Ana Maria Narti

ana-maria-narti

Ana Maria Narti kom till Sverige 1970 som flykting från Rumänien. Hon var aktiv i Kunskapsrörelsen, redaktör för Svenska Akademins kulturtidskrift Artes och även folkpartistisk riksdagsman. Idag är hon 77 år, pensionerad sedan flera år, men fortfarande aktiv som författare och skribent. I sin senaste bok Extremismens förödande charm (Podium 2011), som är en berättelse om hennes eget liv i sina två hemländer, Rumänien och Sverige, tecknar hon en skrämmande bild av de svenska 70- och 80-talen.

ana-maria-narti-bokVi har alla anledning att läsa henne noggrant. Med hennes erfarenheter – efter att själv ha varit en rumänsk kommunistisk kulturarbetare – känner hon retoriken och tankemönstren, men inte från de svenska vänstergruppernas horisont, utan från realsocialismens sanna verklighet. Det var få förunnat i Sverige under denna tid.

Krossandet av Pragvåren 1968 fick till slut hennes kommunistiska och socialistiska illusioner att rämna. Efter att ha tagit sig igenom ett djupt livsmörker, som hon själv kallar ”det politiska äcklet”, kommer hon till Sverige och finner att i detta frihetliga, trygga och välmående land talade man inom hela kulturvärlden och i stora delar av den offentliga sektorn om marxism och revolution i termer av önskvärda och hägrande visioner, utan att förstå ett vitten av vad det egentligen handlade om. För henne var det både obegripligt och skrämmande.

Åter börjar hon engagera sig, först i teatervärlden, men sedan också i skolfrågan. I maj 1979 läser hon uppropet för kunskap i skolan i Dagens Nyheter och förstår att hon ändå inte är helt ensam om att se riskerna med den skolpolitik som fördes av alla partier från vänster till höger och som dominerar den pedagogiska forskarvärlden och lärarutbildningarna. Hon gick med i Föreningen för kunskap i skolan (FKS) och blev omedelbart invald i styrelsen.

I sin bok skildrar hon mötet med den svenska kulturvärlden i början av 70-talet. Bland annat noterar hon något helt centralt:

”Jag lärde mig nya ord, helt förbluffande för mig: ´finkultur´ var att betrakta som motsatsen till masskultur och som något fientligt mot folket. … Antagandet att folket inte skulle kunna ta emot och få glädje av den stora kulturen – den som i 1970-talets Sverige brännmärktes som ´finkultur´ – var för mig snarare uttryck för ett förakt för massorna än för viljan att sätta igång en levande dialog med dem.”

Hon undervisade på Dramatiska Institutet och fick vid ett tillfälle i uppdrag att analysera material om den nya svenska politiska teatern. Det resulterade i en artikel i tidskriften Jakobs stege. På ett diskussionsmöte hos Teatercentrum om det hon skrivit lämnade hon upprörd debatten efter att ha kallat sina antagonister ”salongsrevolutionärer”. Hon beskriver situationen i sin bok:

”Som Don Quijote galopperade mot väderkvarnarna kastade jag mig mot kommunistiska vålnader och spöken. Liksom Don Quijote såg moster och drakar där kvarnvingarna fridfullt gick runt, eller fåren betade i lugn och ro, såg jag dogmerna angripa kulturens och konstens väsen, fast dessa vålnader vägrade lösa upp sig, de visade sig vara mycket livskraftiga och närvarande överallt. Grovt förenklade föreställningar om demokratiska arbetssätt, om relationen med publiken, om sökande efter en helt ny publik, och också om en kultur som såg identifikationen som sitt högsta mål, hotade allt arbete med film och teater. De förenklingar jag stötte på nu var ännu mer enfaldiga än de partitrognas slagord jag tidigare hade försökt slå sönder. Slogs jag fortfarande med välkända gamla fiender, partikommissarierna från öst, hade de flyttat till väst utan att behöva partiapparatens och hemliga polisens skydd? Slogs jag mot min egen tid av fanatisk kommunism?

Jag skrev (i Jakobs stege) om viljan att forma helt nya arbetssätt som ´en överdriven uppmärksamhet för gruppens inre demokrati, en avundsjuk övervakning av alla mot alla´.”

Med marxismens egna termer och begrepp gick hon i artikeln till angrepp mot den nya politiska teaterns arbetssätt:

”De överdrivna behoven att sysselsätta sig med sig själv, att ´känna igen´ sig i konst och kultur, uttrycker en småborgerlig isoleringsreaktion med reaktionärt innehåll. Likgiltigheten gentemot det som inte direkt hänvisar till mig själv, till mitt liv, till min lilla vardag, står nära hatet mot allting som är annorlunda än jaget. Detta är den känslomässiga grunden för provinsialism, utlänningshat, rasism. Småborgerligheten spelar en huvudroll i fascismens historia – alltid, överallt (i Nazityskland lika mycket som i McCarthys Amerika eller i Chile i dag): detta är inte en tillfällighet. Inom denna sociala miljö finns det en känslomässig inställning som inifrån livnär fascismens ideologi: självcentreringen, isoleringstendenserna, hatet mot allting som är annorlunda …”

Hon ser något mycket obehagligt i det som pågår i Sverige, men som för oss infödda svenskar då var osynligt. Under 70-talet arbetade hon som timvikarie i olika skolformer och började märka att samma kulturfientlighet genomsyrade även skolans värld.

***

Ovanstående är ett något redigerat stycke ur min (förhoppningsvis) kommande bok, som ska handla om Kunskapsrörelsens uppgång med buller och bång och dess snabba kollaps. Där mötte jag Ana Maria Narti. Jag träffade henne igen för ett par veckor sedan för att tala om Kunskapsrörelsen.

Hennes bok behandlar också tiden som riksdagsman och striderna inom Folkpartiet. De politiska partierna liknar varandra. I partier och organisationer med makt närs intriger, utstötning och rövslickeri mera som regel än undantagsvis. Ana Maria Narti släpptes aldrig i närheten av skolfrågorna i Folkpartiet, utan hölls utanför. De kom istället att bli Jan Björklunds egen tummelplats. I Ana Maria Narti hade partiet fått en verkligt klok person som säkert skulle satt många besvärliga käppar i hjulet när de Björklundska förenklingarna skulle kolporteras till menigheten under 90-talet.

I hennes bok finns också historien om hur Bo Könberg manövrerades bort, som säkert kan intressera många att ta del av.

Ana Maria Nartis berättelse om sitt liv och sina erfarenheter är värda mer uppmärksamhet. Men hon är ju ingen tacksam invandrare med mössan i hand precis. Hon ser med egna kritiska ögon och tänker självständigt, vilket knappast lönar sig i det svenska etablissemanget.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , ,

  1 kommentar for “Ana Maria Narti

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.