Journalisten Jan Sjunnesson träffade Ana Maria Narti för ett samtal. Hon bor numera i södra Frankrike, men har också en liten lägenhet i Stockholm.
Hon hade fått mitt brev och ringde bekymrad upp mig. Vad ska vi tala om? Ingen har hört av sig på tio år.
Jag fascinerades av dina krönikor i DN på 1980- och 90-talen, svarar jag. Dina åsikter om kultur, skola och integration är fortfarande viktiga och…
Hon avbröt mig bestämt, bara som en livserfaren åttiosexårig östeuropeisk intellektuell kan göra.
– Ja ja, vi kan väl träffas så får vi se om det blir något att skriva om. Bara inte för den där Bulletin!
Några veckor senare kliver jag in i hennes minimala etta utan böcker (som är i Sydfrankrike visar det sig) vid Sofia kyrka och Vita Bergen på Södermalm. Hon ser strängt på mig och säger att jag är två minuter för tidig. Men sätter på kaffe.
Hur rumänskan Ana Maria Narti hamnade i Stockholm 1970 har hon berättat många gånger i sina böcker.
Hon skrev teater- och filmkritik och arbetade med dramatik i Bukarest under den öppenhet som samtidigt fanns i Tjeckoslovakien före Sovjets invasion 1968. Strax därefter tog hon sig hit som politisk flykting och fann sig så pass i svenska språket och kulturlivet att hon fick in en replik till stöd för Ingmar Bergman i DN 1973.
”Att angreppet på Bergman kommer från just dem som tror sig strida mot den nuvarande borgerligheten är inte alls förvånande. Mycket ofta tar de unga intellektuella med sig in i sin revolutionära övertygelse det sämsta som den borgerliga miljön ger: det rent abstrakta tänkandet, likgiltigheten och en puritanism i social-politisk tappning”
Hon förklarade för dåtidens vänsterinriktade kulturarbetare att både Marx och Engels beundrade Shakespeare och de gamla grekiska tragöderna. Kort sagt försvarade hon klassisk bildning mot de som ville riva ned allt före 1968. Strindberg inte minst.
Kulturkonservativ?
– Njae. Kanske kritiskt kulturkonservativ. Jag vill se en dynamisk kulturkanon som låter traditionen förändras med samtidens utveckling. Men jag ogillar SD:s krav på att alla svenska barn ska tvingas att läsa om Nils Holgerssons äventyr, vilket jag gjorde frivilligt innan tioårsåldern.
Den nya regeringens litteraturtvång kan bli lika illa som det var tidigare när skolan hade just fasta litteraturlistor. De ska finnas men ständigt uppdateras och förändras.
Narti var riksdagsledamot för folkpartiet 1999–2006 och stred för just mer klassisk litteraturläsning i svensk skola och universitet och, inte minst på teaterutbildningar. Folkpartiets ledare Lars Leijonborg nämner hon som nyckfull ledare, Nyamko Sabuni som opportunist och Erik Ullenhag som en mes.
– Jag gick ur 2019 när Sabuni vann partiledarstriden. Att hennes stöd skulle dala anade jag, säger hon med ett leende. Mauricio Rojas var bra men målade invandringen i för svarta färger. Liksom Thomas Gür. De kan mycket men är för negativa.
Hon skrev om kriminella invandrare 1989 (som den rumänske rånmördaren Ioan Ursut) och fick ta kritik. Folkpartiets krav på språktest vid medborgarskap stod hon bakom då 2002, men inte de allt hårdare kraven i brottsbekämpningen som Ulf Kristerssons regering lanserar.
– Migration har alltid existerat och Sverige har fått två miljoner invandrare sedan millennieskiftet. Det gäller att hantera detta rätt. Lägg ned AMS har jag sagt i snart 30 år! Låt invandrare få pröva på inom de branscher de känner till och sluta ge bidrag utan motprestation.
Hon reste till Kanada och USA för att studera deras mottagande som där bygger på lokala gruppers engagemang och kom tillbaka imponerad, mest av Kanadas system.
– Men den politik som SD bedriver öppnar dörren för extremnationalism. Jag vet vad jag talar om utifrån min familjs historia och mitt land, Rumänien. Liberalerna har diskvalificerat sig genom att samarbeta med SD.
Ana Maria Nartis ryska mor, den aristokratiska flickan Elena, var 13 år 1917 när den ryska revolutionen inträffade. Det tog hennes fina familj fem år att vandra till Rumänien, bland annat över den frusna floden Dnestr mellan Sovjetunionen och Rumänien, under inbördeskriget mellan vita och röda. Till sist nådde de Bukarest, fattiga men fortfarande med fina franska manér. Mormodern präntade in franskan noga i dotterdottern.
– Je parle français avec un accent russe.
Hennes far tillhörde folkgruppen makedonier/vlaher/rumäner där vissa gick med i det fascistiska Järngardet på 1930-talet, däribland fadern en kort tid.
– Jag tolkar det som nu sker i Rysslands krig mot Ukraina och här i Sverige som att kollektiva myter är på väg tillbaka. En messiansk storrysk kallelse som Solsjenitsyn tidigare deklarerade och Putin idag värnar om som ska rädda Europa. Men att brännmärka och exkludera kritiker gör såväl dessa storryssar som vänstern i sin cancel culture. Alla ropar efter destruktivitet!
Hon nämner den fanatiske men högt respekterade Biskop Vergérus i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander som en särskilt skandinavisk gestalt som finns även hos Ibsens stormän med stora människoslukande visioner.
– Svenskarna har inte lärt sig hålla vakt mot intolerans, vare sig den är protestantisk, politisk eller protesterande som de vänsteraktivister jag mötte i film- och teatervärlden på 1970-talet.
Ana Maria Narti undervisade i teater och film på Filminstitutet (stödd av Harry Schein), fick stöd av Svenska Akademin (särskilt Lars Gyllensten, Artur Lundkvist och Ulf Linde) och ingick i tidskriften ARTES redaktion med säte i Gamla Stan. Därtill satt hon i Operans Styrelse, arbetade intensivt men förgäves för att rädda Drottningholmsteatern och fick Alf Henriksson-priset 1984. Samt var med bland initiativtagarna till Föreningen för Kunskap i Skolan 1980 tillsammans med bland andra Arne Helldén, Jan Peterson, Jan Myrdal, Lars Gustafsson och Gunnar Ohrlander.
– Nu får intervjun vara slut. Jag har en rysk-ortodox begravning att ta hand om. Men det var trevligt att någon hör av sig, sade hon och plirade med de brunsvarta ögonen.
Utanför sken solen över Sofia kyrka. För femtiotre år sedan sken samma sol över den landsflyktiga film- och teaterpedagogen som tog sig in i det karga Sveriges kulturvärld. En svartskalleveteran kallar hon sig.
Jan Sjunnesson
