I DDR använde sig Stasi av drygt 200.000 så kallade Informella medarbetare för att bevaka presumtiva ”republikflyktingar”, säkert en hel del bakom ”den antifascistiska skyddsvallen” som Muren officiellt betecknades, samt andra som bedömdes utgöra samhällsfarliga element.
Till slut blev det väl närmast hela befolkningen som inte var att lita på. Den paranoida kontrollen var detaljerad och minutiös. Ingen iakttagelse alltför trivial och betydelselös. Du kunde som DDR-medborgare misstänka men aldrig vara säker på vem som på din arbetsplats eller i din bekantskapskrets höll ett vakande öga på dig och dina förehavanden. Och rapporterade till säkerhetstjänsten. Bäst hålla tand för tunga. Vakta sina ord. Välja rätt ord, enligt gällande socialistiska terminologiska diskurs. Väggarna hade öron.
När Stasis arkiv öppnades – föregicks av oenighet om de verkligen borde öppnas för kreti och pleti – efter den realsocialistiska statens upphörande chockades många när de fick tillgång till sina akter. Det kunde till och med utlösa självmord.
Alldenstund man fattade att man haft en informell medarbetare mycket nära inpå sig. Delat säng i vissa fall. Många år av trodd tillit visade sig varit en illusion. Som när någon i hemlighet vänstrat och det plötsligt uppdagas.
Wolf Biermann, politrukerna alltmer misshaglig och sedermera utelåst från DDR, sa en gång:
– Den du minst misstänker, där har du din informatör.
Själv avslöjade han den person alla trodde var oantastlig och dissidenternas skyddshelgon: Sascha Anderson.
I Tredje Riket hade det fruktade Gestapo inte många på sin lönelista. Det var heller inte nödvändigt. Människor angav varandra. Och mycket flitigt. Det kunde handla om att man ville komma åt någon av personliga skäl. Det behövde inte vara någon samhällskritiker.
Osökt tänker jag #metoo och uthängning på nätet av förövare. Bortom rättslig, rimlig prövning. Och, även om det är långsökt, anonyma insändare. Man kan peka ut men förbli icke-identifierbar och ansvarslös.
Tredje Rikets angivarkultur – tyska forskare har påstått att angiverikulturen som fenomen är dåligt utforskad – påminns man om i den lysande brittiska tv-serien ”World on Fire”. Se den på SVT Play. Grannar som lånar sig till angiveri. En kvinna på en arbetsplats. Med förödande konsekvenser.
Och plötsligt minns jag ett ”medarbetarsamtal” – jag skulle själv inte kalla den beklämmande sittningen så – med en avdelningschäf som mitt under samtalet berättade att kolleger uttryckt missnöje till honom angående kritiskt hållna tidningsartiklar ur min hand. Fegt, gått bakom min rygg.
Han vägrade namnge de lömiga tisslarna och tasslarna. Men jag hade mina aningar. Obehagligt alltihop. Underminerande och osäkerhetsskapande. Vem av dem jag dagligdags träffade på jobbet, ibland drack kaffe med, hade sprungit hos chäfen?
Begreppet angivare behöver kvalificeras. Vem är angivaren? En bestämd personlighet? Kan vem som helst bli det? Jag? Du? När kan vi tala om angiveri? När förtjänar termen att användas? Är det konsekvenserna som är nyckeln?
Vad med angivare i ”värdegrundens” Sverige? När rättning i ledet påbjudits uppifrån. Icke minst inom den högskolevärld jag tillhörde.
Hursomhelst ett solkigt, skamligt beteende. När människan är som lägst. Se gärna dokumentärfilmaren Björn Cederbergs film ”Förräderi” om Sascha Anderson som jag hoppas ligger kvar på SVT Play. Sascha ålar sig och tvår ömkligt sina händer. Angivare, vem då – jag?!
Som jag berättade i första avsnittet av ”Zhou Enlai, Jan Myrdal och jag” fanns det också angivare i Sverige, t o m på lilla SMHI. När jag upptäckte det blev det en av anledningarna att jag aktivt engagerad mig politiskt – svenska Stasi skulle få mer personer att hålla reda på.
En mycket intressant och viktig artikel. När Östtyskland – jag vill inte skriva DDR längre – rasade blev många äldre APK:are väldigt besvikna. Därför att de såg den tyska ledningens förräderi och då visste de inte än om STASI-arkiven. Vi kommer att ha samma besvikelse när våra ”utopier” i form av Kina rasar.
Vi kan även se vårt inhemska angiveri i form av IB-affären och svartlistning genom socialdemokraters angiveri. Det finns så mycket jag hört, som jag inte ville föra vidare som skvaller. Jag trodde på ett svenskt demokratiskt samhälle med ett fungerande rättsväsende. För många år sedan, kunde en del, men bara en liten del få se sina handlingar i SÄPO-arkiven. Kanske är det inte de arkiven, som nu styr, utan det muntliga talet, som aldrig bokförs av våra arbetsgivare och högre tjänstemän.
När jag 1972 blev medveten om att det också fanns ”rapportörer” i Sverige blev förstås nästa utmaning att lista ut vilka det var. Den erfarenheten kom sedan till användning när jag senare rörde mig i öststaterna eller bland öststatsdissidenter i Sverige.
Bl a lade jag märke till att mina kollegor på jobbet förhöll sig på olika sätt till politiska vänsterdiskussioner vid kaffebordet: de som deltog med entusiasm, de som inte ville delta alls och de som var tysta men lyssnade noga och då och då bad att få vissa yttranden extra noga förklarade…
Samtidigt hade jag i mina historiska studier insett att gränsen mellan avlyssnade och avlyssnare var flytande. Både i det tsaristiska Ryssland och det tyskockuperade Böhmen-Mähren arbetade en del för bägge sidor. Och varför inte? Ibland är folk i underrättelsebranschen lika kritiska emot den officiella politiken som dissidenterna. Det gällde inte bara i öststaterna utan också i USA – t ex många i CIA om Vietnam- och Irakkrigen.
”Värdegrunden” innebär att alla människor har ”lika värde”. Den ”seniore rådgivaren” Reinfeldt ska vara lika mycket värd som din mamma. Detta gäller dock INTE de som INTE underkastar sig floskeln och ex. hävdar att olika beteenden har olika stort värde. De skall klassas ned!
Tycker du ex. att sossehögerns och högerns röster för krigsförbrytelser mot Libyens folk, inte är lika mycket värd som Juholts, KP:s eller SD:s Nej-röst till eländet, ja då är du mindre värd naturligtvis och skall utsättas för diskriminerande repressalier.
Det är den s k ”värdegrundens” sanna natur.
Vad gäller förhållandet mellan avlyssnade och avlyssnare, mellan hemliga polisen och dissidenter finns det många intressant observationer att göra. Ta t ex medborgaren, höjd över varje misstanke, Jan Guillou, är det ju ingen hemlighet att han blev väldigt bundis med chefen för den organisation han 1973 var med att avslöja och sedan har skrivit starkt kritiskt emot, senast nu i FiB/K och AB.
Snacket om Guillou och KGB har jag alltid varit oförstående till. Det är ju heller ingen hemlighet att den organisation i Sovjetunionen, senare Ryssland, som han verkligen visat vänskaplig beundran för var GRU, den militära underrättelsetjänsten.
Hittade denna bortglömda (?) film i SVT:s arkiv där Carl Hamilton åker till Moskva för att vittna i en rättegång där hans gamle vän GRU officeren Jurij Tjivartsjev står anklagad för högförräderi och spioneri. Året är 1995, ett av de verkliga nödåren i Ryssland. Men det märker man inte av i filmen.
Jag är bokstavligen blåögd och var det även i det avseende som blåögd är metafor för.
Jag arbetade plikttroget i mitt basarbete, men hörde, att SÄPO varit inne i en del vänners lägenheter. Jag fick även utpekat civilklädda poliser som fotograferade demonstrationer och hörde en del annat. Jag kände till att vi var övervakade, även om jag inte hörde knäppningar i telefoner och annat. Jag var ju mest en av de små i samhället, även om jag märkte att storebror såg mig, till exempel, när jag sökte jobb jag inte fick.