Alla småflickor brukar suga på tummen

”Jag ska bara ta en sömntablett, innan vi åker till landet!”

Denna informativa utsaga återges i svart på vitt i boken Världens dåligaste språk (Bonniers 2000), och den levereras av succéförfattaren själv – Fredrik Lindström – när denne inte är äldre än fem år på det sjätte. Fredrik L tillstår att hans yttrande aldrig var sanningsrelaterat. Han kunde bara inte lägga band på sin obetvingliga lust att härma föräldragenerationen och konstruerade därför en sats, som föreföll ”vuxen” och lagom intressant.

Konstigare än så var det inte.

Att barn lär sig sitt eget modersmål genom att härma vuxenvärlden torde ingen kunna bestrida. I sina memoarer Minnen, bara minnen (Bonniers 2000 – en andra gång …) berättar Lars Gyllensten att hans syster Britta länge och väl höll sig med ett ganska svårbegripligt barnspråk. Vid ett tillfälle pikades lilla Britta till råga på allt av en beskäftig äldre dam för att hon, Britta, utan avbrott sög på tummen. Ställd inför denna förintande kritik lösgjorde den yngre av de bägge tummen från dess ordinarie vistelseort med ett ljudligt smackande och fräste ilsket:

”Alla fåsicker sudar punnen!”

Helt riktigt – alla småflickor suger på tummen. Något empiriskt material till stöd för sitt yttrande brydde sig treåriga fröken Gyllensten inte om att redovisa. För henne var det fullt tillräckligt att (försöka) imitera de vuxna.

Själv glömmer jag aldrig min systers dagliga och nattliga underrättelser till den östgötska menigheten på tröskeln till 1960-talet: ”Momma dä, momma dä.” Det krävdes ett otal rynkade pannor och en hel del skarpsinne, innan detta budskap lät sig tolkas:

”Ro, ro till Fiskeskär, MÅNGA fiskar finns det DÄR.”

Men den som tror att barn lär sig språk uteslutande genom att härma föräldrarnas och de vuxnas sätt att tala har fått det mesta om bakfoten. Det mekaniska imiterandet är faktiskt bara den statiska sidan av språkinlärningen. De smås rikliga produktion av nya ord och nya uttryckssätt är väl så betydelsefull och representerar dynamiken i lärandeprocessen. Faktum är att de yngsta banar sig väg i den okända språkterrängen med liv och lust, och de är fullkomligt ohämmade. De vill till varje pris bli förstådda av omgivningen. Det är främst av det skälet som deras uppfinningsrikedom är så imponerande.

Fredrik Lindström ger massor av belysande exempel på det i sitt arbete. En tös som aldrig hade stiftat bekantskap med begreppet pakethållare kallade helt sonika denna cykelmojäng för en ”väsksättfast”. En grabb i nedre koltåldern döpte på liknande sätt om kycklingskinnet till ”köttskal”, och hans kamrat betecknade sig som genuint ”lamp-pigg”, när han efter dygnsvilan kvicknat till så pass att sänglampan kunde tändas – o s v, o s v.

Genitiv-s:et spelar ju en viktig roll i svenskan och upptäcks av de flesta av oss redan på tidigt stadium, låt vara att vi sällan briljerar med denna term före skolåldern. Redan som treåringar observerar vi att ett enkelt s i ordslutet tycks markera äganderätt, och vi talar därför med rättmätig harm om ”domses kolor” och ”honses polkagrisar”. Däremot står de flesta barn, egendomligt nog, frågande inför uttryck som ”Konungens av Danmark bröstkarameller” och ”Vår Herres Jesu Kristi lidande”.

Många författare har insett vikten av att mynta nya ord och talesätt. Jan Guillou har i åratal stämplat beställsamma princip- och paragrafryttare som ”räknenissar”, och han skulle aldrig komma på tanken att kalla DN för Dagens Nyheter: ”vår malligaste morgontidning” är, som alla känner till, den korrekta benämningen. På motsvarande sätt har Astrid Lindgren berikat svenska språket med en rad omistliga facktermer – sakletare, spunk, kommandora, stolleprov, spring i bena och rumpnissar (som helst inte bör förväxlas med räknenissar) är goda exempel. August Strindberg har å sin sida bidragit med glosor som jolta, maxa, törhända, kardus, daskig och idealistluder.

Själv försökte jag lansera nyskapelsen ”uje’juj” (med betoning på andra stavelsen) i stället för flygplan redan under förra hälften av 1940-talet, och jag har varit ganska framgångsrik i mina strävanden. T ex är benämningen ”jumbojet” omedelbart inspirerad av mitt namnförslag. Vi äger ju vårt svenska språk kollektivt, och en dag kommer vi alla – det är min övertygelse – att ha varsin uje’juj ute i garaget.

Den dagen är flygplanens saga all och miljöförstöringen ett minne blott.

Men alla småflickor suger alltjämt på tummen.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.