Lena Andersson har i tät följd gett ut två besläktade kärleksromaner på Natur & Kultur: Egenmäktigt förfarande (2013) och Utan personligt ansvar (2014). Den förstnämnda boken erhöll på goda grunder Augustpriset. I bägge skildringarna är essäisten och lyrikern Ester Nilsson såväl kvinnlig huvudfigur som upp över öronen förälskad – i män som, åtminstone rent åldersmässigt, mycket väl kunde vara hennes far.
De av Ester dyrkade mansfigurerna heter som bekant Hugo Rask (2013 års utgåva) och Olof Sten (2014). När jag i veckan tog itu med LA:s personliga ansvarsbok – som skrevs parallellt med förfarandeboken – reflekterade jag ganska länge över de två herrarnas så likartade, ja rent av symmetriska, namn. De innehåller i båda fallen totalt åtta bokstäver enligt det salomoniska mönstret fyra plus fyra. Vidare har förnamnen två konsonanter per skalle och lika många vokaler, medan efternamnen har försetts med vardera tre konsonanter.
Kort sagt handlar det om för- och efternamn av omisskännlig Erik Wijk-typ.
Jag kände mig övertygad om att författarinnan haft ett dolt uppsåt med sina namnval. Min första misstanke var att hon yxat till namnen så att bokstävernas summa i de båda fallen blir identiskt densamma enligt något enkelt system. Därefter kunde Andersson skratta rått och hjärtligt åt att inga kritiker upptäckt tilltaget, än mindre anat vare sig ugglor i mossen, oråd eller argan list.
Det troligaste är väl, tänkte jag sedan, att hon använt sig av följande triviala modell: A = 1, B = 2, C = 3, D = 4, E = 5 … Å = 26, Ä = 27 och Ö = 28.
Emellertid visar det sig att H + U + G + O + R + A + S + K = 8 + 21 + 7 + 15 + 18 + 1 + 19 + 11 = 100, samtidigt som O + L + O + F + S + T + E + N = 15 + 12 + 15 + 6 + 19 + 20 + 5 + 14 = 106. Inalles sex enheter (106 – 100 = 6) skiljer alltså det ena namnet från det andra. Skulle jag med andra ord ha varit ute i ogjort väder? Nej, faktiskt inte. Jag ringde upp Lena Andersson vid 19-tiden den 22 april och hon bekräftade, smått förlägen, vad jag redan insett – nämligen att det står ”Hugo Rasq”, alltså inte Hugo Rask, i hennes Augustprisade romans ursprungsmanuskript.
Men Natur & Kultur, fick jag veta, trilskades och förkastade namnet Hugo Rasq, trots dess 106-karatiga värde…
”Jag prövade också en serie andra varianter”, anförtrodde mig Lena A. ”Till ex ger det ovanliga namnet Hugo Läsk totalsumman 120 enligt de beräkningsgrunder som du har genomskådat, och givetvis parade jag ihop Läsk med en annan 120-taggare: Olof Stor. Även konstellationen Ture Lång & Göte Paxx lockade mig; både Ture och Göte är händelsevis vitala 123-gamänger. Att den förre står staty på torget i gamla Skeninge – mitt på Tureplan – gör ju inte saken sämre.”
”Jag har också laborerat en hel del och bland annat arbetat med synonymer”, kontrade jag. ”Först ersatte jag Sten med Grus och Rask med Snar, och sedan stavade jag Olof med v i stället för f: Olov. I nästa stund lät jag tandemparet Hugo Grus & Olov Snar cykla ut i terrängen. Jag fann att H + U + G + O + G + R + U + S = 8 + 21 + 7 + 15 + 7 + 18 + 21 + 19 = 116 men även att O + L + O + V + S + N + A + R = 15 + 12 + 15 + 22 + 19 + 14 + 1 + 18 = 116.”
”Genialt”, utbrast Lena. ”Definitivt värt en applåd med bägge händerna!”
* * *
I Egenmäktigt förfarande blir Ester Nilsson olyckligt kär i en framgångsrik och självmedveten bildkonstnär. Efter ganska precis ett år upphör deras problemfyllda relation. Den karismatiske, som alltså är Hugo Rask, dumpas på grunder som åtminstone delvis är politiska. (Bland annat tar han Josef Stalin i försvar.)
Olof Sten, den manlige rollfiguren i Utan personligt ansvar, är en måttligt begåvad landsortsskådis, nästan helt i avsaknad av skarpa romankonturer. Att Ester faller pladask för honom är egendomligt – men kärleken påstås ju vara blind. Sten visar sig hal som en ål. De enda som på fullaste allvar kan matcha honom i teflonbranschen är, i varje enligt mitt enkla förmenande, Sven-Göran ”Svennis” Eriksson och Sverigedemokraternas Kent Ekeroth.
Till all olycka är Olof Sten gift. Men hustrun, en utarbetad läkare, kan inte längre erbjuda sin man någonting alls på de emotionella, intellektuella och sexuella planen eller i några som helst andra avseenden. Herr och fru Sten har sakta men säkert glidit isär och blivit främlingar för varandra. Ester har med sömngångaraktig brio inpräntat detta sakernas tillstånd i sin välfungerande hjärnbark, med påföljd att hennes dagliga liv allt uttryckligare börjat kretsa runt den oundvikliga skilsmässan:
”Att äktenskapet var på väg att upplösas rådde det ingen tvekan om. Det var bara att vänta” (sid. 16).
Olof tänker dock inte skiljas. För honom representerar ”Den bedagade och frånvarande hustrun” i kombination med ”Den unga, hängivna och kärleksträngtande älskarinnan” ett slags paketlösning så nära idealet som tänkas kan. Men det får den tillitsfulla fröken Nilsson aldrig besked om, åtminstone inte i klara verba. Allting går därför med given automatik Olofs väg i drygt tre år.
Under denna treårsperiod är äkta makarna Stens kommande skilsmässa den fixa idé kring vilken stackars Esters tillvaro cirkulerar från morgon till kväll. Vid närmare eftertanke rör det sig egentligen inte om en fix idé. Snarare borde jag nog säga att Ester är offer för en vanföreställning. Ja, den skilsmässopremiss utifrån vilken hon agerar är helt enkelt falsk, till och med grundfalsk. Olof funderar som sagt aldrig på att skiljas, men hans älskarinna har bibringats den motsatta uppfattningen – och det av ytterligt goda skäl. Hon uppträder helt igenom rationellt, är imponerande konsekvent, visar en beundransvärd sinnesnärvaro, och hon framstår som moraliskt oantastlig på alla 367 sidorna i boken … allt, således, ifrån ett utgångsläge utan all verklighetsförankring. Det är fascinerande.
Är det inte på det viset att vi ofta handlar, eller tenderar att handla, från grundvalar utan större verklighetspejl? Ideligen visar det sig ju att ens antaganden, förmodanden och bevekelsegrunder har varit illusoriska.
Inte så få tänkare hävdar i dag att Europa är på väg att ”islamiseras”. Det är, tror jag, en vanföreställning. Andra tänkare menar sig vara så goda, upplysta och vidsynta – också det en vanföreställning – att de ger sig själva rätt att med olika metoder tysta representanter för den förstnämnda åsiktsriktningen (och f ö inte bara dem). Finns inte långt effektivare strategier att tillgripa från ’de godas’ sida?
Med de inledande räkneexemplen på temat ”Hugo Rask och Olof Sten” har jag försökt illustrera hur lätt det kan bära iväg, om inte haspen råkar vara på. Givetvis har Lena Andersson aldrig haft en tanke på att kvantifiera sina manliga rollgestalter på det lätt imbecilla sätt jag beskriver. Vi letar alltså förgäves efter den kufiske Hugo Rasq i hennes ursprungsmanuskript. Än mindre har Ture Lång, Göte Paxx, Hugo Läsk eller Olof Stor ockuperat Lena A:s medvetande, och själv har jag aldrig ringt upp henne (min i sammanhanget aktningsvärda ålder till trots).
Det kan som sagt bära iväg, om inte haspen är på. I justitierådet Lambertz’ nyutkomna bok Quickologi (Förlaget Fri Tanke) har författaren blivit djupt fängslad av det magiska sambandet A = 1, B = 2, C = 3, D = 4, E = 5…, vilket i hans fall resulterat i en nära 500-sidig studie med ledmotivet ”jorden är platt”.
Lena Andersson är klokare än Göran Lambertz. Utan personligt ansvar är ett minst lika förtjänstfullt arbete som Hugo Rask-skildringen, kanske bättre, och innehåller rader av äkta pärlor. På köpet får läsaren stifta bekantskap med tre av mina intimaste vänner – matematikern/filosofen Gottlob Frege (sid. 50), Mary Shelleys Frankenstein (sid. 123) och scenografen Göran Berggren (sid. 275).
Det finns bara ett enda sätt att skapa anständighet här i livet, understryker Ester Nilsson på sid. 261. Det är ”att bete sig anständigt”.
Stämmer idén att universum är ett hologram så är faktiskt Jorden platt – men det lär knappast hjälpa Lambertz.