Tre resor till Algeriet i början av 1970-talet resulterade i många erfarenheter och ett stort antal bilder. Ett urval av färgbilderna kunde jag visa på några föredragskvällar i Strängnäs FiB-grupps regi då jag berättade om mina upplevelser.
De svartvita bilderna blev så småningom en fotoutställning som jag första gången visade på Skiftinge bibliotek i Eskilstuna under mars och april år 1991.
Jag kallade utställningen ”Medmänniskor” och presenterade den med följande text i programbladet:
Ett folk med mänskligt anlete
Under 1970-talet gör jag flera resor till Algeriet. Jag vill något lära känna en kultur som jag förstår på många sätt måste skilja sig från min egen. Jag vill också studera ett land som blott tio år tidigare frigjort sig från kolonialt förtryck efter ett långt och blodigt inbördeskrig.
Landets tvåspråkighet är ett viktigt skäl för valet av resmål. Här kan jag samtala på franska med människor från en helt annan kulturkrets. Kolonialmakten har trots allt lämnat något positivt efter sig.
På min tredje resa tar jag tåget ner genom Frankrike mot Marseille och kommer i samspråk med kupékamraten. När jag nämner mitt resmål säger han: ”Jaså ni är på väg mot Algeriet, det är mitt land”. Glatt överraskad plockar jag fram bilderna på de arabiska familjer som blivit mina vänner. Men ryggar strax därpå tillbaka. Min reskamrat har flugit upp – och med en imaginär kulsprutepistol i händerna fyller han soffan mitt emot med kulor varefter han med en omisskännlig gest skär halsen av de hatade araberna. Jag har mött en ”pied noir”. En av de fransmän som, fyllda av bitterhet, lämnade Algeriet efter självständigheten.
Kriget är bara tio år avlägset men verkar i Algeriet vara mycket långt borta. Jag får själv föra det på tal om jag vill utbyta tankar om det. En kväll får jag på så sätt min vän Larbi, kapten på en liten fiskebåt från en by nära Alger, att ta fram några amatörfoton. Det är enkla gruppbilder där han poserar tillsammans med kamraterna i FLN:s utbildningsläger.
Han pekar på sina vänner och säger att han blev dödad, och han, och han… Knappt häften överlevde av dem som vid hans sida deltog i kampen. På nätterna brukade OAS, de franska extremisterna, köra bil genom fiskebyn, vilt skjutande åt alla håll genom nedvevade bilrutor. Kanske var det en av dessa scener som min reskamrat på Marseilletåget spelade upp för mig med kuslig realism.
När jag frågar algerier om de inte känner hat mot fransmännen, för allt övervåld de utövat under kolonialtiden, får jag som svar att det tänker vi inte längre på, det är över nu.
Jag har sedan ofta funderat på om det oförsonliga, aldrig upphörande hatet är en del av vår europeiska kulturtradition medan förmågan att stryka över och gå vidare tillhör den arabiska kulturen eller kanske den muslimska. Men det kanske är enklare än så.
Segraren förlåter, den besegrade bär ständigt sitt nederlag med sig.
Men det ger ändå en smula hopp för framtiden. Att all förnedring, för vilken västvärlden utsätter den arabiska världen, en gång skall kunna förlåtas av de förorättade om än inte glömmas.
Nu vill jag i bild och text berätta om Algeriet och de människor jag mött i ett antal inlägg här på bloggen.
(Klicka på bilderna för att se dem i helformat)
Det är märkligt att svartvita porträtt på något sätt förstärker karaktären på den person som porträtteras. Det är som att färgen skymmer människan. Det kan naturligtvis också vara så att jag som passerat 70 är uppväxt med att seriösa fotografer använde svartvitt när jag växte upp. Hur som helst väcker dina porträtt tankar och känslor. Kommer t ex något porträtt av mig att ha undertexten ”fårad av livserfarenhet”? Den kvinna som porträtteras med den texten verkar inte så gammal heller. Hon har inga gråa hår och är kanske bara runt 40. Självklart har en kvinna i Algeriet, med erfarenhet av befrielsekrig, andra livserfarenheter än en jämnårig svenska. Den unga flickan har också en blick med ett allvar i, som visar på andra erfarenheter än hennes svenska medsystrar har.
Tack för de fina och tänkvärda bilderna.
Tack för reserapporten och bilderna!
Det är alltid intressant att se och läsa om hur människor på andra platser på planeten har haft det.