Guiden i inbördeskrigets spår i Barcelona.


Enligt framlidne vännen Gert Nilson på Bokförlaget Korpen var Barcelona städernas stad. Amsterdam, som han också älskade, kunde inte konkurrera. 

Det var väl främst utstickande arkitektur, signerad Gaudí, som tilltalade honom i Kataloniens huvudstad. Han förstod inte varför min håg stod till det öppna, ”platta” nordjylländska landskapet. 

Att strosa utmed Vesterhavet inget för honom. Den långsträckta, ”monotona” stranden. 

Nej, sjudande städer skulle det vara. Metropoler. Civilisation. Fantastiska hus. Som i denna, till synes oöverskådliga, stad med två och en halv miljoner invånare. 

Inbjudande att kasta sig ut i exkursioner och strövtåg. En storstadsflanörs drömstad.

Första gången som jag uppehåller mig i Barcelona. ”Anarkisternas stad” har den kallats. Alla fabriker, i det annars utpräglat agrara Spanien, befrämjade ett kollektivistiskt, upproriskt tänkande som skydde både kapitalister och vänsterpartier. 

Arbetarklassen låter sig inte representeras. Den anarkistiska övertygelsen, vad beträffar det sistnämnda.

Många associerar spontant till Barça, det segerrika fotbollslaget, när de hör stadsnamnet. Jag till det spanska inbördeskriget. Och jag absorberas av den efterlämnade, envisa frågan om vad som kunde ha skett. Med mitt röda samhällsperspektiv borde ha gjort det. Men varför hände det inte?

Den konfliktfyllda motsättningen mellan anarkister, oorganiserade radikala och kommunister (stalinister) är en viktig orsak. Ken Loach skildrade detta i filmen Land and Freedom (1995). Hans sympatier låg sannerligen inte hos de senare som enligt regissören aktivt förhindrade det som kunde ha blivit.

Och som var på gång genom den omdaning underifrån som anarkisterna hade iscensatt, framförallt i Barcelona. Ett jämställdhetens, icke-hierarkiskt samhälle. Ett påbörjat socialt experiment som omintetgjordes.

Stalin ville behålla kontrollen över den internationella rörelsen, ingen spansk revolution bortom hans godkännande. Och så gick det som det gick, för att uttrycka det slarvigt. 

1939 var det blodiga inbördeskriget på spansk mark slut, efter tre års förbittrade strider. Men Francos skoningslösa klappjakt på misshagliga fortsatte, de skulle elimineras. Ända fram till tyrannens bortgång 1975. In i det sista undertecknade han dödsdomar.

Min undran är mer förtvivlad än naiv: Varför inte en, till varje pris, enad front mot Francos fascister? Varför inbördes, oöverbryggbar splittring? Som i Tyskland när Hitler var på frammarsch. Vänstern kunde inte enas. ”Socialfascister” sa kommunisterna om socialdemokraterna. 

Det väcktes stora förhoppningar efter den breda folkfrontsregeringens valseger i Spanien 1931. Och inleddes gjordes en omfördelning av jord, alfabetisering, brytandet av den katolska kyrkans hegemoni. 

Men allt tog slut i och med utgången av inbördeskriget och därefter Francos långa herravälde. 

Vi guidas – Spanish Civil War Tour – på en tre timmars tur genom Barcelona av en kunnig, påläst man med grekiskt påbrå som förmår förmedla  inbördeskrigets komplexitet och tragik. Inget fast pris, man väljer själv hur mycket man vill betala för vägvisandet. 

Vi är ingen stor grupp, elva personer, från olika länder som tas till Plaça de Catalunya, där stora strider utkämpades. Kulhål vittnar än idag om det.

Ekstrand utanför Hotell Continental

Till Hotel Continental, där George Orwell återhämtade sig efter att ha sårats när han stred på den folkvalda republikens sida. Efter att i likhet med Hemingway, Bang och många andra skribenter ankommit Spanien som observatör. Denne Orwell som skrev Homage to Catalonia (1938). 

Till El Raval, centrum för syndikalisternas CNT. De motsatte sig partibildning och representation. Enligt den syndikalistiska ideologin vilar arbetarklassens öde i dess egna händer. Genom fackföreningarna. 

När jag skrev min avhandling uttryckte jag samma tilltro till vad lokala fackföreningar skulle kunna vara och uträtta. Tvärt emot det hårt centralstyrda, S-vänliga LO.

60.000 frivilliga från hela världen, bland dem runt 600 svenskar, begav sig till Spanien för att försvara den folkvalda republiken mot Franco. 

Inte många talade spanska. Inte många var vapentränade. Och de åkte illegalt, smög sig in i Spanien, ett noninterventionsavtal gällde. Franco gavs i praktiken fria händer. Med bistånd av Hitler och Mussolini.

Inbördeskriget uppfattades av socialister och andra progressiva människor världen över som mer än en nationell angelägenhet. Nu eller aldrig måste fascisterna stoppas. No pasarán löd stridsropet. 

Det blir för Ekstrand en melankolisk vandring i sökandet efter inbördeskrigets spår på Barcelonas gator. Det är efteråt, långt efteråt. I spanska skolor får eleverna inte veta något som helst om inbördeskriget. 

Det skall tystas ned. Men såret läker inte, det förflutna knackar på. Runt om i Spanien upptäcks ständigt nya massgravar med republikaner. 

Kunde det ha gått annorlunda? Om han inte vågar tro det, vad har Ekstrand då kvar?

Föregående artikelKARL OVE KNAUSGÅRD: JAN MYRDAL STRÄCKTE SIG MOT SANNINGEN I ALLT HAN SKREV
Nästa artikelEuropa, judarna och den muslimska världen
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

1 KOMMENTAR

  1. Lasse E!
    Besökte Barcelona 1978 med fyra kamrater från Trollhättan Ingemar ”Isse” Svensson arbetskamrat på Grundbergs Mekaniska Verkstad i början på 1970-talet. Han blev lungskadad p g a för dålig ventilation vid Argonsvets.

    Flyttade senare till Bohuslän och arbetade som kyrkovaktmästare och skriva böcker den första ”Underbara kaos” med nytt efternamn, Nylund. 1992 utkom ”Heliga enfald” om våra erfarenheter på G M V. Han som svetsare och jag som B-plåtslagare.

    Mats Eriksson gjorde inga starkare intryck på mig men han kom upp i smöret. Bodde under mig på Kungsgatan. Han är numera gift med f d utrikesminister Ann Linde.

    Tommy Hallenberg arbetade jag ihop med på Kronogårdens fritidsgård. Precis i närheten av där det skedde ett mord på 3 personer av en rasist som gick in på skolan och högg ihjäl med ett svärd, blev ihjälskjuten av polis. Tommy H har bl a varit chef på Lilla Edets Folkets Hus. Hallenberg har en storebror som medverkar i radion som utrikesexpert, tror han heter Jan H.

    Stefan Lindkvist arbetade jag ihop med på Kronogårdens Fritisgård. Han var bl a stor fan av Frank Zappa och 1979 tog han med mig till Scandinavium, Göteborg. Måttligt intresserad och haschdimmorna svävade över oss i publiken. Han arbetar som psykolog tror jag. Jag var kartläsare eftersom mina konster i bilkörning lade jag ner efter tio fylleresor. Insåg min begränsning. Stefan hade järnkoll på fågellivet uppe i atmosfären när han körde, vi stannade och studerade en Gåsgam, en av Europas största fåglar, imponerande.

    Vi började Spanienvistelsen i Baskien, San Sebastian och den lilla orten som bombades under inbördeskriget och förevigades av Picasso, GUERNICA. I Barcelona bodde vi på Ramblán och Hotel Moderno och där jag uppmanad av personalen att vara försiktiga med vårt bagage.
    ”Problemas banditas”. Jag lyckades att få med mina kamrater på en jazzkonsert med Sonny Rollins, mina kamrater var måttligt imponerade och mitt numera stor intresse för JAZZ väcktes först i början på 1990-talet.

    Nu till KEN LOACH som jag igår hörde att han sista film blir ”The Old Oak” hittade även filmen (Järnvägare) som jag är tveksam till sensmoralen i ett dödsfall.
    The Navigators (Ken Loach, 2001)_English subs

    Här kommer länken:
    https://ok.ru/video/6813863447083

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.