Angående försäkringar

Stockholms brandförsvar rycker ut på Stora Nygatan med häst och vagn, 1880-tal, bild av Georg Stoopendaal. (Wikipedia)

Mellan jul och nyår 1999 drabbades min hustru och jag av en våningsbrand. Brandorsaken fastlades aldrig. 85 procent av vårt bibliotek förstördes. Av möbler kunde vi rädda ett par, brandskadade, som vi behöll av pietetsskäl. Naturligtvis hade vi en hemförsäkring också, men den kunde inte återställa och inte heller ersätta vad vi gått miste om. Vi måste bygga upp ett nytt hem.

När det brinner ger en hem- eller brandförsäkring inget som helst skydd. Vad som kan skydda är en snabbt utryckande brandkår. Brandkårens primära uppgift är givetvis att rädda liv; vad som blir kvar av ett hem – eller en fabrik eller ett kontor – kommer naturligt nog i andra hand. Ingen kan försäkra sig mot döden. Förvisso förekommer det skoj med försäkringar också: någon betalar en hög premie och ser till att olyckan är framme.

Försäkringsmetaforiken i den säkerhetspolitiska debatten för vilse. Man kan inte försäkra sig mot krig, men man kan verka för att kriget inte bryter ut eller drar in över landet. Det senare kräver en god portion försiktighet, framförallt att man inte skaffar sig skjutglada fiender i onödan. Skulle olyckan vara framme, är det gott att ha ett nationellt försvar (i analogi med brandkåren). Om och när förödelsen är ett faktum, får man nog lita mest till egna krafter. Försäkringsbolag kan hjälpa till men är allmänt sett snålvargar.

Jag har flera gånger varit inne på den frågan: att militärallianser faktiskt inte är några försäkringsbolag, däremot har de historiskt sett varit brandorsaker. Efter ett krig kan det komma räddningsinsatser, men de är vanligen beroende av vilket humör de som har segrat i kriget är på. Ett land som har härtagits blir aldrig detsamma efter som före övergreppet. Det är just därför som övergreppet måste förekommas. Bara detta är värt bra mycket. Det är också det främsta värdet med det nationella försvaret. Alla andra värden måste vara sekundära.

Flera av dem som drabbades av den stora branden i de västmanländska skogarna för några somrar sedan hade inte försäkrat sina skogsegendomar. Det kan sägas vara en försummelse. Men det stora traumat var ju att det fanns en så undermålig beredskap att möta en katastrof av denna storleksordning. Några år tidigare hade det brunnit i skogarna utanför Moskva. Inte heller där fanns det någon tillräcklig beredskap. I år dog massor av människor i portugisiska skogsbränder. Av allt döma har man i alla dessa fall inte varit nog försiktig i handhavandet av enorma naturkrafter.

När Sveriges nationella försvar under några decennier rustades ned – inte bara det militära, utan vår försvarsförmåga i sin komplexa helhet – bortsåg beslutsfattarna från vikten av försiktighetsåtgärder. Andra värden än det nationella överlevandet kom att prioriteras. En humanitär ådra – att dras till olycksplatser – sköljde över en humanistisk – att ta ett ansvar för det egna territoriets och den egna befolkningens säkerhet, vilket aldrig av någon har kunnat uppfattas som en ovänlig handling.

I själva verket kom Sverige, genom en serie olyckliga beslut (och här bör olyckliga betonas), att svepas med i ett ”krig mot terrorn”, som inte var dikterat av nationella säkerhetsskäl utan tvärtom satte den nationella säkerheten på spel. Detta innebar ett övergivande av försiktighetsprincipen i utrikes- och säkerhetspolitiken. Retoriken, som skruvades upp och blev rituell, suddade de facto ut gränsen mellan krig och fred, mellan militärt och polisiärt våld. Idag fyller talet om ”cyberattacker” en motsvarande funktion. Man lyfter blicken från kärnfrågan i försvaret av vårt land. Man glömmer också – aktivt – hur viktigt det är att undanröja missämja mellan grannar.

Nej, vi kan inte försäkra oss – för försäkringsbeloppet utfaller, i bästa fall, först när det är för sent. Men vi kan förskansa oss. Vi kan se till att det hus där vi bor, de byggnader där vi arbetar, är trygga platser, att det finns brandvarnare installerade, att utrymningsvägar är kända. Man bör öva på detta. Om elden är lös, kan man påkalla hjälp. Men om elden är lös någon annanstans, finns kanske ingen hjälp att få. Sådant går det inte att skriva kontrakt eller traktater om. Ett lokalt brandförsvar däremot förfogar vi medborgare över, och detta kan vi ställa krav på. Sådan är också idén med ett äkta folkförsvar.


(Tidigare publicerat på alliansfriheten.se)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *