Under min första resa till Algeriet fick jag kontakt med besättningen på en av trålarna i fiskehamnen i El Djemila. Jag följde med ut under en arbetsdag och tog många bilder med svartvit film.
När jag under min andra resa sökte upp besättningen igen arbetade de med den krånglande motorn som nu var helt nedplockat. De hade inte kunnat gå ut med båten på länge så det blev ingen färd med båten den gången.
Vid min tredje resa fungerade motorn igen och fisket pågick som vanligt. Jag fick följa med under en arbetsdag och den här gången fotograferade jag med färgfilm. Jag var väl förberedd och utrustad med två kamerahus med normalobjektiv respektive vidvinkel. Det blev många bilder som jag sammanställt till en serie av fyrtio bilder som visar deras arbete. Här uppdelade i tre serier.
Efter den första färden med fiskebåten skrev jag ned den här texten.
En dag på fiskebåten Nord Lfajar oktober 1973

Jag har ställt väckarklockan på tre och stiger hastigt upp, rädd att jag inte skall hinna. Genom fönstret ser jag bort mot fiskehamnen där ännu allt tycks vara stilla. Natten är sval och tyst och jag är spänd och förväntansfull. Jag skall följa med en av båtarna under en arbetsdag. Vad som för fiskarna är vardagens arbete och slit är för mig exotiskt och spännande.
Mitt båtlag har inte kommit ännu. På min ganska knaggliga franska språkar jag med en fiskare. Han blir bekymrad när han hör att jag inte ätit något. Hämtar ett bröd och en burk sardeller och jag äter med god aptit.
Billjus dyker upp i fjärran. Det ena båtlaget efter det andra anländer och båtarna löper sakta ut. Jag väntar fortfarande. Så kommer mitt båtlag i en Peugot stationsvagn liksom alla de andra. De är fyra man. Maámar Kouadri, Abdelkader Ben Yamin samt bröderna Larbi och Maámar Louma. Maámar Kouadri känner igen mig och nickar åt mig att hoppa i roddbåten. När vi halar oss ut längs trossen till den större båten släpper nervositeten. Vi är på väg.
Först måste de arbeta en stund med motorn. I går krånglade den. De var tvungna att vända innan de fått någon fångst och en dagsförtjänst gick förlorad. Båtlaget har ingen fast inkomst utan delar på vad man får när fångsten säljs i Alger. Båten ägs av en fiskare som också tar del i arbetet. Men i dag är inte ”le patron” med.
Så löper vi ut ur hamnen. Klockan har redan hunnit bli mycket. Det ljusnar svagt vid horisonten. Larbi Louma står i styrhytten och de andra försvinner under däck för att sova några timmar. Vi styr rakt ut från kusten. Ekolodet ritar en suddig linje. Vi skall hitta rätt djup innan det är dags att låta trålen löpa ut för att samla in de stora havsräkorna. Ekolodet är till god hjälp för djupet och havsbottens form bestämmer både fångstens kvalitet och mängd.




Det har redan ljusnat när vi nått rätt djup och Larbi stampar i däcket som tecken till de andra att komma upp. Trålen vältras snabbt överbord, de långa vajrarna får löpa ut, trålens läge justeras och sedan består arbetet i av väntan. Tre till fyra timmar skall vi gå västerut längst kusten och med ekolodets hjälp på rätt djup. Sen är det dags att ta hem trålen, tömma den, lägga ut den igen och gå tillbaka österut under lika lång tid.
Några dagar tidigare frågade jag en fiskare om hans arbete var hårt. Han funderade lite och sa sedan: ”Nej, det är inte hårt. Jo, kanske under vintern”. Jag blev lite förvånad över svaret. Hans väderbitna, fårade ansikte tydde på motsatsen. Men nu förstod jag bättre.
Hans arbetsdag är lång, mycket lång. Men en stor del av den består av väntan. Vid två tretiden på morgonen måste han ur sängen. Äta dagens första måltid, som nu under fastemånaden Ramadan också är den enda, fram till klockan halv sex på kvällen när solen går ner. Sedan bilfärden till båten. Cirka tolv timmar till sjöss innan båten löper i hamn vid fyratiden på eftermiddagen. Sen skall fångsten i land, lastas i bilen och köras in till Alger och säljas. Ett strävsamt liv men inte så fysiskt påfrestande som jag hade väntat mig. Själva kroppsarbetet kommer i korta intensiva intervall som nu när trålen skall tas in efter fyra timmars gång västerut.




På nytt stampar Larbi i däcket och arbetet börjar. Först skall de tvåtusen meter långa vajrarna in. Abdelkader sköter spelet och båtens akter stampar hårt i vågorna medan vajrarna växer på trummorna. Så ger Maáqmar Kouadri tecken att de två tyngderna i ändan på vajrarna är i sikte. Några varv till på spelet och så rusar alla fyra akterut och hjälps åt att få loss linorna som går ut mot trålens sidor. Det gäller att trålen inte får ligga stilla för lång stund så att fångsten hittar vägen ut. Så spelas linorna in och formas till prydliga ringar på däcket av de båda Maámar. Nu flyter själva trålen upp i vattenytan och slås snabbt om med en lina löpande genom ett block i masten. I hiv efter hiv tas den ombord och slutligen hänger dess ände som en stor vattendrypande säck några meter över däcket. Maámar Kouadri lossar repet som sluter till trålen och ut rinner fångsten av räkor som rött guld över däcket.
Först har båtlaget inte mycket tid att bry sig om fångsten. Trålen skall ut igen och kursen sättas österut, hemåt. Sedan vidtar sortering och packning i lådor. De största räkorna läggs först åt sidan och sprids sedan ut överst i lådorna. Det är inget lurt i det. Såväl säljare som köpare är medvetna om att det går till på det sättet. Men det ser tilltalande ut med de stora räkorna. En form av hantverksstolthet.
En del fisk har också kommit med. Rödbarb, några rockor och småhajar. Småålar och annat krafs åker genast överbord. Efter nästa vända har vi fått ihop elva lådor. Varken särskilt bra eller dåligt. En mycket bra fångs är fyrtio lådor.
Nu står solen som högst på himlen och vi sitter och språkar på däcket. Jag upptäcker att båtlagets först lite reserverade hållning hade samma orsak som min. Blyghet och osäkerhet. De är öppna vänliga människor som jag snabbt lär mig tycka om. Som så många gånger förr önskar jag att min franska vore bra mycket bättre. Mitt under samtalet måste jag be om ursäkt och skynda mig till relingen. Det går inga höga vågor men sardellerna och brödet från morgonen måste ändå upp. Så fort det är överstökat mår jag genast bättre.
Nu lägger vi oss att sova på däcket medan Larbi håller kursen i styrhytten. Luften är full av ett ljust dis men solen bränner. Väl hemkommen på kvällen upptäcker jag att ena ansiktshalvan är knallröd.
Så är vi rätt utanför El Djemila igen. Trålen spelas in för andra gången och kursen sätts in mot hamnen medan fångsten sorteras. På kajen väntar båtlagets gamla Peugot och fångsten lastas in under åskådarnas intresserade kommentarer. Så återstår bara tankning av båten med två stora fat olja. Jag frågar upprepade gånger men kan inte tyda svaren till annat än att de två faten är en dagsförbrukning. Jag tänker tack och lov att Algeriet är ett oljeproducerande land.
Så kör båtlaget in till Alger med fångsten medan jag traskar hemåt med en plastpåse med de största räkorna i näven. Endast med intensiv övertalning lyckades jag förmå Larbi att inte ge mig flera gånger mer. Med hjälp av kökspersonalen på hotellet blir det ändå till ett läckert skrovmål grillade havsräkor för tre personer.
Å vad jag tycker om att dina bilder får mig att associera Nordafrika + Medelhavet + båtar med… fiske!