Algeriet (9)

När jag sitter på ett trappsteg i den vackra parken snett emot huvudpostkontoret i Alger känner jag att jag träffas av något i huvudet. Det är en stor fågelskit och jag undrar hur jag ensam i världen skall klara av den situationen. Då räddas jag av Ali, en tjugoårig mekanikstuderande som just gått ut tekniska skolan.

Henrik Linde

Henrik Linde

Han berättar att han växt upp i den lilla oasen Guèmar och gärna visar mig sin födelseort om jag är villig att betala hans bussbiljett. Sagt och gjort. En tidig morgon möts vi vid busstationen och ger oss av på den åttio mil långa resan. Vårt mål ligger nära den större oasen El Oued nära Algeriets östra gräns.

Här befinner vi oss mitt i en sandöken vilket präglar oasens arkitektur. Taken på alla hus består av små kupoler för att den vinddrivna sanden skall rinna av. Gator och gränder är täckta av fin sand och här reglerar gamla traditioner oasens liv. Ali har tillgång till ett muromgärdat hus som står tomt. Där kan vi bo.

Han presenterar mig aldrig för sin familj och jag blir aldrig på det klara med om det beror på konservativa traditioner eller om han kanske är familjens svarta får. Den förste vi besöker på en rundtur i oasen är en gravt alkoholiserad man som sitter på sandgolvet i ett rum med tomma vinflaskor strödda omkring sig.

Sedan besöker vi ett litet café där gästerna sitter i ring på sand­ eller betonggolvet och spelar kort. Inga kvinnor syns till. Från tolv års ålder lämnar flickorna aldrig sina hem berättar Ali. Mellan 2 000 och 10 000 dinarer måste fadern betala för att få en dotter bortgift.

En kväll bjuds vi hem till några av Alis jämnåriga, givetvis bara pojkar, som underhåller med musik spelad på algerisk luta, oud.

Ali föreslår att vi skall lifta till den större oasen Touggourt som ligger cirka tolv mil västerut. Vi får snabbt napp på en bil men efter halva resan släpps vi av mitt i öknen vid en muromgärdad brunn där några nomader rastar sina kameler. Här är vi mitt ute i sandöknen som blåst upp höga drivor av sand långt upp på telefonstolparna. Jag känner mig inte alltför bekväm med situationen, men det dröjer inte länge innan vi får napp på en ny bil som tar oss till Touggourt.

När vi skall tillbaka igen går vi landsvägen ut ur oasen där palmerna alltmer glesnar. Det känns som vi är på väg ut i det stora intet. En nomad härifrån skulle förmodligen uppleva en liknande känsla om han blev tvungen att lifta på en spikrak väg rakt genom norrländska skogar. Men man kan vara lika hemtam i en milsvid öken som i en milsvid skog.

När jag åkte söderut i Sahara från oasen Laghouat stannade bussen plötsligt mitt i en platt stenöken. En man klev av tillsammans med sin hustru och de började, lastade med sitt bagage, gå vinkelrätt mot vägen rakt ut i öknen. För mig kändes det som tomma intet men för dem var det deras hemtrakter.

1-Guemar

Ali som blev min guide till oasen Guèmar.

2-Guemar

Sand och åter sand präglar oasen Guèmar.

3-Guemar

Takens kupoler får sanden att rinna av.

4-Guemar

Även moskén har samma kupoltak. Minareten har den form som är typisk i oaserna.

5-Guemar

Marknadsgata i Guèmar. Här skymtas en liten flicka men inga kvinnor.

6-Guemar

Någon enstaka gång kunde man se en kvinna skynda förbi.

7-Guemar

Genom smala, så gott som folktomma gränder, mellan husens murar når vi Alis hus.

8-Guemar

Välsmakande frukost i enkelt logi.

9-Guemar

Kortspel med betonggolvet som notisblock.

10-Guemar

En kväll med Ali och hans kamrater och musikunderhållning på oud.

11-Guemar

Fin sand och tomma gränder är det starkaste minnet av Guèmar.

  1 kommentar for “Algeriet (9)

  1. Leif Strandberg
    2016-08-25 kl. 19:35

    Hade Algeriet 9 varit i så kallad realtid – hade jag omedelbart skickat följande respons: VÄND OM! NU!

    Det är spännande och lite skrämmande det du berättar och även om jag vet att du överlevde, läser jag avsnitt 9 med hög puls.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.