Albert Speer fikade aldrig på Walis Café

Kung Amanullah av Afghanistan

Fellow-travellers!

Sommaren 1928 for en 30-årig svensk diplomat raka vägen österut på sibiriska järnvägen med ett par fullpackade resväskor som enda sällskap.

Paul Mohn något senare i livet

Den unge mannen hette Paul Mohn. Via anhalter som Buchara och Samarkand färdades han i riktning mot det avsides belägna Kabul – Afghanistans huvudstad – där han slutligen infann sig utan missöden onsdagen den 15 augusti klockan 14:30, lokal tid.

Paul Mohns ärenden var angelägna. I sin egenskap av auktoriserad beskickningsman skulle han hjälpa till att upprätta diplomatiska förbindelser mellan Sverige och det muslimska stamsamhället i världens mitt och vidare, som fram- och fjärrsynt attaché, om möjligt främja ett tilltänkt handelsutbyte mellan oss och dem. Mohn skred till verket med nedärvd stringens. Tisdagen den 6 november beviljades han audiens hos den framstegsvänlige kung Amanullah i regeringspalatset, och nästan allt tycktes arta sig på bästa sätt.

Sommaren 1928 for en 23-årig tysk arkitekt raka vägen norrut till Mecklenburg på en länge emotsedd kanotsemester tillsammans med sin lagvigda hustru.

Albert Speer på någon äventyrlig resa i ungdomen…

Det nygifta paret sjösatte sina kanadensare i en tjärn helt nära Spandau-fängelset och tillbringade ett par veckor i de natursköna omgivningarna. På kvällar och nätter samtalade de livfullt om Afghanistan, dit de enligt samvetsgrant uppgjorda planer skulle resa bara någon dag före årsskiftet. Där, i självaste Kabul, väntade en exklusiv tjänst som stads- och hovarkitekt på den nyutexaminerade ynglingen, som redan visat enastående prov på sin unika begåvning. Tids nog skulle han vinna herostratisk ryktbarhet som Adolf Hitlers chefsarkitekt och Nazitysklands rustningsminister. Han skrev sig Albert Speer.

Den reformsinnade kung Amanullah var utomordentligt mån om sina nära vänner i Europa och vilade inte på hanen. Efter rådplägningen med Paul Mohn i början av november for han rakt västerut för att knyta nya kontakter och stärka banden med främst Tyskland och Italien. Det skulle han inte ha gjort.

Under Amanullahs frånvaro ägde nämligen en statskupp rum i Afghanistan. Shinwari-stammen gjorde uppror mot kungens föga renläriga moderniseringspolitik, och en viss Bacha-i-Saqau – känd även som ”Vattenbärarens son” och som ”rövaren Habibullah” – framträdde i ett nu som det karga berglandets nya suverän. Den illitterate Bacha-i-Saqau motsatte sig med självklar automatik alla förbindelser med det ”dekadenta västerlandet”.

Konsekvenserna uteblev inte. Paul Mohn tvangs återvända hem med oförrättat ärende, Albert Speer fick ge upp sina tankar på en karriär i Orienten – och det hårt prövade afghanska folket måste också i fortsättningen gräva dubbelt djupa diken.

Naturligtvis kan man fråga sig vad som hänt, ifall inte ”Vattenbärarens son” i Bacha-i-Saqaus skepnad gjort entré på den afghanska scenen.

Åtskilligt talar för att det påbörjade reformarbetet skulle ha fördjupats och konsoliderats. Nu blev det inte stort mer än ett sällsamt förspel till skeendet 50 år senare, 1978-79, då historien gick i repris.

Möjligt är också att Paul Mohn och Albert Speer hade funnit varandra på Café Wali eller något annat 1920-talshak inne i centrala Kabul och blivit vänner för livet. De ägde samma spekulativa läggning och målmedvetna attityd. Paul M var dessutom osedvanligt språkkunnig och tyskan bara ett av de många idiom han behärskade till fulländning.

Men Speer hamnade aldrig i Kabul och fick tyvärr inte träffa emissarie Mohn. I stället tjusades han av de nazistiska dogmerna, lät sig bländas av en sexton år äldre österrikisk korpral, började drömma om tusenårsriket och skrev in sig i NSDAP, som medlem nr 474 481, söndagen den 1 mars 1931. Därefter avancerade han raskt i partihierarkin. Krigsåret 1942 valdes han in i Centrala Planeringsstyrelsen och blev riksminister för rustning och krigsproduktion. Till följd av hans enastående effektivitet och (dito) plikttrohet kom världskriget att förlängas ett antal månader, enligt vissa bedömare med ett helt år.

Även Paul Mohn hade mörka fläckar att ängslas över. Men de fanns uteslutande på hans båda lungor, eftersom han drabbats av tuberkulos i 20-årsåldern. I övrigt var han en av de oförvitliga.

Sina minnen från 1928 samlade han i ett 360-sidigt arbete, Resa till Afghanistan, som har återutgivits på 2000-talet av Svenska Afghanistankommittén, SAK, och alltjämt är värt en bokmässa (eller rent av två). Notabelt är att en och endast en svensk medborgare lyckades med konststycket att placera sina blågula fotvalv på afghanskt territorium före Mohn: äventyrerskan Hilma Helena Aurora Nilsson ifrån Västerhaninge (1927-28). Men den historien är en annan.

Efter att ha återvänt från Asien reste Paul Mohn vida kring i Spanien, Frankrike, Rumänien, Grekland, Portugal, Italien, Förenta Staterna, Israel, Palestina, Turkiet och flera andra länder, ständigt på språng och på nya uppdrag, lågmäld, allvarsam och besjälad av sin viktiga mission i fredens tjänst. Krumelur i tidens marginal (Norstedts, 1961) är den underfundiga titeln på hans postuma självbiografi.

Vi är alla smärtsamt medvetna om att Kim Novak aldrig badade i Genesarets sjö. Det kan de flesta av oss trots allt leva med. Långt mera betänkligt är att Albert Speer aldrig fikade på Walis Café i centrala Kabul. Dessvärre hade ”Vattenbärarens son” en agenda som inte tillät sådana extravaganser.

Gott Nytt År önskar Mats på Holmen.

  13 kommentarer for “Albert Speer fikade aldrig på Walis Café

  1. Björn Nilsson
    2017-01-05 kl. 12:15

    Gott nytt år. Jag bara undrar: varifrån hade Mohn ärvt sin stringens?

  2. Bo Persson
    2017-01-05 kl. 15:49

    Mats på Holmen!
    När du beskriver Paul Mohn som “ständigt på språng och på nya uppdrag, lågmäld, allvarsam och besjälad av sin viktiga mission i fredens tjänst”, så erinrar jag mig att han var med i den FN-kommitté – UNSCOP – som föreslog den delning av Palestina i två stater som FN:s generalförsamling antog den 29 december 1947.

  3. Bo Persson
    2017-01-06 kl. 10:51

    Anders P!
    Det är möjligt att den är svårläst men jag vill ändå gärna läsa den. Dock måste min dator då först hitta den angivna webbsidan och det har den inte gjort än.

  4. Mats Parner
    2017-01-06 kl. 13:02

    Bo P!
    Med facit i hand kan det nog inte betecknas som meriterande att ha varit med i den FN-kommitté, UNSCOP, som 1947 föreslog att Palestina skulle delas och Israel uppstå som “judiskt nationalhem”. Men det är med facit i hand. Vid den aktuella tidpunkten förehöll de mått och steg som vidtogs långt rimligare än de tycks i dag.

    Jag tror att Mohn var reko. Men ingen är perfekt och ingen är ofelbar. Det påpekade redan Groucho Marx och före honom hans namne Karl.

  5. Anders Persson
    2017-01-06 kl. 14:01
  6. Bo Persson
    2017-01-06 kl. 22:59

    Mats P!
    Jovisst var det lättare att i sammanhanget tänka rätt om man vuxit upp i arabvärlden än om man gjort det i de stora europeiska kolonialländernas periferi. Å andra sidan är det ju i det här fallet just Historien som är Yttersta Domen. Och den domen är redan hård och fortsätter att bli hårdare för varje år som går.

    Jämför detta med dagens svenska etablissemang som tror att Nato/EU kan expandera hur långt som helst öster ut, utan att det blir något storkrig, och som argument för detta använder det faktum att Ryssland i sammanhanget inte lever upp till till FN:s uppförandekod.

  7. Bo Persson
    2017-01-07 kl. 20:14

    Anders P!
    Den här gången gick det bättre och jag har skrivit ut texten och lagt den i en av de böcker av författaren jag har i min Afghanistanbokhylla och som han nämner i sin sammanställning.

    Den enda bok jag efter en snabb genomläsning saknar är Sigrid Kahles Från Indus till Hindukush som kom 1994 på Alhambra. Fram till dess hade den i 40 år bara funnits som manuskript.

    Att författares egen Den siste resenären som kom 2012 och väl får betraktas som hans magnum opus (565 sidor!) och handlar om Torsten Sommelius, som nämns flera gånger i sammanställningen, inte är med förklaras kanske av att inga texter publicerade efter 2004 finns med i den.

    Idag skrivs överhuvud inte mycket om Afghanistan i Sverige och det trots att vi är med i det amerikanska fortsättningskriget där. Alltså fortsättningen på ISAF-kriget. Men en aktuell text kunde läsas på alliansfriheten.se för några dagar sedan.

  8. Bo Persson
    2017-01-10 kl. 11:24

    Två rättelser:
    1) Det var den 29 november 1947 som FN:s generalförsamling sa ja till UNSCOP:s delningsplan.
    2) Torgny Sommelius hette “Den siste resenären”.

    Ett förtydligande:
    Precis som behandlingen av judarna under andra världskriget inte var något argument mot påståendet att en delning av Palestina skulle innebära krig så är det faktum att Ryssland idag – när det gäller Ukraina brutit mot FN:s uppförandekod – inte något argument mot påståendet att det finns en gräns för hur långt Nato kan expandera österut utan att det blir krig.

  9. Anders Persson
    2017-01-10 kl. 19:21

    Bo P!
    Efter att den nya regimen i Kiev 2014 utfärdat drakoniska lagar om att inskränka ryska språket i Ukraina, behövdes det ingen Putin för att sätta sinnena i östra Ukraina i svallning. Och inte bara i Ukraina, utan också i Ryssland. Hur skulle vallonerna i Belgien reagerat om en ny flamländskt dominerad regering gjort landet enspråkigt? Och fransmännen?

    I den vevan påminde Putin i ett tal om att Ukraina har många språkliga och etniska gränser och att det s k Novorossija införlivades med Ukraina först 1922. Detta var ett naturligt påpekande för att visa att Ukraina har en brokig historia och inte lättvindigt låter sig förenhetligas.

    Detta tolkas i väst som att han tänker invadera Urkaina. När han sedan inte gör det tolkas det ömsom som att han är “oförutsägbar” eller “inte vågade”.

    Men, säger ni, det finns ju ryska trupper i Donbass. Jo, men med tanke på att vad än de hetlevrade rysktalande ukrainska separatisterna gjorde så skulle Moskva får skulden för det, så var det klokt att stoppa in “eget folk”.

  10. Bo Persson
    2017-01-11 kl. 8:24

    Anders P!
    Om du menar att din kommentar på den här tråden igår har något att göra med det jag på den här tråden också har skrivit, så förstår jag inte vad det är.

  11. Anders Persson
    2017-01-11 kl. 10:24

    Bo P!
    När du skrev att Ryssland “när det gäller Ukraina brutit mot FN:s uppförandekod” ville jag bara påminna om att Ryssland, bortsett från Krim, inte annekterat eller ens verkar ha haft planer på att annektera några områden, ännu mindre invadera södra Ukraina, Novorossija.

  12. Bo Persson
    2017-01-11 kl. 13:05

    Anders P!
    Ja, det var Krim jag tänkte på. Men min poäng var ju att precis som det 1947 inte spelade någon roll om det var synd om judarna eller inte så skulle själva delningen leda till krig – så spelar det idag inte någon roll vad Ryssland gör eller inte gör i östra Ukraina för hur som haver så är det Natos expansion som hotar freden.

    Men här tycks du och till exempel Mats Larsson vara överens. Båda bökar ni omkring i östra Ukraina, som om frågan om fred eller krig skulle avgöras där.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.