US-amerikanska identiteter

Lägenhet i San Fransiscos Millennium Tower

Ibland händer det att folk frågar vilken “nationality” jag är, och jag har lärt mig att svaret är “Swedish”. Ibland frågas vilken religion jag har. Svar “Lutheran”. Någon gång har jag fått frågan om jag är homosexuell, men för det mesta framgår det av sammanhanget att jag är en “vit, heterosexuell man”.

Alla förmodas alltså ha en “identitet”, vi är alla särskilda, d v s särade och skilda åt. Vad har vi då gemensamt? Jo, vi “pledge allegiance to the flag” (trohetseden), vilket alla amerikanska skolbarn inleder dagen med, och vi är (fr o m 1954) “one nation under God”.

Men vad har vi gemensamt på det mänskliga planet? Vi vill alla bli rika och kunna köpa den där femmiljonerslägenheten på 60:e våningen i Millennium Tower.

Egentligen är det 58:e våningen, men eftersom man hoppat över 13:e och 44:e, så kallas den för den 60:e. Den 13:e av välkända skäl men den 44:e togs bort p g a en åkomma som heter tetrafobi och som sägs vara utbredd i Asien. Det är alltså med hänsyn till asiatiska spekulanters identitet (“rik”, “vidskeplig”), som 44:e våningen trollats bort.

Det finns egentligen bara två sorters amerikaner: De som är rika, och de som ännu inte blivit det. Det är det som är den amerikanska drömmen.

Millennium Tower har börjat sjunka och luta, ett illavarslande omen kan tyckas. Men nya grundarbeten har satts igång, och den tidigare borgmästaren Willie Brown har just flyttat in. Allt är under kontroll. För vem vill inte äga en bit av ett lutande torn med utsikt över Bay Bridge? Som för några år sedan döptes om till, just det, “Willie L. Brown, Jr. Bridge”.

Sär-skildare kan man knappast bli.

... är läst 229 gånger!

  4 kommentarer for “US-amerikanska identiteter

  1. Anders Persson skriver:

    Kanske är det fina foto över San Fansisco med dess höga luft och fria vyer som fick mina tankar att klarna och våga fråga: döljer verkligen “identiteter” klassklyftorna?

    Har det inte alltid funnits “identitetsnack”? Men har det hindrat klasskampen? Förr i tiden var viktiga identiteter om man var västgöte, dalmas eller smålänning. Hörde man till samma landskap så var sockentillhörigheten den viktigaste identiteten. Men inget av dessa låg i vägen för bondeupproren.

    I Norrköping bodde vi i en radhusstadsdel med arbetare och lägre tjänstemän. Tre av våra grannar var arbetare: slaktare, målare och någonting annat. Och de höll jämt på att pika varandra.

    På SMHI ansåg de lägre tjänstemännen sig inte tillhöra “arbetarklassen”. Men när det uppstod arbetskonflikter, 1971 om utlokaliseringen, 1981 om lönen, så agerade de som vilka militanta klassmedvetna arbetare som helst.

    Ty är inte det här med “identitet” något subjektivt, medan klasstillhörigheten är objektiv?

  2. Bertil Carlman skriver:

    Det finns bakomliggande ord som hjälper ”identietspratet”. Ett exempel. Varför säger/skriver så många (inklusive jag) mycket ofta Amerika, när de menar USA? ”Vi i Amerika har en bakgård, det är vår bakgård, och det är Sydamerika”.

    En ung man från Kommunisterna, som varit på semester i Venezuela, höll ett bra föredrag om sitt semestermål häromdagen i Växjö. Han använde orden fel på detta sätt. I rummet satt många från Latinamerika, ingen av dem sade något. När jag påpekade saken noterade föredragshållaren det, men han klarade ändå inte av problemet. Jag vet att det är svårt. Det är lätt att säga svensk, kubansk, salvadoransk och rysk. Det går till och med att säga guatemaltekisk och venezuelansk. Men det går inte att säga usask, eller vad det nu skulle kunna bli.

    Men i en rubrik, bäste Bengt Svensson, kan man väl ändå skriva ”Identiteter från USA” i stället för ”Amerikanska identiteter”. Varför skall vi envisas med att hjälpa det ruttnande imperiet genom vårt slarviga språk?


    Redaktionell kommentar: Författaren är oskyldig till rubriken, den är min. Har nu ändrat den till “US-amerikanska…”

  3. Bertil Carlman skriver:

    I FiB/K:s tidning slarvas det ofta med identiteter. Jag tänker på orden vi och ni. När Carl Krantz i senaste numret av fibban, under rubriken ”Det är så här det slutar”, skriver ”Vi kommer helt enkelt att shoppa ihjäl oss” blir jag besviken. Min ena dotter, som klart klassificerar sig själv som tillhörande prekariatet, skulle bli arg om hon läste det. Detta ”vi” är ett hån för henne. Hon får vända på kronorna när hon handlar, ja hon tycker till och med illa om ordet shoppa. CK skriver vidare, och det har rödmarkerats, ”Det är vi, med vår livsstil, som beseglar vårt eget öde…..”. Har jag och min dotter verkligen själva förmågan, att på egen hand, göra det? CK:s inlägg brukar vara ironiska eller skämtsamma med bilder till. Men detta är ett hån. Det finns inget sådant ”vi” som CK skriver om. Det finns ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” som G Therborn har som en bokrubrik.

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Bertil C skrev att ”det går inte att säga usask”. Vi i det svenska språkområdet saknar förmågan att hitta på och godtaga välformade nya ord. Många spansktalande säger ”estadounidense”. Eftersom standardsvenska har adjektivet före substantivet skulle det bli ”förentstatsk” på svenska (betoning på andra stavelsen förENTstatsk).

    Inte konstigare än ”ekvatorialguineansk” och ”ivoriansk” (från Elfenbenskusten).

    ”Förentstatske presidenten Donald Trump har fortfarande stöd av många förentstatare.”

    ”Han går alltid avämnes när diskussionsgruppen möts ålinjes” kan man skriva i stället för ”han går alltid off-topic när diskussionsgruppen möts online”, efter mönster av ”avsides”, ”inrikes” med flera. Eller ”pålinjes” om prepositionen ”å” känns alltför grönköpingsk.

    Detta är inte språkpurism. ”Stat” i ”förentstatsk” är latin. Vad som fordras är vilja, fantasi, och mod att bryta mot svensk gruppmentalitet.

    ”Så heter det väl inte…?” ”Det heter väl…?” Framhärda mot den inställningen!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.