Alliansfrihet ger fred

Sverige måste slå vakt om alliansfriheten. Den har tjänat oss själva och omvärlden väl under de senaste tvåhundra åren, skriver Margareta Zetterström (författare och översättare) i dagens UNT. Hela artikeln återges även här.

m-zetterstrom

Margareta Zetterström [Foto: Svante Svensson]

Att krig är mänsklighetens största gissel är en oomtvistlig sanning. Liksom att frånvaron av krig är själva förutsättningen för allt civiliserat samhällsbyggande.

Fred, fred, ge oss fred, dona nobis pacem har mänskligheten ropat genom seklerna. Och särskilt skriande akut har behovet av fred blivit i vår moderna tid, i bombkrigens och de högteknologiska vapnens epok, eftersom civilbefolkningen numera är extra utsatt och drabbad, ja oftast själva målet för krigföringen.

Tänk dig då, i dagens värld, ett land som haft fred i tvåhundra år, ett land som under så lång tid inte någon gång slagits i spillror, ett land där befolkningen i generationer haft lyckan och förmånen att slippa krigets fasor. Borde inte folket i ett sådant land fortsätta att slå vakt om freden och verka för att även andra länder får del av dess välsignelser?

Jo, det vill ju också de flesta människor i vårt land (för det är förstås om Sverige jag talar). Den militära alliansfriheten, som hållit oss utanför de senaste århundradenas stora och förödande krig, har fortfarande ett brett folkligt stöd. Men denna politik förutsätter givetvis ett starkt och folkligt förankrat försvar, ett försvar som kan verka avskräckande på presumtiva angripare och vars uppgift är just försvar av det egna territoriet mot angrepp utifrån.

Hur kom det sig då att det lilla landet i norra Europa under nittiotalet började avveckla sitt invasionsförsvar för att i stället bygga upp en yrkesarmé avsedd att delta i Nato-ledda krigsoperationer utomlands? Hur kunde den allmänna värnplikten bara avskaffas med ett pennstreck, utan någon egentlig debatt?

Samtidigt med nedrustningen av vårt försvar började personer i ledande kretsar allt mer öppet angripa den svenska alliansfriheten och i stället förespråka Nato-medlemskap. Nu när vi inte längre kan försvara oss själva, löd deras självuppfyllande slutsats, måste vi i stället förlita oss på hjälp utifrån, och då räcker inte nuvarande nära samarbete och partnerskap utan då krävs även formellt medlemskap.

Men vad dessa Nato-ivrare aldrig nämner, det är att även som medlem av denna västliga militärallians skulle Sverige få lov att kraftigt öka sin militärbudget, ja det skulle säkert stå oss dyrare än ett vanligt värnpliktsbaserat invasionsförsvar. Och, ännu mer förödande: som medlem skulle Sverige omfattas av Nato-fördragets artikel 5 (den som talar om medlemsländernas skyldighet att hjälpa varandra mot yttre angrepp) och därigenom förlora varje möjlighet att, vid angrepp mot någon annat Nato-land, förklara sig neutralt. Vi skulle dras in i den västliga militäralliansens alla krig och konflikter (även sådana som kallas ”icke-artikel 5-krishanteringsoperationer” och avser folkrättsstridiga, icke-FN-sanktionerade, insatser mot andra stater), den tvåhundraåriga freden skulle vara ett minne blott, spänningarna i vår del av Europa öka och Sverige, som tidigare på den internationella arenan aktivt verkat för kärnvapennedrustning, skulle även bli medansvarigt för Natos kärnvapen. Även de Nato-medlemmar som själva saknar sådana ingår nämligen i alliansens nukleära kompanjonskap, ”nuclear sharing” som det kallas, och får därigenom sin beskärda del av riskerna med att tillhöra en kärnvapenallians.

Folkpartiledaren Jan Björklund brukar motivera sitt krav på svenskt Nato-medlemskap genom att hänvisa till Rysslands utveckling på senare tid. Kruxet är bara att den väg han förespråkar bara skulle förvärra Sveriges läge och ytterligare öka spänningarna i vårt närområde.

Det som kännetecknat den svenska alliansfriheten under den tvåhundraåriga fredsperioden är ju just insikten om vikten av att ha stabila relationer med den stora grannen i öst. Och då är det otvivelaktigt så att freden gagnas av att Sverige även framgent är militärt alliansfritt och därigenom i stånd att verka för avspänning i relationerna mellan Ryssland och väst. Vilket inte är samma sak som att vara ideologiskt neutral. Försvar av folkrätten och FN-stadgan ligger i allra högsta grad i Sveriges och andra småstaters intresse, och självklart bör den ryska annekteringen av Krim kraftigt fördömas.

Men inträde i Nato är något helt annat och motsatsen till fredsskapande. Den svenska alliansfriheten har tjänat oss själva och omvärlden väl under de senaste tvåhundra åren. Varför då överge detta vinnande koncept, som många krigsdrabbade människor ute i världen avundas oss, för att i stället med öppna ögon välja krig och konfrontation?

Så dumma kan väl ”die dummen Schweden” ändå inte vara?

  2 kommentarer for “Alliansfrihet ger fred

  1. Åke Andersson
    2015-05-03 kl. 10:25

    Att gå med i Nato är detsamma som att kasta freden och allt fredsskapande arbete på sophögen. Det öppnar vägen för konflikt och krig.

  2. Anders Persson
    2015-05-03 kl. 21:21

    Sveriges 200-åriga fred, eller avsaknad av krig, är något som irriterar finländare. Det bevisar att svenskar är omanliga, fega eller något ännu värre. Som bevis för sin tes anför finländarna en sann historia från 1970-talet då ett kompani svenska värnpliktiga strejkade för att de måste äta desserten från samma tallrik som huvudrätten.

    Jag har under otaliga bastusessioner fått försvara Sverige och svenskarna, i synnerhet de svenska männen från anklagelse att inte ”vågat” gå ut i krig. Jag brukar då med mina finländska bastukamrater gå igenom alla krig sedan 1809 då de svenska männen, till skillnad från sina finländska bröder, skulle ha försuttit sina tillfällen att visa sin manlighet.

    1. Det tsarryska nerslåendet av polska upproret 1830. Här deltog finländska trupper med bravur, men jag är glad att Sverige stod utanför.

    2. Krimkriget 1854-55: Här hade det varit frestande att sluta upp på västmakternas sida och därpå ta tillbaka Finland som ersättning! Skulle ni ha velat det? (Nej, där brukar mina finländska bastukamraterna vara nöjda med den svenska passiviteten).

    3. 1860: Nytt polskt uppror där finländska soldater visade sin manlighet och erhöll ryska medaljer – är ni stolta över det?

    4. 1878 var Tsarryssland och därmed Storfurstendömet Finland i krig med Turkiet. Inget krig som Sverige hade någon anledning att bli del av.

    5. 1905 var Tsarryssland och därmed Finland i krig med Japan. Vad angick det oss?

    6. 1917 och inbördeskriget i Finland. Svenska trupper visade sin manlighet genom att invadera Åland – men det verkar inte ha varit så populärt bland finnar och finlandssvenskar (utom just bland ålänningar).

    7. Vinterkriget 1939-40 hade inte fått någon annan utgång om en mängd dåligt tränade och dåligt motiverade svenska värnpliktiga kommit över till fronten.

    8. I ”Fortsättningskriget” 1941-44 deltog många svenska frivilliga, men det var inte av feghet om svenskarna inte ville slåss på Hitlers sida.

    Men finländarna har nog rätt till slut. Det fanns ett gyllene tillfälle för svenska män att visa sin mandom i ett brett regelrätt krig. Och det var 1905 när det norska folket proklamerade sin vilja att bilda en egen självständig nation. För att vinna uppskattning av våra finländska bröder skulle självfallet svenska trupper ha ryckt in i Norge och skjutit ihjäl att antal tusen norska soldater och civilpersoner för att skingra varje misstanke att svenska soldater inte är modiga. Jo, det var ett försuttet tillfälle. …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.