Anders Ehnmark (1931-2019)

Anders Ehnmark blev 87 år. Detta fina foto är olovligen lånat från Fredrik Persson/TT. (Jag ber om överseende med denna upphovsrättsöverträdelse.)

verige har haft och har ännu några spännande och djupa tänkare på vänsterkanten. Anders Ehnmark var en av dem. Han kom att tillhöra…

”en liten koloni av Folket i Bildare i Taxingeskogarna. De satt på gamla torp i blåställ och skrev, vilket var en typisk Folket i Bild-sysselsättning. Man skulle ha orden som verktyg och skriva fram och tydliggöra och vrida upp, och sen skulle publiken arbeta med texterna och inte klaga. Det sista lät inte så roligt, utan det var bättre att skriva och sätta andra i arbete.”

Så skriver Anders Ehnmark i Arvskifte, 1983, och i den meningen inryms också en stor del av hans gärning.

Han ville vara nära den glöd som kunde finnas inom den vänster som stod till vänster om socialdemokratin, han ville skriva från en folklig utsiktspunkt, han ville vara sarkastisk och han ville ha roligt. Allt detta gjorde hans böcker lite luriga. På ytan verkade de enkla och lättsamma. Men mitt i läsandet – kanske det är en text om simning – upptäcker läsaren att hen befinner sig i centrum av ett avancerat resonemang om frihet och socialism; om de gömda möjligheterna; campo de possibilità, ett uttryck som Ehnmark lånade från Gramsci. Och, ganska snart blir läsaren också varse att detta frihetsrus inte är givet. Friheten är hotad. Socialismen kan leda fel.

Till denna uppgift, att undersöka och försöka förstå hur socialismen/kommunismen kan leda till frihetens rike – som det en gång var tänkt – eller till fortsatt klafsande i nödvändighetens rike återkom Ehnmark ständigt. Många är de författare som konstaterat detta socialismens dilemma, men där de flesta (Eyvind Johnson, Harry Martinson, Lars Ahlin) konstaterat sina misstag, att ha lockats av marxism, socialism och kommunism, och bett om ursäkt och vänt ryggen, stannade Ehnmark kvar och rotade och grävde – för att hitta de gömda möjligheterna och se hur/om den despotiska hydran kan avslöjas och stoppas.

Hagström och Ehnmark i Norrbotten

En av de roligaste (han var ju rolig Ehnmark) texterna kring detta tema är berättelsen om Norrskensflamman. Tillsammans med hustrun Annika Hagström börjar de 1973 arbeta på den sovjettrogna dagstidningen i Norrbotten. Det var inte pk på den tiden, vare sig inom borgerligheten eller inom stora delar av vänstern (som var ”kinesisk”).

Men de reser alltså upp till Luleå och tecknar sedan i artikeln “Solrosornas återkomst” (i Arvskifte) vänporträtt över människorna bakom de tusen fasta viljorna som stödjer sin tidning och sin Sovjetunion.

”Verkligheten blev en dröm genom Flammans försorg, och drömmen var en vacker dröm, och de som drömde den var hederliga.”

I boken om Gramsci (2005) blottlägger Ehnmark den avgörande frågan om folkets vilja är konstaterbar utifrån (och då kan partiet/de ledande kamraterna leda folket med gott samvete) eller om Marx (och Gramsci) har mera rätt i den tredje mycket revolutionära Feuerbach-tesen:

”människorna är produkter av omständigheter och uppfostran /…/ [men] omständigheterna förändras just av människorna och uppfostraren själv måste uppfostras.”

Kampen mot den trista, mekaniska och förutsägbara historiematerialismen (Bucharin) var Gramscis stora mission. Den var också Ehnmarks uppdrag här i livet. Och så var det det där med att han var rolig.

Vi hedrar Anders Ehnmark bäst genom att läsa hans böcker. Jag rekommenderar: Arvskifte från 1983 och En stad i ljus, Antonio Gramscis slutsatser från 2005.

Leif Strandberg
Söderhamn


Artikeln först publicerad i Proletären

  3 kommentarer for “Anders Ehnmark (1931-2019)

  1. Torgny Forsberg
    2019-04-07 kl. 19:36

    I Expressen där Anders Ehnmark skrev, skriver Torbjön Nilsson (en av de bästa skribenter vi har nu) “Anders Ehnmark sökte demokratins innersta”.

    Citat:
    “Ehnmark är i Rom, det är på 1960-talet. Han säger till kulturavdelningen att han skriver för utrikes och till utrikes att han skriver för kulturen. Egentligen sitter han på piazzan och läser. Nattredaktionen klipper då ihop en bildbyline av fyra olika ansikten och signerar telegrammen från nyhetsbyrån med den fiktiva korrespondenten Andreo Unosoli. Det fungerar smärtfritt för alla parter. Till dess Aftonbladet får nys om saken och tar livet av den nya rapportören. ‘Svensk journalist tragiskt död i lavinolycka’, lyder rubriken.”

    De verkade ha roligare i MSM då.

  2. Rolf Östlund
    2019-04-09 kl. 16:42

    Läste för länge sedan nått’ i stil med … “det finns två (2) intellektuella i Sverige, den ena är Anders Ehnmark…” sedan är jag inte säker på hur fortsättningen blev…(tror) “…den andra är jag…” om det nu var Guillou som sa’ det eller om det var någon annan som sa’ det…

    Ehnmark helt klart, annars passar jag på fråga om den “andre”… 😉

  3. Anders Persson
    2019-04-09 kl. 21:10

    Radioprogrammet OBS körde en serie 2005 om de intellektuella i Sverige:

    “Var finns de obekväma sanningssägarna, de djuplodande samtidsbetraktarna? Vi ger oss ut på spaning efter de intellektuella här i Sverige. Står de till höger eller vänster och finns det rentav grupper som hålls utestängda från dagens offentliga samtal?”

    Den 23 augusti 2005 kände sig författaren Torbjörn Elensky obekväm i den nisch som skapats av vänsterintellektuella som Anders Ehnmark och Jan Myrdal.

    Länken är https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=678478 men jag hittar ingen kopia av programinslaget.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.