Algeriet (2)

Henrik Linde gjorde tre resor till Algeriet i början av 1970­-talet. Dessa resulterade i många erfarenheter och foton. I ett antal bloggavsnitt får vi nu ta del av ett urval av dem omgivna av texter som sätter dem i ett sammanhang. Här del 2.

År 1973 försökte Algeriet lansera sig som ett turistland och började bygga större hotellkomplex vid stranden mot Medelhavet. Men det fanns också gruppresor som gick till enklare mål och jag valde i oktober 1973 en som gick till ett litet hotell i byn El Djemila vid kusten strax väster om Alger.

Henrik Linde

Henrik Linde

Det lilla hotellet blev under två händelserika veckor utgångspunkten för en lång rad upplevelser. Där fanns en liten sandstrand och man hade från hotellets tak en fin utsikt västerut längs kusten. Men att ligga på en badstrand tillhör inte mina favoritsysselsättningar, så jag hann istället med mycket annat som jag berättade om i en text som jag bifogade programbladet till min fotoutställning.

Minnesbilder från en resa – Algeriet oktober 1973

Den gamla järnvägsvagnen med träbänkar skramlar öronbedövande när tåget kämpar sig upp genom Aurésbergen norrut från Biskra. En soldat på permission och några unga grabbar pratar och skrattar i vagnen. På höjderna längs järnvägen ligger de övergivna franska forten. De ligger tätt. Inom synhåll från varandra. De ser fridfulla ut. Overkliga. De tillhör inte dagens verklighet i Algeriet.

Tolv år har gått sedan befrielsen. När jag promenerar in mot staden Ain Benian från mitt hotell möter jag långa rader med skolbarn. De kånkar alla på stora väskor med skolböcker. Och här upplever jag verkligheten i dagens Algeriet. Ett land som befriat sig från kolonialt förtryck och håller på att forma sin egen framtid.

Varje kväll vid åttatiden börjar sången och musiken. Det är Ramadan. Fastemånaden. Männen flanerar i klungor längs gatan och slinker emellanåt in på något av kaféerna för att lyssna och dricka ett glas mintte. Först upplever jag musiken som främmande och onjutbar. Sedan fängslas jag av den och kan sitta i timtal på stället snett emot hotellet där de har de skickligaste musikerna. Här finns en stark och levande kulturtradition. På gott och ont. Kulturen var en viktig faktor i kampen mot fransmännen. Och den frigörelsekampen är ännu inte avslutad. Man talar om en kulturell revolution som pågår.

Det franska språket skall mista sin dominerande ställning inom undervisning och administration. Nationen skall arabiseras. Men det finns en annan frigörelsekamp som knappt har påbörjats. Frigörelsen från en tradition som fjättrar halva nationen vid ett liv bakom slöja och stängda dörrar. Jag kan inte låta bli att tycka synd om de algeriska männen när de sitter med sina dominobrickor bland idel män på kaféer och uteserveringar om kvällarna. Nog måste kvinnans frigörelse också betyda ett friare och rikare liv för männen.

Framåt tretiden på morgonen stänger de många kaféerna. Strax därefter börjar fiskebåtarna löpa ut ur hamnen. De är på väg mot en lång arbetsdag. Först vid fyratiden på eftermiddagen är de tillbaka i hamnen. Då har de bogserat räktrålen en vända västerut och en vända österut längs kusten. Lådorna med de stora havsräkorna langas i land under åskådarnas intresserade kommentarer. Fångsten skall in till Alger för att säljas.

Först därefter är deras arbetsdag till ända. En dag utan mat och dryck ty här respekterar man fastemånaden med en enkel självklarhet som väcker min beundran.

En kväll kommer jag till industristaden Batna i Aurésbergen. Jag tar in på ”Hotel d’Orient et d’Angleterre”. En arkitektonisk kvarleva från kolonialtiden. Jag är nästan ensam i hotellets matsal. Jag tänker på att en gång fylldes den varje kväll av kolonialherrarna och deras kvinnor. Men den tiden är förbi nu. Folket har befriat sig från förtryckarna. Matsalen är tom.

Jag har nästan ätit färdigt när ett tiotal män kommer in. De pratar livligt och de skakar hand. De känner varandra. De känner personalen. På mig ger de ett främmande intryck. Jag har redan skapat mig en bild av algerierna men dessa passar inte in. Och ändå är de otvivelaktigt algerier. De slår sig ned vid ett bord och en kortlek kommer fram. Jag hajar till. Inga dominobrickor? Korten spelas under högljudda kommentarer. Jag får en känsla av att de vill bravera inför varandra. Hävda sig. Ibland kommer några nya in. Jag ser hur de försöker burra upp sig som tuppar. Bli uppmärksammade av de rätta personerna. Jag får något otäckt i maggropen. För bara tolv år sedan befriade folket sig från sina förtryckare. Nu har redan de nya dragit in här i matsalen på ”Hotel d’Orient et d’Angleterre. Administratörerna, byråkraterna, ständigt stridande om de rätta kontakterna för att kunna klättra uppåt på samhällsstegen.

Jag läser dagstidningarna och upptäcker att världens centrum har flyttats. Det som händer i Ghana och Mozambique är nära och angeläget. Europa är avlägset och annorlunda. Oktoberkriget bryter ut och algerierna sitter som klistrade vid transistorapparaterna. Tidningarna ägnar sex sju hela sidor åt noggranna rapporter och politiska värderingar av kriget. Med stora svarta bokstäver lyser rubriken: ”Den arabiska nationen antar utmaningen”. Vad jag tidigare lärt mig förstå genom teorier upplever jag nu med alla mina sinnen. Historien är inte oföränderlig. Denna del av världen kommer inte alltid att förbli den tredje.

1-Hotellstranden

Utsikt från mitt hotell i El Djemila.

2-Varning for barn

Kolonialtiden har efterlämnat sina spår som den här skylten med mycket franska skolbarn.

3-Skolbarn 3618

Dagens algeriska skolbarn.

4-Andalouse

Musique Andalouse är traditionell i hela Maghreb. Det vill säga Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Egypten. Jag köpte flera kassetter med LP­skivor i Alger.

5-Kladsel 3721

År 1973 sågs både kvinnor i kortkort och beslöjade i Algers gatuliv. Jag vet inte hur det är idag.

6-Fangst 4435

Dagens fångst förs i land för att säljas inne i Alger.

7-Dagstidning

Den 6 oktober 1973. Myten om det oövervinnliga Israel krossas.

Algeriet (1)

... är läst 264 gånger!

  3 kommentarer for “Algeriet (2)

  1. Leif Strandberg skriver:

    Henrik!
    Ett fantastiskt spännande bildreportage! Skylten med barnen – och barnen som går till skolan är kongeniala bredvid varandra. Sune Jonsson gjorde något liknande i en annan del av Afrika.

    Tack för tänkvärda bilder och undertexter.

  2. Leif Stålhammer skriver:

    Skriv mer!

  3. Emma Vidmark skriver:

    Oj! Så mycket känslor och minnen som bubblade upp nu när jag tittat igenom dina bildreportage från Algeriet.

    Flyttade som nybliven åttaåring till Algeriet i början av 80-talet. Även om jag gick i svensk skola, och bodde i en “svenskby”, så kom Algeriet mig väldigt nära.

    Minns så väl den sista resan med minibussen som skulle ta oss till flyget till Sverige när det var dags att flytta tillbaka några år senare. Hur jag lutade mig mot bilrutan och tänkte att jag måste memorera varje meter av vägen, för att jag aldrig skulle få se det igen, men att det var svårt för att tårarna rann. Visste ju förstås inte då att det bara var några år kvar innan det hemska inbördeskriget skulle bryta ut. Fast det gjorde det, och jag har aldrig åkt tillbaka.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.