Ambitiös Guillou-biografi utan egentlig skärpa

I det utförliga reportaget Häxornas försvarare (Pirat, 2002) skrev Jan Guillou om fallet Thomas Quick på sidorna 328-336. På dessa nio sidor gjorde sig Guillou skyldig till ca trettio odiskutabla sakfel. Det fick inga konsekvenser – förutom att Jan G i en senare tidsfas tvingades medge slarvet och försummelserna.

Guillou har lika många liv som vissa domesticerade fyrfotadjur och kommer alltid ner på fötterna – han också.

Betydligt sämre gick det för Paul Frigyes, som 2001-11 var reporter på Journalisten och därefter har jobbat som frilans. När Frigyes tidigare i år skulle släppa sin bok Höjd över varje misstanke med just Guillou i stjärnrollen, så blottlade JG två pinsamma faktafel på själva utgivningsdagen. Det ledde till att förlaget, Norstedts, makulerade hela upplagan. Man fick kalla fötter och fegade ur.

Men nu är felen korrigerade och ett harmset inledningskapitel har tillkommit. Tack vare dessa ansiktslyftningar har boken slutligen nått sina läsare – denna gång i Göteborgsförlaget Lindelöws regi och med den helgarderade titeln Jan Guillou utifrån. Det är ett arbete med plus och minus i de ungefärliga proportionerna 50-50.

Någon skandalbok är det minst av allt, och allsköns pikanterier lyser helt med sin frånvaro. Snarare är det så att Frigyes har lämnat ifrån sig en gedigen universitetsuppsats på C- eller D-nivå, en lättläst och tämligen välskriven sådan med imponerande bredd men utan större djup. Allt gås igenom: Jan G:s aparta familjeförhållanden, åren på internatet Solbacka, harvandet i FiB-Aktuellt och i Folket i Bild/Kulturfront, IB-affären, decenniet på Rekord-Magazinet, Keith Cederholm-fallet, Harvard-affären, zigenarbråket med Bo Strömstedt, Carl Hamilton- och Arn-böckerna, Expressens KGB-scoop osv, osv.

Tråkigt nog har författaren inte kläm på att hans skilda ämnesområden har olika specifika vikter. Han behandlar mönstren på Jan G:s TV-skjortor och samme mans realskolbetyg i biologi med samma källkritiska gravallvar som han ägnar sin hjältes engagemang i Palestina-rörelsen, IB-härvan och Geijer-affären.

Till detta kan läggas, apropå hjältar, att Paul F:s relation till Guillou tangerar det alltför kuvade och respektfulla. ”Kanske är han (JG) den ende här i Sverige som lever upp till begreppet ’larger than life’”, heter det på sidan 27. Det här idoltemat varieras och konkretiseras 115 sidor längre fram: ”Tjusningen med den Jan Guillou som vi lärt känna ligger i hans synbart motstridiga natur. Gudabenådad berättare, erövrare och niding. En figur som verkar bestå av en stor del Ernest Hemingway, en mindre del Fidel Castro, ett litet stycke Oscar Wilde och några rejäla kryddmått huligan …”.

Men kom igen! Med sådana här omdömen spräcker man livstycken i parti och minut.

Själv har jag alltsedan det tidiga 70-talet haft en genomgående positiv syn på fenomenet JG. Hans slagfärdighet, gåpåaranda, rättvisepatos och arbetsmoral har jag skattat högt. Men i dag känner jag ett allt starkare behov att reservera mig. Dels finner jag sättet på vilket Guillou sedan urminnes tid förnedrat och trakasserat IB-kompisen Peter Bratt helt oförsvarbart – och dels anser jag att Jan G med god marginal överskred gränsen för det politiskt anständiga när han, som Leninpristagare i april, i tacktalet beskrev Vladimir Iljitj som en i huvudsak ganska juste polare.

Måhända är det med kamrat Guillou som med levnadstecknaren Paul F: bredden imponerar men djupet lämnar en hel del i övrigt att önska.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Jan Guillou, Paul Frigyes