Det pratas mycket om paradigmskiften den här hösten. Vill du ta del av paradigmskiften, modell omvälvande, ska du läsa Lea Ypis bok Fri som utspelar sig i Albaniens tuffa 1900-talshistoria. Boken klassas som en biografi (Lz) men kunde lika gärna kategoriseras som roman, historiebok eller filosofisk essä om samhälle, människa och frihet. Läsaren tar del av allt detta i bokens två delar. I den första delen följer vi den flitiga och charmiga skolflickan Lea Ypi och hennes första tio år i ett kommunistiskt Albanien. I den andra delen är det en mer melankolisk tonårstjej som guidar oss genom ett helt annat Albanien.
Albert Bonniers förlag 2022
Brytpunkten mellan bokens två delar är 12 december 1990.
Den lilla flickan
Den lilla flickan Lea är född 1979 och bor med sin familj i hamn- och turiststaden Dürres, några mil från huvudstaden Tirana. Pappa har märkligt nog samma namn (Xhafer Ypi) som en premiärminister på 1920-talet, då Albanien tillhörde det Osmanska riket. Lea får veta att detta är bara en tillfällighet. Men det är ändå en pinsamhet. När läraren Nora berättar om de gamla förtryckarna från förr nämns denne ”andre Ypi” och klasskamraterna skrattar och undrar. Men det är en tillfällighet, försäkrar farmor som också kan meddela att farfar snart ska avlägga ”examen”. Det är något som skaver i ”bakgrunden”. Bakgrund är viktig och den är alltid närvarande. Och likadant, fast på ett annat sätt, är det med moderns ”bakgrund”. Hon sitter då och då, av någon anledning och viker båtar av papp och gör modeller av hus. Märklig hobby?! Och så är det det där med franskan. Familjen talar franska med varandra! De kan även andra språk. Men franskan är viktigast. Kamrat Enver Hoxha kan ju också han tala franska.
Lea är en duktig skolflicka och lär sig av läraren att barnen i Albanien lever i den bästa av världar. Även hemma prisar fadern de socialistiska idealen. Socialismen är bra, säger han, den betyder ”ömsesidigt ansvar”.
Livet tycks vara ganska gott för en liten flicka i 1980-talets Albanien. Det går bra i skolan. Familjen och det kommunistiska partiet är dessutom helt överens (det är bra att vara överens med Partiet) att utbildning och kunskap är viktigt. Mycket skola blir det, men det finns även tid till lek med kompisen Elona.
Då och då stöter Lea på ”turistbarnen” som bor på hotell Adriatik i Dürres. Dessa barn är ”ökänt elaka” men de luktar gott av något som kallas solkräm. Inte lika nyttigt som olivolja, säger farmor.
På TV kan de följa både melodifestivaler, fotboll och inte minst reklaminslag på de italienska kanalerna. De är bäst. ”Reklama! Reklama!” vrålar fadern från TV-soffan och resten av familjer rusar dit för att se. Det är, bland allt annat konstigt, märkligt att saker har egennamn, typ Barillas pasta. Varför kan det inte bara heta pasta?
Från TV får de också reda på att det händer saker i Polen, Baltikum, Rumänien, DDR… ja, i hela Östeuropa händer det stora saker. Men de länderna tillhör ju det förhatliga revisionistblocket och har väl inte så mycket med Albanien, socialismens fyrbåk på Balkan, att göra?
Men det har det! Under våren och sommaren 1990 ramlar Lea över en demonstration. De som går där på gatan ropar på frihet och demokrati. Obegripligt och skrämmande tycker Lea. Hon flyr och stannar inte upp förrän hon kan krama Stalinstatyn på torget. Där är hon lugn. Problemet är att Stalin har förlorat hela sitt huvud. Snart är det den 12 december.
Ett nytt samhälle
I andra halvan av boken är det dags för ett nytt Albanien som tar sin början just den 12 december 1990. Huvudpersonen Lea blir tonåring, blir en melankolisk tjej, en pojkflicka, som trots allt som händer i hennes land fortfarande är flitig med studierna.
Kommunismens epok är slut. Det gamla Partiet blir demokratiskt över en natt. Men oppositionen tar makten och öppnar dörrarna för en ny epok.
Nu kommer helt nya begrepp in på scenen. I stället för ”Partiet” talas det om ”civilsamhälle”. Den ”demokratiska centralismen” ger vika för ”liberalisering” och ”mänskliga rättigheter”. De gamla institutionerna ger plats för låneinstitut och försäkringsbolag. Den slitna Bresjnevkostymen byts ut till en Hugo Boss och en Rolex-klocka. Den nya eliten kör Mercedes Benz och alla verkar ägna sig åt ekonomi, import och export: ”Cannabis, kokain och den sortens grejer”.
Så kallade NGO:s (non-governmental organizations) översvämmar landet och George Soros betalar. Öppenheten genomsyrar absolut allt, även för de gamla hemligheterna som nu kan avtäckas. Lea får reda på sin verkliga bakgrund.
Den marknadsliberala chockterapin liknar det som alla kommunistländer fick genomgå. Den extra pålagan i den albanska chocken är pyramidspelen, 1997; de som gör alla fattiga igen; de som leder till ett blodigt inbördeskrig 1997!
Men folkhumorn lever skriver Ypi: ”Vi överlevde turkarna. Vi överlevde fascisterna och nazisterna. Vi överlevde sovjeterna och kineserna. Vi kommer att överleva Världsbanken.”
Lea Ypi blir myndig, hon lämnar sitt Albanien, flyttar till Italien och blir sedermera professor i politisk teori vid London School of Economics. Hennes specialområde är marxism.
Humor och filosofi
Det är ett snilledrag att skriva fram Albaniens historia genom den storögda flickan Leas blick. Lea Ypis berättelse blir därmed en bok full av skoj och skratt och inte bara en vandring längs Via Dolorosa. Det fanns och finns nog stoff till en sådan skildring också. Nej, det är paradoxalt nog en berättelse i försoningens tecken. En symbolisk scen kring detta är när farfar är ”klar med sin examen”, det vill säga släpps ut ur fängelset efter 15 år och möter sin vakt Haki. Farfar tar Hakis hand och ber honom vänligen sitta ned. Detta möte diskuteras länge i familjen: Var det verkligen rätt att handhälsa på sin plågoande? Hela boken handlar nog om den scenen. Samtidigt som det är en roman om en flickas barndom och tonårstid är det alltså en filosofisk utredning om vad som är rätt, vad som är fel och vad det är att vara fri? Är det Plechanovs och Marx tes om friheten som insedd nödvändighet, eller är det chockterapins öppna gränser, eller är det något annat?
Författaren låter sådana resonemang sippra fram vid sidan av, till exempel, berättelsen om Coca-Cola burken. För den läsare som är intresserad av filosofi och kanske lite inläst på Marx blir dessa små inspel en extra krydda.
Ypis bok är fylld av kunskap och liknar på många sätt, både till innehåll och stil, de böcker som Lena Andersson skrivit om det svenska folkhemmets uppgång och fall.
Kuriosa
Som kuriosa kan nämnas att författaren uppmärksammar de skandinaviska marxist-leninisternas resor till det lilla landet på Balkan. Själv gjorde jag en sådan resa 1972 och kan därför känna igen mig i beskrivningarna av Hotell Adriatik, sandstranden vid Dürres och de olika utflyktsmålen bland bergen. Ett annat kuriosum är när hon låter fadern upplysa sin dotter om Olof Palme. Det var en bra politiker, tycker pappa, kritisk både mot öst och väst. Men han samtalade likafullt med båda.
Paradigmskifte
Som sagt, dessa tider, hösten 2022, när vi i Sverige diskuterar ”paradigmskiften” är det intressant att läsa en bok om just paradigmskiften, den gången av mycket brutalt slag.
Det är också en tröst att läsa om detta med den speciella humor som genomsyrar Lea Ypis bok Fri.
Här berättar författaren om sina idéer och sitt bokprojekt:
Underhållande och välskrivet boktips från Leif Str. Tusen tack för det!