Som romanförfattare kan man ta sig betydande friheter. Nästan allting är tillåtet. En roman är varken polisprotokoll, tidsdokument eller vetenskaplig avhandling. Men vissa gränser bör ändå respekteras.
Alex Schulmans senaste utgåva, Bränn alla mina brev (2018), är tveklöst en roman; han understryker det f ö själv på sidan 275. Långt tidigare, på sidorna 36 och 37, beskriver Schulman relationen mellan sina morföräldrar, Sven och Karin Stolpe, i följande ordalag:
”… Jag förstod inte varför hon aldrig lämnade honom – det var precis som att hon var skyldig honom något. Hon lagade hans mat och strök hans kläder och fanns alltid vid hans sida, trots att han satte i system att förinta hennes existens. Han låtsades som att hon inte fanns. Som det här med bilolyckan. Varken i tal eller i skrift nämnde han att Karin fanns med i bilen – eller att hennes skador var svårare än hans. Hennes ansikte fattade eld och hon fick tredje gradens brännskador över både bröstkorgen och halsen. Kirurger tog hud från hennes ena lår och lappade över ansiktet. Karin Stolpe var raderad ur Sven Stolpes narrativ.”
Också i Schulmans näst senaste bok Glöm mig (2016), även den en roman, avhandlas bilkraschen och det på sidan 179 i formuleringar som är närmast identiska med de nyss citerade:
”… Mormor råkade mycket värre ut än han. Hon höll på att avlida. Tredje gradens brännskador på en stor del av kroppen. De tvangs operera bort hud från mormors lår och lappa över hennes hals. Om det nämnde morfar ingenting, vilket kanske säger något om hans självcentrering.”
Den som läser de nyss återgivna passagerna måste rimligtvis tro att de stämmer med fakta. Sven och Karin Stolpe är ju inga fiktiva gestalter; de var som sagt Alex S:s sinnevärldsliga och reellt existerande morföräldrar.
Men Schulman far med osanning. Så här ligger det till:
Bilkraschen med Sven som chaufför och hans fästmö Karin som passagerare ägde rum en av de första dagarna i juni 1931. Detta framgår av Stolpes egna memoarer, av ett brev som Harry Martinson skrev till olyckschaffisen den 7 juni 1931 ifrån Ösmo och av Svante Nordins myndiga Stolpe-biografi Blåsten av ett temperament (2014). Både Sven och Karin hamnade på sjukhus men var inte värre tilltygade än att de, som planerat, kunde gifta sig i Sigtuna lördagen den 4 juli 1931, exakt en månad efter olyckan. Fru Karins brännskador av tredje graden med ty åtföljande långvariga konvalescens var följden av att en behållare med rödsprit exploderade i paret Stolpes hem – 1942 – elva år efter dikeskörningen och giftermålet.
På sid. 240ff i Bränn alla mina brev har Schulman tids-förskjutit bilolyckan drygt tretton månader och låter den äga rum lördagen den 9 juli 1932. Då hade Sven Stolpe just upptäckt att Karin varit otrogen med den 21-årige Olof Lagercrantz veckorna dessförinnan och det på själva Sigtuna-stiftelsen. Stolpe ansåg sig ha utsatts för ”ett sexuellt attentat” – den besynnerliga frasen är hans egen … – och därvid förlorat sin tro på mänskligheten. Det är mot DENNA bakgrund som Schulman antyder, eller snarare låter förstå, att bilolyckan aldrig var en riktig olycka, utan i stället förarens avsiktligt iscensatta försök att beröva såväl sig själv som hustrun livet i omedelbar anslutning till Lagercrantz-katastrofen.
Allt detta hade givetvis varit i sin ordning, om personagerna i Schulmans skildring varit påhittade. Det är de ju inte. Jag har förvisso aldrig varit någon vän av Sven Stolpe men heller ingen vän av att avlidna människor förtalas. Ibland tvingas man dra en lans även för sina fiender och meningsmotståndare.
År 1964 fick Stolpe tjänst som lektor i svenska vid Mjölby gymnasium, min egen gamla skola, där även hans dotter Lisette skrevs in några år senare. En dag fann dottern att hennes far belamrat gymnasiets anslagstavlor med ett egenhändigt skrivet tillkännagivande – Lisette Stolpe är en hora – efter att hon, då 16-årig, börjat sällskapa med en jämnårig kille från trakten. Sedan den djupt förödmjukade Lisette rivit ner dekretet satte lektorn upp det på nytt och på nytt flera dagar i följd.
Också denna makabra händelse återges i Schulmans bägge senaste böcker (på sid. 181ff resp. 115ff). Det är möjligt att historien är sann. Eller också är den det inte …
Säkert finns en och annan som vet besked.
”Vissa gränser bör ändå respekteras”, skriver Mats Parner. Varför då? Som jag föreslog tidigare vore det bättre om alla medborgare toge sitt ansvar och bestämde sig för att inte tro på någonting bara för att någon skriver eller säger det.
Det är väl bättre ju oftare den läsande allmänheten blir påmind om att man inte skall ”tro” att tryckta ord ”stämmer med fakta”.
Ett litet fåtal gränser finns. Man kan inte skriva en faktaspäckad roman om sitt arbete med beviljandet av kvalificerade skyddsidentiteter på Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden.
Men en offentlig person som herr doktor Stolpe, som sade sig vara på det klara med att den livshållning han valt skulle få ”vådliga konsekvenser” i den hinsides tillvaro han trodde på, må väl tåla att hans unge adlige dotterson busar till det lite, ungefär som dr Stolpe beljög sina nästor i tal och skrift med liv och lust.