Anders Björnssons mosaik

Golvmosaik i Vatikanen (Foto: K Lindelöf)

Anders Björnsson är en renässansmänniska, rör sig i alla riktningar, räds varken högt eller lågt och skriver i många genrer. Han uppfinner dessutom egna beteckningar för sina olika uttrycksformer. De kan heta mosaiker, politiska journaler, betraktelser eller kort och gott anteckningar. För läsaren spelar det mindre roll vad texterna kallas. För oss är det viktigare att få träda in i de olika rummen som erbjuds. Det är ofta väldigt spännande och gärna lite oväntat vad som kan finnas därinne, bland alla dessa mosaiker.

Nu kommer Björnsson ut med en ny bok: Andreas Baader, Hanna och jag. Redan titelns användande av ”jag” ger vid handen att författaren denna gång är mer personlig än tidigare.

Som vanligt är det historiska, politiska och filosofiska texter, men denna gång är det självbiografiska inslaget mer omfattande. Det tycker jag är trevligt och gör att läsningen
flödar. Men någon ”bladvändare” (Björnsson ondgör sig i boken över ett dylikt begrepp) är det inte. Varje text kräver koncentration och eftertanke. Som god poesi med andra ord.

Boken består av olika språkdräkter

Inledningen är rolig. Här går en farfar (kallas Andy Pandy) och ett litet barnbarn (Hanna Panna) hand och i hand och filosoferar kring diverse fenomen: ”Ja, du är rolig du, Hanna Panna”, säger farfar. ”Jag är allvarlig jag”, säger Hanna.

Dialogerna mellan Hanna och Andy har drag av Sofies värld eller Barbro Lindgrens samtal med småkrypen i Glömminge, Öland. De blir ett sätt att presentera författaren. Den lilla
nyfödda Hanna (som föds mitt i den landsomfattande pandemin som omöjliggör fysiska träffar) blir i Björnssonversion några år äldre och kan både tala, och tala för sig. Lite uppnosig är hon också. Hanna är nog författarens alter ego. På så vis kliver författaren fram och föreställningen kan börja.

Många ämnen

Den här gången är det många ämnen i många relativt korta kapitel. Här avhandlas läsning, böcker, antikvariat och förlag, platserna i författarens liv (Sundbyberg och Giersta i Uppland), ”68” och den politiska klassens tillblivelse, om det som försvinner om lämningar som blir kvar, och mycket annat.

Inom ramen för dessa ansatser får läsaren fundera över vart Upplandskubben tog vägen, fråga sig vad Andreas Baader egentligen gjorde i Stockholm våren 1972, eller vad som hände när bibliotekets läsesal blev ett ställe för dagens pizzalunch, eller hur det kommer sig att affärerna har söndagsöppet medan kyrkan håller söndagsstängt, eller hur idén om det lågaffektiva bemötandet gör folk handlingsförlamade inför buset på perrongen.

Ja, så kan några av ämnena se ut. Ur dessa dyker det ständigt upp personer från författarens rika (ibland fiktiva) bekantskapskrets. Vi får exempelvis möta den röde bokförläggaren från Finland som vände på dygnet och gav ut Hitlers Min kamp. Vi får möta släggkastaren från Örgryte som blev hovbokbindare. Och så blir vi presenterade för alla kontakter från 68-rörelsen, dels de som varit och fortfarande är kommunister, dels de kommunister som aldrig någonsin varit kommunister. Det är ett fantastiskt persongalleri med ofta udda, och ibland, men inte lika ofta, ganska vanliga människor. Och författarens sublima kommentarer är roliga.

Teaterpjäser

I en längre avdelning blir en person själva svängtappen i berättelsen. Dessa texter är inte mosaiker utan, som jag ser det, mer manus till teaterpjäser. De är burleska och på gränsen till osannolika, om det inte vore så att de är väldigt precisa beskrivningar av vår samtid.

I dessa texter, i Aarto Paasilinnas anda, blir vi bekanta med en Fredrik Kleve som hamnar på fel begravning, och den fina Disa Jönsson, född Fjelke, som lämnar efter sig ett arv på 1.200 spänn bestående av pantflaskor av märket Eau de Vie. Vi får läsa hur Ricky Stenskogen (bror till Berra) från sin etta i Hökarängen tar plats bland aktieplacerare och blir en förmögen man, och byter efternamn till Stendalen. Vi lär känna överliggaren Emil Ryttner som ser hur de yngre underliggarna tar plats, hans plats, både i akademin och i radions Filosofiska rummet.

Pjäsernas pjäs är ändå den långa texten med rubriken Trappuppgångsfolket. Den handlar om grannar som försöker organisera något slags ordning i sitt bostadsområde. En väldigt rolig pjäs skulle det bli, i stil med klassikern om Hammarkullen från 2002.

När man precis tappat andan av skratt är det skönt att författaren sätter sig vid sin flygel, eller är det ett piano, och spelar Schubert. I de stunderna får vi möta dels Tomas Tranströmer, en annan Schubertian, och inte minst Gunnar ”Helmer Bryd” Svensson, som dessutom bor granne med författaren (!).

Ja, det är en generös bok som bjuder in läsaren till en stor trädgårdsfest, där personer, kända och mindre kända, passerar och drar vidare, där filosofiska resonemang kan avnjutas bredvid en nystekt fjärsing. Det hela är mycket välsmakande. En bok att gå tillbaka till, gång efter annan. Det finns ofta ytterligare händelser i texten som kan lösgöra sig från bakgrunden och bli en egen figur att beskåda och reflektera över.

Är det då ingenting som saknas? Jo, det är klart att det är. Livet är större än en bok. Författarens utsiktsplats är Mälardalen och därifrån kan man se mycket. Men det är klart, det är inte så mycket myrslåtter från det inre av Västerbotten, eller från äldreomsorgen i Övre Kågedalen – om man säger. Men vi som har rötterna här uppe får väl ta Björnssons stafettpinne och skriva en egen mosaik. För behovet av att få syn på vad som sker bakom det som synes ske är stort. Och Anders Björnsson är en mästare på att låta täckelset falla.

Lär av Björnsson.