Min vän och medarbetare Anders Persson avled stilla i lördags av en svår cancer, efter att ha varit okontaktbar ett par dagar. Han blev 77 år.
För 11 dagar sedan hade jag ett 16 minuter långt samtal med honom bland annat om hur man skulle se på läget efter det amerikanska presidentvalet. Han varnade bestämt för att det allmänna läget skulle förbättras med Joe Biden i vita huset, varken för amerikanerna eller för världen i övrigt.
Anders hade en betydande meritlista (se Wikipedia). Han var en mycket engagerad meteorolog som började sin bana på SMHI på 70-talet. Under hela 90-talet var han anställd forskare i England på European Centre for Medium Range Weather Forecasts. Han var som sagt mycket engagerad och slutade aldrig att grubbla över och strida för sina idéer om de fysikaliska processer som verkar i det komplicerade system som består av ett roterande jordklot med sin atmosfär och sina stora hav under en instrålande sol. Redan 1979 skrev han boken Vad gör vi med klimatet? tillsammans med Bert Bolin. Han brann för fysik, matematik, statistik och hade hela vetenskapshistorien i sitt huvud. Men han doktorerade aldrig och blev aldrig professor. Riktigt vad det berodde på vet jag inte.
Kanske berodde det på att han på 70-talet blev en i vänsterkretsar mycket uppskattad amatörhistoriker med en lång rad böcker och artiklar i sin bibliografi. Den akademiska banan blev inte hans. Han drevs istället av en stark ambition att berätta undanskymda sidor av historien och har med sina egna efterforskningar och lättsamma litterära stil imponerat på många professionella historiker. Till dem hörde både Peter Englund och Herman Lindqvist. Ta del av hans bibliografi på Wikipedia.
Efter åren i England bosatte han sig i Storvreta norr om Uppsala. 2014 tog han kontakt med mig varpå vi inledde ett intensivt samarbete. Vi upptäckte då att vi båda var uppväxta i Göteborg och båda gått på Göteborgs Högre Samskola, en skola han ofta återkom till som en mönsterskola med inspirerande lärare och hög kunskapsstandard. Han gick två klasser över mig och var en betydligt mer framgångsrik elev än jag. Han bidrog med inte mindre än med 438 artiklar på denna blogg om diverse ämnen.
Bland dessa var de mest betydande utan tvivel 45 artiklar om revolutionsåret i Ryssland 1917, som tillkom under jubileumsåret 2017. Han gjorde då ett mycket originellt arbete med att berätta hela händelseförloppet genom att utgå från vad som skrevs i samtida svenska, finska och ryska tidningar. Det gav en slags dokumentär närvarokänsla som han själv menade var en mer sann bild än vad historiker bland revolutionärerna själva men också från alla andra som skrivit stora tjocka historiska böcker och romaner om ryska revolutionen. Båda sidor har demoniserat sina motståndare och förvanskat händelserna på ett för dem själva passande sätt. Revolutionens motståndare förstorade alla grymheter och revolutionsvännerna heroiserade Lenins och bolsjevikelsernas insatser till något närmast gudomligt. I själva verket var slumpen en betydande komponent i det centrala skeendet inte minst i samband med själva maktövertagandet i oktober/november.
Detta sätt att närma sig historiska händelser har på senare år blivit möjligt tack vare att tidningar digitaliserats. Han hade en sällsynt förmåga att läsa och tyda texter på både ryska och finska, trots sina relativt begränsade kunskaper i båda språken.
Han planerade att sammanställa materialet till en bok, men så långt kom han alltså inte. Någon borde ta sig an den uppgiften. Det skulle kunna bli en rolig, lärorik och läsvärd bok för alla med intresse för vår store granne i öster och dess dramatiska historia. Men de 45 artiklarna finns i alla fall att läsa här.
Anders var ofta stridbar och vi gjorde många gånger olika bedömningar av dagspolitiska frågor. Men det var det som gjorde att vi tog oss framåt tillsammans. Han uppfattades ibland som alltför tvärsäker och orubblig i diskussioner, men det var inte min uppfattning. Han lyssnade också och tog intryck om samtalen hölls i uppriktig anda. Han var en mycket snäll person.
Nu är han borta och lämnar ett stort hål efter sig. Tankarna går till hans hustru Marja och hans två pojkar och deras familjer.
Ovetande om sjukdomen började jag i går en omläsning av 1808 : Gerillakriget i Finland av Anders Persson. Bättre att gripa sig an död mans verk än att beklaga, enligt min uppfattning och känsla.
Ja det var mycket tråkigt att höra. Han var ju inte klar, vilket en historiker aldrig blir. Anders Persson den annorlunda meteorologen med så mycket annat än vädertankar i huvudet. Världen har förlorat en klok karl och så orättvis är sjukdomen som slår sina långa klor i människor. Man kan också vända på steken och säga vilken tur att Anders Persson hann med så mycket i sitt liv.
Verkligen sorgligt! Nu försvinner i raskt takt de mångkunniga, modiga och motspänstiga.
Jag träffade aldrig Anders Persson, men fick genom lindelof.nu lära känna författaren, naturvetaren och historikern Anders P. Han blev snabbt en av mina favoriter här, och när jag nu sent på natten upptäcker Knuts besked om Anders bortgång kommer saknaden hastigare än jag hinner tänka tanken. Men mitt i nedstämdheten finns också tacksamheten och beundran för den frikostighet med vilken han delade sin mångfacetterade kunskap med bloggens läsare. Jag önskar att jag hade fått tillfälle att säga Tack!
Det var här på bloggen jag lärde känna honom via hans många inlägg, och jag saknar honom enormt.
En mycket stor förlust. Anders P har varit en stor tillgång och hans böcker är otroligt läsvärda. Jag vänder mig dock lite mot uttrycket ”amatörhistoriker”. Ett bättre ord tycker jag är ”fritidshistoriker”.
Anders Persson lämnar ett stor tomrum efter sig och det är bara att tacka för hans stora insatser genom åren.
Anders Perssons böcker om Finland och Tjeckoslovakien har betytt mycket för mig. Hans bok, Finlands sak var svår, läste jag om för några år sen när finska vinterkriget debatterades på Facebook. Boken står sig och jag delar hans värdering av Mannerheims roll. Jag uppskattar hans kunnighet men också hans ifrågasättande, han var en framstående historiker!
Anders Persson var påstridig. Han sade emot och gillade att bli motsagd. Om jag inte tar fel, råkade jag honom endast en gång under en lång bekantskap, som sträckte sig över minst trettiofem år. Vi gjorde en radiointervju i mitt dåvarande hem i Mellanskåne, i slutet av åttiotalet. Annars tycks hans favoritmedium ha varit telefonen. Han mailade bara när han ville ha synpunkter på en text som han skrivit. Sms:ade mig aldrig. Allt detta sympatiska drag. Påstridig men inte påträngande.
Vi hade ett intresse för finsk historia gemensamt. Hans framforskade arbeten – det rörde sig inte om kompilat, utan om synteser – vann respekt också bland fackhistoriker i Finland. Av dessa beundrade han själv särskilt sådana som ställde saker och ting upp och ned. Vi talade många gånger med varandra om professor Matti Klinges tolkning av Sveaborg – inte som en försvarsfästning (amiralen Cronstedt fann den ju oförsvarbar), men som en bas för anfall mot ryssen. För offensiv, inte defensiv. Han godtog den tolkningen.
En omvärderare kan man säga att han var. Men inte av det ideologiska, bildstormande slaget: han ville göra människor klokare, inte nödvändigtvis kämpande. Hans egen vetenskap, meteorologin, vet jag mindre om, men de smakprov han visade mig gav mig att tänka på. Han kunde publicera sig även i matematiska tidskrifter med den äran.
När USA 1975 äntligen fördrevs ”från Söderns land” började vår del av vänstern att krackelera. Snart hade grundarna lämnat eller uteslutits från rörelsen och allting var stor oreda, tyckte jag. I den vevan gav Ordfront ut två häften och en bok som granskade och gav nya vinklar till historiska skeenden i Tjeckoslovakien, Österrike och Finland. Texterna var skrivna av en för mig okänd meteorolog Anders Persson. Detta blev en vändning, en tröst: ”Vi måste släppa enkla sanningar och utforska världen mer detaljerat och noggrant. Pamfletternas tid är förbi. Forska. Skriv.”
I den andan fortsatte Anders att verka i allt vad han skrev på lindelof.nu. Och den andan var befriande. Visst var den käre Anders en besserwisser, men det berodde ofta på att han visste mer. Jag skrev en gång kritiskt till honom om detta. Han svarade. ”Jo, visst är jag det. Det är vi ju alla. Vi vet bättre. Och just därför fortsätter vi att debattera.”
Tack Anders för alla kunskapsrika ord.
En hedersman och bra skribent! RIP!
Det var sorgliga nyheter. Jag har aldrig träffat Anders P trots att det inte är mer än 7 km fågelvägen mellan våra hem. Jag kom i kontakt med honom via denna blogg som många andra gjort. Det första jag läste av honom var nog hans artiklar om sin tid i KFML(r). Jag var själv medlem i denna organisation under två år på 70 talet och hans artiklar blev både intressanta och roliga p g a att jag träffat en del av de personer han skriver om. Däremot aldrig författaren själv som sagt.
PS. Denna blogg har blivit ett nödvändigt elixir för min hälsa i denna mörka tid, då inte bara coronaviruset härjar i olika varianter, utan okunnighetens och reaktionens skugga breder ut sig mer och mer och det är svårt att inte bli förtvivlad över framtiden. Tack för det Knut. DS
Man umgås ett antal år. Byter tankar, skrattar med och grälar på varandra under några år. Så skiljs man åt av någon anledning under en tid. Så träffas man igen och byter tankar, skrattar med och grälar på varandra. Man skiljs under ett häftigt meningsutbyte och bägge tänker ”hur kan han vara så korkad?” Den ena flyttar utomlands, och tiden går. Så träffas man igen, och det första man gör är att hälsa glatt på varandra och säga ”Vad roligt att få träffa dig igen!”
Sådan vän var Anders.
Så sorgligt, 77 är ju numera ingen särskilt hög ålder! Var det Coronan som tog honom? Hans böcker om Finland, Österrike och Tjeckoslovakien var oerhört nyttiga korrektiv till gängse historieskrivning, de påverkade mig mycket. Likaså hans artiklar och inlägg på lindelof.nu, de var texter man var gång hade att förhålla sig till, ta spjärn emot, särskilt de gånger jag inte var överens. En motstyv, refraktär intellektuell människa är borta. En stor förlust, men även ett föredöme för oss som är kvar. Kan bara instämma med inläggen här ovan…
Jag sörjer en vänlig, klok och nyfiken man. Vi stötte ihop på 70-talet, återknöt kontakten för ett par år sedan via mejl. En lärdom efter Anders är att alltid våga omvärdera förlegade sanningar.
Sorgligt hade redan saknat honom när han inte skrev här sista tiden. Träffade honom på ett politisk sommarläger i mitten av 70-talet. Han förklarade några speciella väderfenomen som jag hade upplevt med segelbåt. Han var också en bra karikatyrtecknare som tecknade av oss under trevliga diskussionskvällar.
Vi är många som saknar honom.
Anders Persson skriver: 2021-01-18 kl. 11:44
”Vinterpalatset stormades aldrig 1917, bara i Eisensteins film 1928.”
Han var då mycket svag.
Detta tror jag är Anders sista ord på lindelof.nu. Det var en kommentar till artikeln ”Så störtas tyranner i sagornas värld” av Bengt Svensson. Det var den första kommentaren. Efter den var vi fyra stycken som, kanske utan att tänka på det, på olika vis uttryckte att Anders varit en god lärare för oss i kritiskt tänkande.
Ja, Anders var en god tecknare. Jag har en del av hans bilder skannade i min dator, mest 70-talskändisar. Återkommer till dem vid tillfälle.
Anledningen till att han slutade skriva var att han även drabbades av en stroke som gjorde honom halvsidesförlamad. Men han tränade upp sig med ett rehabprogram som gjorde att han kunde skriva korta meningar på sin iPad (som fick av sina barn när han blev sängbunden). Jag hälsade på honom en gång och han bad mig att ta en bild på honom i sängen. Det var covid-tid så vi höll stort avstånd.
Jag kom i kontakt med Anders Persson i november 2017 via en väns förmedling. Jag redigerade enväldigt Svenska Matematikersamfundets tidskrift Bulletinen som jag hade startat vid millennieskiftet och var intresserad av alla möjliga bidrag med någon anknytning till matematik, ty mitt intresse var att driva en matematisk kulturtidskrift. Anders var inte bara villig utan även angelägen om att bidra med sin ’käpphäst’ – Corioliseffekten – en enligt honom effekt som inte var tillräckligt förstådd av fysiker i gemen. Hans poäng var att folk i allmänhet, i praktiken fysiker, var ofta nöjda med en formell matematisk härledning av ett fysikaliskt fenomen, utan att riktigt sätta sig in i vad den matematiska härledningen egentligen innebar. Som exempel nämnde han den framstående brittiske matematiske fysikern Roger Penrose, numera känd utanför en snävare krets i och med sitt nobelpris förra året. (Snäv och snäv, i jämförelse med matematiker framstår de mest namnkunniga teoretiska fysikerna som rockstjärnor).
Att Penrose hade avfärdat corioliseffekten såsom en banal koordinattransformation upprörde honom. Nåja, i fallet Penrose var denne inte speciellt intresserad av Corioliskraften (än mindre dess meteorologiska effekter) och det finns ingen anledning att tro att detta var en allmän försyndelse hos honom. Den vidare filosofiska implikationen av Anders fördjupande i frågan var helt enkelt att ett begrepp kan aldrig förstås isolerat endast i samspelet med andra begrepp, som är en dynamisk icke-avslutande process. Denna allmänna formulering är faktiskt en tillämpning på sig självt, nämligen som fenomen och därtill hörande formulering är den ganska banal, den får sin mening endast genom konkreta exempel, av vilka corioliseffekten bara är ett av en myriad.
Sista kontakten jag hade med Anders var i oktober förra året, och då i samband just med att matematikern Penrose fick nobelpriset i Fysik. Vi hade således e-post kontakt med varandra under så gott som tre år, och utbytte ett femtiotal e-brev i vardera riktningen. Vi träffades aldrig, hade ingen telefonkontakt och jag hade, tills nu ingen aning om hur han såg ut.
Tre år är inte en så lång tid och vårt utbyte hann aldrig att utvecklas att gå utöver det relativt snäva område, låt vara med djupgående filosofiska implikationer, som hade föranlett vår kontakt. Speciellt tog jag aldrig del av hans historiska verksamhet ej heller hans politiska synpunkter (att vara pro-Biden betyder oundvikligen att man är anti-Trump, men däremot behöver inte anti-Biden betyda att man är pro-Trump) hans inställning till klimatfrågan. Nackdelen med e-post kontakt är att en sådan lätt kan spåra ur ifall det börjar hetta till, en annan sak är om man träffas och diskuterar personligen.
Visst 76 år är ingen anmärkningsvärd ålder, men faktum är att nästan hälften av oss dör i 70-årsåldern och lika många i 80-årsåldern, så det är både normalt och förväntat, undantagen är få. Man får vara glad och tacksam att få uppleva tre tjog och tio, allt därutöver är att anse som grädde på moset. Ingen vill leva för evigt, ej heller ingen vill dö (en konsekvens av det första ganska banala påståendet). Hur förlikar man dessa två motstridiga önskningarna?
Tack, Ulf P för din intressanta kommentar Den visar också på Anders Ps mångsidighet och breda kontaktnät. Vad jag själv mycket klart noterade var hans ofta väldigt genomtänka ståndpunkter. Vid ett halvannan timme långt telefonsamtal misslyckades jag att övertyga honom om att medlemskap och prenumeration på FiB/K vore en sak som skulle gagna både honom och tidning/förening. För varje argument hade han ett välordnat intellektuellt försvar, som till slut visade sig omöjligt att vederlägga på någon punkt.
Vi kom överens om att hela detta område var färdigdiskuterat mellan oss och någon möjlighet till mera känslomässig påverkan såg jag snart att det saknades. Senare har vi, bl a på den här bloggen, diskuterat frågan om Gui Minhai och där kunde vi på, vad jag förstår, i huvudsak exakt samma faktagrund komma till olika slutsatser. Min ståndpunkt i frågan avgjordes nog till stor del av mitt medlemskap i FiB/K. Om det blir fortsatt medlemskap där för min del kommer troligast att avgöras under vårens kommande ordinarie stämma.
Så till slut till din sista fråga, Ulf P. Svaret är ju sedan länge välkänt; i religionen, i tron på livet efter detta. Men själv föredrar jag nog Gunnar Ekelöfs klara språk: ”Det är DETTA liv det handlar om, något annat finns inte”.
Stor saknad känner jag efter denna människa!
Dennis Z! Du skrev: ”Senare har vi, bl a på den här bloggen, diskuterat frågan om Gui Minhai och där kunde vi på, vad jag förstår, i huvudsak exakt samma faktagrund komma till olika slutsatser.”
Så var det inte. Anders Persson utgick i några delfrågor inte från en faktagrund, utan gjorde intellektuellt ohållbara utsagor utan faktagrund.
”Så var det inte. Anders Persson utgick i några delfrågor inte från en faktagrund, utan gjorde intellektuellt ohållbara utsagor utan faktagrund.” Orden skrevs för ett par dagar sedan. De gav en mörk efterklang. ”Dom över död man” (Hávamál). De skorrar och skrivs om i mitt huvud.
Orden kläds i annan dräkt. ”Nu när du avlidit Anders, kan du inte säga emot. Dina efterlevande skall då av mig få veta att du gjorde intellektuellt ohållbara utsagor, utan faktagrund i några delfrågor.”
Jag kände Anders sedan 1970-talet. Skulle han ha skrivit något liknande om en meningsmotståndare som för alltid förstummats? Det kommer jag aldrig att få veta. Anders är död.
Ja, för egen del vet jag inte riktigt vad Jan Arvid talar om, men eftersom Anders tyvärr inte längre kan reda ut Jan Arvids frågeställning valde jag att inte förlänga diskussionen. Vad jag själv skriver är naturligtvis helt sant för mig och tidigare överenskommet med Anders Persson vid privata samtal oss emellan. Om det kan ju inte Jan Arvid ha särskilt mycket kunskap, varför domen över AP endast är Jan Arvids personliga och privata! Om han vill dryfta saken med mig kan han göra det i privatmejl. Bloggredaktören har denna!
Det har varit roligt att läsa Anders Perssons texter, och det kan man lyckligtvis göra fortfarande tack vare bland annat denna blogg. Men det där fortsatta sökandet, det finns där inte löngre.
En stor förlust för vänstern, för skarpsinnig analys och självständigt tänkande av en varm engagerad person. Han förgyllde även min blogg med några artiklar och kommentarer.
Bertil C och Dennis Z! Jag skriver de viktiga orden med stora bokstäver i meningen som jag citerade från DZ: ”Senare har vi [Anders P och DZ], bl a på den här bloggen, diskuterat FRÅGAN OM GUI MINHAI och DÄR kunde vi på, vad jag förstår, I HUVUDSAK PÅ EXAKT SAMMA FAKTAGRUND komma till olika slutsatser”.
Jag skrev alltså uteslutande om Gui Minhai-debatten. Jag skrev om Anders Perssons offentliga ord i den debatten. I några delfrågor var Anders Perssons utsagor påvisbart ohållbara. Men varför skriver jag detta? Det är icke nog att någons utsagor är fel; saken måste vara viktigt också för att man skall påpeka fel. Och ja, det är viktigt att skriva om faktagrunden i Gui Minhai-debatten. Det är en viktig fråga för Sverige. Folkrepubliken Kina angriper nu Konungariket Sveriges suveränitet genom att olagligen överföra en del av Sveriges befolkning (en person) från att enbart vara medborgare i Sverige till (ogiltigt) medborgarskap i Folkrepubliken Kina. Det vore en annan sak om främmande makt blott olagligen fängslade en av Sveriges medborgare; det vore ett övergrepp mot en person. Nu är det staten Sverige som angrips. Snart kommer jag att fortsätta debatten med en ny artikel, delvis med anledning av Knut L:s artikel
”SR-programmet Medierna granskar fallet Gui Minhai”.
Bertil C skrev om dom över död man. Inte avger jag något allmänt omdöme om AP inte. Jag fortsätter att förhålla mig till ord som han frivilligt låtit publicera. Mitt första inlägg ovan var: ”Ovetande om sjukdomen började jag i går en omläsning av 1808 : Gerillakriget i Finland av Anders Persson. Bättre att gripa sig an död mans verk än att beklaga, enligt min uppfattning och känsla.” Jan Myrdal skrev att Högamål (som dikten bäst kallas på standardnysvenska) var fel: även domen över död man dör, menade JM. Jag vill gå längre än JM. Jag menar att ”dom” och ”eftermäle” är oanvändbara begrepp. Det är icke meningsfullt att fälla en allmän dom om en person. Ett liv består av ett antal handlingar och yttranden. Det enda meningsfulla sättet att taga ställning till en persons insatser är att undersöka personens specifika ord och gärningar; noga taget det urval av orden och gärningarna som är av betydelse för de frågor som man analyserar.
SEDAN kan man närma sig vissa sammanfattande omdömen om en person; det vore ju orimligt att inte i slutändan kalla Vidkun Quisling landsförrädare.
Men först fordras grundliga egna undersökningar och tålmodig diskussion, i vilken man främst strävar efter att vederlägga sig själv, och finna det starkaste i andras argument. Leif Str citerade Anders Persson: ”Vi måste släppa enkla sanningar och utforska världen mer detaljerat och noggrant. Pamfletternas tid är förbi. Forska. Skriv.”
Jag skriver ingen ”enkel sanning” om Anders Persson, utan fortsätter att taga reda på fakta, att analysera, och att taga ställning till vad Anders Persson, Torbjörn Wikland och Knut Lindelöf har publicerat i frågan om Gui Minhai. Det jag skrev i min kommentar ovan var ett led i det.
Låt mig vara konkret. Anders P skrev bland annat om Gui Minhais medborgarskapsbiografi på ett sätt som var intellektuellt ohållbart. Om jag (motvilligt) antar att det finns en delvis irrationell folkopinion som kan påverkas av felaktiga påståenden, så var dessa utsagor av AP opinionsmässigt skadliga för Gui Minhai.
Till slut en allmän kommentar. Jag menar att alla medborgare har skyldighet att bedöma all information de ser. Ingen medborgare skall antas vara dum och lättledd. Detta har jag skrivit om i artikeln ”’Förtal’ och ’hets mot folkgrupp’ är misantropiska lagar”. Jag menar att i stor utsträckning är förtal i lagens mening (”utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning”) godtagbart i diskussioner. Flera gissningar och påståenden om Angela Gui och Gui Minhai, som Anders P, Torbjörn W och Knut L publicerat, skulle kunna vara förtal i lagens mening, men jag menar att sådant skall vara tillåtet, om man markerar att det är hypoteser. Att söka se mönster på grundval av otillräcklig information, ja rent av misstänkliggöra namngivna personer, är ofta nödvändigt i en värld fördunklad av makthavares hemlighetsmakeri.
Men grundfakta är desamma för alla.
Min epostadress är jan.goetesson@gmail.com.
Lugna dig, Jan Arvid!
Du har begått en taktlöshet; det är allt.
Regeln är den att man inte ska tala illa om de döda.
Den regeln gäller tydligen även bland gamla 68-or.
Och den bryter man mot även när man som du här bara försöker att smyga in ett inslag av realism i bilden av den käre avlidne.
En taktlöshet är inte hela världen. Man får i regel veta att man har gått för långt. Omgivningen säger ifrån. Med mer eller mindre våld.
Dennis Z och Bertil C är rätt taktfulla mot dig. Men jag har märkt att 68-orna ofta är väldigt petiga med andras fel och brister. De erkänner ingen moralisk ordning. Religionen har de ju kört i papperskorgen. Men oj, vad man alltid får på tafsen, om man bryter mot deras egen godtyckliga ordning! Då är man gärna ”idiot”. Inte stackare. Inte fähund. ”Idiot”.
Jag kände inte Anders P något vidare. Men jag tror att jag vet vad han skulle ha gjort om han hade kommit på någon med ett felsteg av det här slaget. Han skulle ha ropat på redaktören. ”Knut, Knut, har du sett vad katten har släpat med sig in?! Ändå in på bloggen! Hördu, hur i all sin da’r gick detta till?!” (I tolkning: Kasta ut idioten! Kancellera honom!)
Jag medger gärna att jag utan vidare föredrar de kristnas hantering framför de nihilistiska och godtyckliga 68-ornas.
Den fräcke Andrew Anglins, till exempel.
Radiorabulisten Rush Limbaugh har just gått hädan.
Anglin skrev en dödsruna i Daily Stormer.
Anglins runa över Limbaugh har i det stora hela följande skapnad:
”Rush Limbaugh har gått bort.
Limbaugh var ett geni.
Jag (Anglin) brukar avhålla mig från privata betraktelser, men jag får nog lov att säga att Limbaugh har varit med och i grunden präglat åtskilliga amerikanska konservativa. Mig också. Min mormor hade honom på på radion för jämnan. Och radion är ett mäktigt medium. Man förväxlar lätt en omtyckt radioröst med sina egna tankar…
Limbaugh gav uttryck för vad som i stort sett var självklarheter för konservativa i USA på sin tid.
Men han var lysten, vällustig och fet.
Det var säkert också därför han kom i lag med de ’nykonservativa’ på 1990-talet.
Hans lögnaktiga propaganda för de nykonservativas krig i Mellanöstern var en katastrof för de konservativa och för USA.
Syndens lön är döden.
Gud vare hans arma själ nådig.”
Så kan man också umgås med de döda.
Och hellre så, säger jag.
Mats Loman!
Jag är en rättfram person och blir förvirrad av dina möjligen ironiska kommentarer. Alltså skriver jag ett troskyldigt svar:
Jag ville och vill inte bidraga till en ”bild” av Anders Persson. Jag kommenterade egentligen på något som Dennis Zachrisson hade skrivit. Jag menade att vi inte skall släta över att i diskussionen om Gui Minhai arbetade vi tryckfrihetsvänner inte fram en gemensam faktagrund.
Jag menar att tryckfrihetsvänner är förpliktade att arbeta fram en gemensam faktagrund. Sedan må åsikter, tolkningar och gissningar divergera.