Alla skäller på Bashar al-Assad, men är det så klokt?

Foto: AFP

Visserligen är han Syriens internationellt erkände ledare och president, men när det gäller just Bashar al-Assad ägnar sig våra mest tillgängliga medier åt en synnerligen konsekvent demonisering. Endast Rysslands Putin – av de statsledare som ännu är vid liv – kan mäta sig i västerländsk impopularitet med Bashar al-Assad.

Det finns däremot åtskilliga nu levande och verksamma statsledare med minst lika blodsnedsolkade biografier som Syriens president, som ovan nämnda medier låter verka ostörda. Men alltså, av någon anledning utmålas Bashar al-Assad sedan 2011 som den värste, som först av alla måste bort. För tillfället spekulerar jag inte vidare över varför just al-Assad nått toppen på impopularitetslistan, utan ska istället se vad som kan anses någorlunda rimligt och troligt när det gäller bedömningen av honom som person och som president i Syrien.

Jag vet inte mer om Bashar al-Assad än gängse journalister gör. Men med några timmars grävjobb på nätet finner man en del. Dels har jag letat i svensk- och engelskspråkiga biografier, dels på sidor om Syriens historia samt på svensk- och engelskspråkiga nyhetssajter om Syrienkonflikten med betoning på al-Assad. Lista på en del av källorna nedan.

Historisk tillbakablick
Vi börjar som brukligt med en historisk återblick, för att förstå något om hans personliga och politiska bakgrund.

Syrien var en järnhårt styrd fransk koloni mellan 1918 (det Osmanska rikets sammanbrott efter första världskriget) och 1946 (efter andra världskriget), då landet fick självständighet. Syrien bebos av många olika folkgrupper med många olika religioner, som måste betecknas som en mycket “ömtålig mosaik”. Vid självständigheten var dessutom ekonomin och administration i uselt skick. Svaga regeringar avlöste varandra fram till 1958. Då gjordes ett försök att skapa en union med Egypten (med Gamal Abdul Nasser på presidentposten); den Förenade Arabrepubliken.

Men syrierna motsatte sig Nassers idé om att upplösa alla politiska partier inom unionen, vilket ledde till en statskupp i Syrien 1961 och unionens upplösning. Det syriska Baath-partiet var de mest artikulerade motståndarna till unionsidéerna. Nu följde en serie statskupper som i mars 1963 förde Baath-partiet till makten.

Baath-partiet ville modernisera och röja upp i den gamla koloniala soppan. Deras politik baserades på grundtankar om panarabism, sekularism och någon slags Sovjetinspirerad socialism. Men mer eller mindre öppna motsättningar och maktkamper inom den “ömtåliga mosaiken” präglade tiden fram till 1971, då officeren Hafez al-Assad tog makten i ännu en kupp. Han koncentrerade all makt kring sig själv. Med hjälp av säkerhetstjänsten och militären byggdes en sekulär stat med en statskontrollerad ekonomi varefter ett slags lugn inträdde.

Med en sådan maktkoncentration riskerar statsförvaltningen snart att korrumperas. Sekularismen hade också starka motståndare. 1979 blossade häftiga motsättningar upp med det då allt mer inflytelserika Muslimska brödraskapet (sunni), med rötter i Egypten/Palestina. De ville att staten skulle styras med muslimska lagar och principer ur Koranen. Förhandlingar om en lösning bröt samman efter att några “muslimska bröder” försökte mörda Assad. Konflikten förblev olöst, men 1982 fick den en grym upplösning i och med den så kallade treveckorsoffensiven mot Brödraskapets fäste i Hama. Den resulterade i tusentals döda och att konflikten begravdes i hat och bitterhet.

Syrien vände sig efter 1946 mot Sovjetunionen. Man etablerade som sagt en slags Baath-socialism, i praktiken med enpartisystem, statliga banker och industrier. Man var sedan 6-dagarskriget 1967 även svuren fiende till Israel, inte minst för att Israel i det kriget ockuperat de syriska Golanhöjderna. Man har också konkurrerande intressen med Israel i Libanon, där iransk- och palestinastödda Hizbollah alltid även haft stort stöd från Syrien. Man har hela tiden haft att manövrera i en mycket komplicerad omvärld.

Assadfamiljens rötter
Familjen Assad är Alawiter – en etnisk/religiös sekt eller folkgrupp (ca 10% av Syriens befolkning) – som huvudsakligen lever i enklaver i västra Syrien, Turkiet och Libanon. De har sin speciella tolkning av islam med en del gemensamt med Shia-islam. På grund av Assadfamiljens starka dominans i Syriens statsapparat har Alawiter i Syrien sedan 1970-talet dragits till Syriens storstäder. Så i Damskus utgör Alawiter en betydligt större andel av stadens befolkning än i Syrien i övrigt.

Anisa och Hadiz al-Asad flankerade av sina barn, från vänster: Majid, Bashar, Basil, Mahir och Bushra

Nå, Bashar al-Assad föddes 11 september (!) 1965 som ett av fem barn till Anisa och Hafiz al-Assad. Bashar levde sin barn- och ungdom lite i skymundan och visade mest intresse för studier och privat yrkeskarriär, inte för politik. Han har senare berättat att han var inne på faderns kontor endast en gång under dennes presidentskap, och då pratade de inte ens politik. Han uppges ha varit en exemplarisk elev i sin arabisk-franska skolutbildning i Damaskus upp till studentexamen. Senare studerade han medicin och fram till 1992 jobbade han som läkare på ett militärsjukhus nära Damskus. Han fortsatte sina studier vid Western Eye Hospital i London, där han också träffade sin blivande hustru, den 10 år yngre Asma Fawaz al-Akhras (född och uppväxt i London). Hon är datavetare och litteraturvetare (fransk litteratur) och har även jobbat i finansbranschen. Hon flyttade till Damaskus 2000, då de gifte sig och är nu “Syriens första dam”. De har tre barn.

Broderns död
Bashars liv ändrades dramatiskt i januari 1994, då storebror Basil omkom i en bilolycka vid Damaskus internationella flygplats. Basil var den som förberetts för att ta över makten efter fadern. Nu tvingades Bashar hem till fadershuset och genomgå en snabb militärutbildning för att kunna axla presidentrollen efter fadern. Bashar lanserades av regeringen som en ung, modern presidentkandidat och fick bland annat uppgiften att leda en antikorruptionskampanj. Genom den påstås han haft möjlighet att göra sig av med en del konkurrenter och rädda kvar några gamla allierade.

Under denna tid uppvisade Syrien en hel del yttre tecken på utveckling. Internet bredde ut sig, man såg allt fler internetcféer och mobiltelefoner och satellit-TV blev tillgängligt. Damaskus fick också en massa trendiga restauranger. Men, ännu dominerade en statskontrollerad ekonomi som praktiskt taget låg i spillror efter Sovjetunionens fall 1991.

Fadern Hafiz död
Den 10 juni år 2000 dog fader Hafiz. Bashar var då 34 år och hade ännu inte uppnått den formella åldern (40) för att beträda presidentposten. Den saken ordnades dock med ett raskt beslut i parlamentet – minimiåldern sänkas till 34.

Sedan dess har alltså Bashar al-Assad varit president i Syrien. Han ärvde en mycket centraliserad presidentmakt; han utser ministrar, kan besluta om krig och undantagstillstånd, utfärda lagar (med vissa undantag), utfärda amnestier, ändra i konstitutionen samt befordra tjänstemän i statsförvaltning och militärer.

Efter Bashars tillträda infördes en del ekonomiska reformer i marknadsliberal riktning. Man införde lägre låneräntor, öppnade privata banker, släppte på olika officiella växelkurser samt minskade subsidier av vissa konsumtionsvaror. Regeringen utlovade även demokratiska reformer, men Bashar markerade att de inte skulle vara av “västerlandets typ”. Han fortsatte dock faderns utrikesopolitiska linje med stöd till Hamas och Hizbollah i Libanon, och har därmed blivit en allvarlig broms för USA:s och Israels aggressioner i Mellanöstern.

Bashar ärvde förstås också den gamla maktstrukturen från sin fars presidenttid, där militär, polis och säkerhetstjänst utgjorde en väl organiserad säkerhetsapparat. Man behöver inte betvivla att regimen använder alla till buds stående medel för att hindra oppositionella från att sticka upp näsan, särskilt inte under det nu sju år långa kriget. I krig gäller alltid undantagslagar.

Man måste också ha klart för sig att med det ekonomiska och politiska kaos som rådde på 70-talet i denna unga statsbildning, med djupa historiska rötter i religiösa, klanmässiga och koloniala bindningar, blev lösningen – precis som i många andra nya stater – en stark ledning med en stark militär och säkerhetstjänst.

Kriget i Syrien
I efterdyningarna av den arabiska våren vaknade även den muslimska antisekulära rörelsen i Syrien till liv och krävde “mänskliga rättigheter” och upphävandet av det i stort sett eviga undantagstillståndet i Syrien. Regeringens ryggmärgsreaktion var att sätta in våldsapparaten. Man antog även en ny grundlag 2012, som skulle göra landet mer demokratiskt. Kritiker hävdar att den nya lagen främst var till för att al-Assad skulle kunna sitta kvar till 2028. Ord står mot ord.

2012 rasade så kriget för fullt på alla fronter. Kofi Annan (FN:s förre generalsekreterare) fick i uppdrag av FN:s säkerhetsråd att medla mellan parterna. Ambitiösa försök gjordes, men han ansåg att säkerhetsrådet saboterade fredsarbetet genom att ledande medlemmar (USA m fl) hetsade mot al-Assad och krävde dennes avgång. Kofi Annan avsade sig då medlaruppdraget. Sedan dess har det smutsiga kriget rasat, vilket jag inte ska gå närmare in på här.

Där satt nu Syriens internationellt erkände president (sedan 12 år) med ensamt ansvar för att återställa freden i sitt land, medan flera säkerhetsrådsmedlemmar krävde hans avgång. Dessa ställde sig i praktiken på de alltmer islamistiska terroristernas sida.

Vad hade hänt om al-Assad packat sina väskor, och flytt med sin familj? Det hade säkert blivit en behagligare tillvaro för dem, men hade å andra sidan säkert kastat in Syrien i ett ännu större kaos än det som råder idag, mer likt Libyen. Han svek inte det ansvaret.

Min slutsats är att Bashar al-Assad som person – hur mycket man nu kan veta om det – verkar vara anständig och balanserad med intellektuella intressen, alltså allt annat än en kallblodig massmördartyp. Som statsöverhuvud har han under kriget uppträtt föredömligt och skött sin huvuduppgift på ett – såvitt jag kan bedöma – korrekt sätt. Att hans styrkor och säkerhetsapparat använt alla till buds stående medel (med hans goda minne) – utom kemiska stridsmedel – för att försvara sitt land mot inre och yttre angripare, väger lätt i jämförelse med hans fienders genomruttna metoder. Krig är grymt.

Att inte hjälpa al-Assad att stoppa detta krig är skändligt. Och, att våra dominerande medier inte förmår göra en rimlig bedömning av Bashar al-Assad är en gåta.


Några källor:

Dela detta inlägg...
  • 63
  •  
  •  
  •  

  4 kommentarer for “Alla skäller på Bashar al-Assad, men är det så klokt?

  1. Arne Nilsson
    2018-05-18 kl. 9:09

    När stormakter trumpeter om demokrati och mänskliga rättigheter utanför det egna landets gränser är det för det mesta ett sätt för dessa stormakter att flytta fram sina positioner i andra stater. Dessutom brukar ledare som motsätter sig stormakternas krav utmålas som blodsbesudlade monster som mördar den egna befolkningen. Allmänna utgångspunkter duger inte för att förstå konkreta skeenden.

    Tittar man konkret på kriget i Syrien visar det sig att denna allmänna sanning stämmer. Utan inblandning från Gulfstaterna, Saudiarabien, Israel, USA med flera skulle det aldrig ha blivit krig i Syrien. Utan tvekan går det att rikta kritik mot regeringen i Damaskus då det gäller demokrati och rättssäkerhet. Men alternativet till Assad idag är ett nytt Afganistan/Irak/Libyen och svarta IS-flaggor över Damaskus.

    Det är faktiskt helt möjligt, ja nödvändigt, att stödja den internationellt erkända regeringen i Damaskus då den bekämpar imperialistisk aggression.

  2. Torgny Forsberg
    2018-05-18 kl. 9:34

    Lek med tanken att Bashar al-Assad eller Putin skulle ha gjort liknande massaker som Israel Netanyahu gjort, skjuta skarpt på obeväpnade demonstranter 60 döda tusentals skadade. Då hade väst-media gått på i non stop anklagelser och hetsat på krig bombning mm. Nu låter det bara som om palestinierna har sig själva att skylla som demonstrerade.

    Men nu vet vi att det är acceptabelt för väst-media att Israel och USA skjuter på obeväpnade civila demonstranter. Tydligt exempel på väst-medias hyckleri.

  3. Anders Åberg
    2018-05-18 kl. 11:08

    Knut L!
    Oavsett om beskrivningen av Assad stämmer på varje punkt eller ej så är din slutsats den enda möjliga för fredsälskande människor.

    Västvärlden och vårt eget land har blod på sina händer här och regeringens uppslutning bakom krigshetsarna, terroristligorna och deras talanglösa lögner om gasattacker är en skamfläck som vi bör göra allt vi kan för att sätta lampan på.

  4. Roland Sten
    2018-05-18 kl. 16:21

    Alla skäller på Bashar al-Assad förutom jag, samt enstaka tappra! Ni vet säkert vilka? Och det är ett väldigt klokt val att “inte” skälla(!) När det förr eller senare sannolikt kommer att förhandlas om en möjlig fred i denna region; – kommer president al-Assads närvaro behövas! Annars får vi säkerligen fram en liknande situation som de vissnade fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina varit!? Alltså helt resultatlösa om jag vågar tro mina egna ord? För det gör jag till 100%! Men då säger vi så Knut Lindelöf, att tid presenteras senare! Samt platsen för dessa förhandlingar angående Syrienkriget förslagsvis blir Uppsala i ett förbokat Ofvandahls? Fredsanmälan gällande mig själv: “deltager”(!)

Kommentera