att bli en militärallians med Natos östra flank mot ett allt mer sammansvetsat och institutionaliserat Östsamarbete.
Medan EU:s strategiska autonomi och frikoppling ligger högt på agendan åker von der Layen och Macron på förnedringsresor till Kina med mössan i hand. EU fortsätter importera rysk gas och är väldigt beroende av Kina på olika plan. EU borde i högre grad samarbeta med öst, samarbete leder till förståelse, bättre relationer och ökar förutsättningar för fredlig samexistens. Vänstern i EU är splittrad i ”morbidvänstern” som förespråkar det oändliga kriget vilket står i kontrast till ”fredsvänstern”. Det mest pragmatiska är att titta på resultatet: Ukraina har förlorat hela Donbass (30 procent av ukrainskt territorium) flera hundratusen soldater har dött och flera miljoner ukrainare har flytt. Dessutom har Ukraina degenererat förutom korruptionsproblem mer eller mindre utvecklats till en diktatur som har enorma skulder till amerikanska och europeiska banker. Ukrainare kommer vara skuldslavar i flera generationer framöver, d v s en koloni.
Morbidvänstern verkar inte vilja inse att den exploaterade arbetarklassen i Ukraina nu offras som kanonmat och åldern på soldaterna sjunker. En hel generation arbetarklass växer upp med morbida tongångar, ultranationalism, nazism (Azov) och revanschism. Istället borde de växa upp med utbildning, bildning, fredsideal och lära sig styra sitt land genom demokratiska principer.
Ukraina kunde aldrig vinna kriget, vilket både toppolitiker inom EU och amerikanska generaler har sagt. Det har också sagts att offra ukrainare är ett ”billigt sätt att bryta ner Ryssland”. Att offra den ukrainska arbetarklassen och fortsätta på den här destruktiva vägen är något som morbidvänstern i Sverige kommer titta tillbaka på med skam.
EU-valet borde handla om fred och inte en enda mening har jag hört om fredskonferensen i Schweiz, det är skamligt. Fredskonferensen kunde ha ägt rum i Sverige. En svensk utrikespolitiker från något vänsterorienterat parti kunde faciliterat fredsprocessen, istället handlar allt om hur mycket krigsmateriel vi kan sälja.
Något som är väldigt svenskt är vår fredskultur. Fredsvänstern i Sverige behöver blir starkare och även börja driva på inom EU. Borde Sverige driva på för en fredskommissionär och EU som en fredsunion?
”en handelsassociation bestående av suveräna stater” låter som en moderniserad version av EFTA. Kanske en hyfsat bra idé, jämfört med klumpedunsen EU.
I min lilla värld som bland annat består av några reflekterande tankar om stort och smått, blir dessa alltmera oförstående när människan är totalt upptagen av sitt självskadebeteende till följd av att undergräva sin egen moraliska grundplatta.
Jag är rädd för att den gränsen nära nog passeras om inte något drastiskt händer och ett annat ingångsvärde för livet tar fäste och vänder denna katastrofala utveckling.
Jag ser hur hon upprustar för krig med förstörelsevapen mänskligheten aldrig tidigare upplevt och världens dominerande levnadsmönster tillämpar en samhällsidé som utarmar hennes enda förutsättningar till en värdig existens.
Och detta sker utifrån stöd av en så kallad högre moral som bygger på en – i min värld – omöjlig marknadsidé i förlängningen nära vägs ände, med allt vad det innebär vad avser ödesmättade konsekvenser på klimatet och vår miljö.
I denna verklighet, i ett orsakssammanhang befinner sig just nu 2 miljoner försvarslösa och oskyldiga människor på ett ytterst begränsat fängelseområde under ett fasansfullt krig som bedrivs av en Stat med kanske världens bästa vapensystem. Betänk, dessa ofattbart kraftfulla system har möjligheter att totalt utplåna målet. Därtill är dessa vapen delvis tillverkade i och levererade från den rika Västvärldens vapenindustrier med dessa länders mycket goda minnen.
Vad avser Rysslands anfallskrig mot Ukraina ansluter detta också till Västvärldens intresse att befästa sin dominerande makt i ett omvärldsperspektiv. Jag har svårt därvidlag att se några ädla medmänskliga motiv i detta krig. Ty spåren förskräcker med tanke på vad som sker på Gazaremsan och även annorstädes i ett kolonialt, historiskt perspektiv.
Detta nedtecknat med risk att bli beskylld för att vara Putinkramare.