Andrej Zjdanov – en finsk vicekung

Andrej Zjdanov till höger, bredvid Finlands president 1946-56 Juho Kusti Paasikivi (ursprungligen Johan Gustav Hellsten).

Det var en fruktad man som anlände till Finland den 5/10 1944. Han var tänkt som en efterträdare till Josef Stalin. Han hade meriterat sig som partichef i Leningrad, verkställt massarkebuseringar av sitt eget folk, varit strateg bakom pakten med Nazi-Tyskland, ledde Estlands brutala sovjetisering 1940. Han var ansvarig för försvaret av Leningrad under den tyska belägringen 1941–1944. Han hade varit ansvarig för det sovjetiska överfallet 1939 mot Finland som inledde vinterkriget. Han var också något av en kulturminister som skulle se till att konst, litteratur och musiken höll sig inom partilinjen d v s den socialistiska realismen. Hans son Yuri var under en period gift med Stalins dotter Svetlana Allilujeva. Han var alltså en överlevare av rang som ingick i Stalins närmaste krets.

Andrej Zjdanov visste mycket om Finland när han anlände som chef, efter vapenvilan i fortsättningskriget, för den allierade i huvudsak sovjetiska kontrollkommissionen som bestod av 300 personer. I huvudsak officerare och diplomater med kunskaper om Finland. Zjdanov mottogs med hedersvakt och marschmusik på Malms flygplats. Malm kom under tre år att helt stå till Kontrollkommissionens förfogande. Ryssarna valde Hotell Torni i centrala Helsingfors till sitt högkvarter. Det var det dåtida Helsingfors enda skyskrapa. Inom kort hade kontrollkommissionen inrättat lokalbyråer på 16 orter i landet.

Någon månad tidigare hade den finländska delegationen i Moskva ställts inför fullbordat faktum av utrikesminister Molotov och generalöverste Zjdanov. Finska delegationen var satt under svår press. Acceptera de sovjetiska villkoren eller ockupation. Den finska delegationens ledare statsminister Hackzell drabbades av en allvarlig hjärnblödning som senare ledde till hans död. Alla krav var ultimatum. Karelen och Petsamo var förlorat. Porkala utanför Helsingfors skulle förvandlas till en sovjetisk flottbas för att tillgodose Leningrads säkerhetsbehov. Krigsskadestånd, tyskarna skulle drivas ut ur Lappland. Kraven på Porkala gjorde att den finska statsledningen under en period övervägde att flytta huvudstaden till Tammerfors eller Jyväskylä. Vidare skulle militära organisationer upplösas. Organisationer med tyska belastningar skulle förbjudas och naturligtvis skulle alla fängslade kommunister frisläppas och partiet få verka fritt. Alla tecken på ryssfientlighet i det finska samhället skulle utmönstras. Kontrollkommissionen skull övervaka detta.

Förutom Helsingfors etablerades alltså lokalbyråer på 16 orter i landet. Finländarna fick med andra ord snabbt stifta bekantskap med uniformsklädda sovjetofficerare som rörde sig obehindrat i landet med bästa möjliga fordon och förutsatte förstklassig inkvartering och servering. I början lämnade de ofta sina privata inköp obetalda och betedde sig även i övrigt stöddigt. Över tid förbättrades uppträdandet.

Den 15-åriga Pirkko Jauhiainen minns hur hon hösten 1944 av någon anledning gått in på en krog i Karhula i sydöstra Finland. Nästan fullständig tystnad rådde trots att matstället var välbesökt. Vid fönsterbordet satt ”tre män i svarta mantlar med främmande utseende som jag omedelbart identifierade som kontrollkommissionens officerare”. Deras ansikten tycktes utstråla ockupantens arrogans och hon kände ett oförsonligt hat stiga ur sitt hjärta, som hon erkände att hon ännu långt därefter kunde känna.

Zjdanov skulle också övervaka att russofobin på bibliotek och i skolböcker skull utmönstras. Det gällde alltså litteratur som ”på grund av sin natur eller attityd kan upplevas som fientlig för Sovjetunionen”. Ett tag krävde ryssarna att Runebergs Fänrik Ståls sägner skulle förbjudas som fientliga mot Ryssland. Då ingrep emellertid statsminister Paasikivi och visade dikten om den ryska generalen Kulneff som ”kysste och slog ihjäl med samma varma själ”. Zjdanov ändrade sig och böckerna fick fortsätta att finnas på bibliotekens hyllor.

Fosterländska dikter och textavsnitt om Karelen skulle tas bort ur läroböcker enligt Kontrollkommissionen. Självklara censurfall var alla antydningar att Sovjetunionen var en diktatur.

Till en början fick eleverna lov att själva göra strykningar i existerande skolböcker, eftersom nya upplagor nådde skolorna först läsåret 1945–1946. Lärarna dikterade först vilka meningar, stycken och bilder som skulle strykas och därefter täckte eleverna över de understreckade avsnitten med limpapper avsett för fönsterisolering.

Detta blev naturligtvis ett sällsynt effektivt inlärningssätt och kom den unge censorn ihåg något senare i livet var det just det man beordrats att utradera.