Änglar, finns dom?

Till Maria julen 1995.

Maria tyckte om att sjunga i kyrkans barnkör. Det var något alldeles särskilt att höra sången under valven i Härads åldriga kyrka. Lite grand var det som att sjunga i badkaret fast bra mycket högtidligare. Ljudet blev så starkt och kom tillbaks till öronen flera gånger vackrare än det lämnade munnen. Kanske Gud rättade till här och var så att han skulle slippa falsktonerna som ibland dök upp på de mest olämpliga ställen under repetitionerna i Klockargården. Men då var det ju konstigt att han alltid hade tid att göra Maria sällskap i badrummet. Hur länge hon än låg där under badskummet, medan Maud ropade att nu är det dags att komma upp, så blev sången bara vackrare ju mer skinnet på fingrarna och tårna skrynklade sig. På något sätt måste Gud tycka att det var trevligare i badrummet än i Klockargården. Och visst var det så. Det var Maria den första att hålla med om.

Mellan sångerna kunde det bli bra långtråkigt i kyrkan. Särskilt när prästen började prata om alla möjliga konstigheter som Maria inte alls förstod meningen med. Undrar just om prästen själv förstod alltsammans? Vem vet om inte alltsammans egentligen var som i sagan om kejsarens nya kläder? En dag kanske ett barn i kören, ja inte Maria förstås utan ett helt annat barn i kören, skulle ställa en fråga som fick hela församlingen att börja tissla och tassla i kyrkbänkarna och prästen att mycket snabbt säga att nu sjunger vi gemensamt dagens utgångspsalm.

Medan det långtråkiga pågick fanns det mycket spännande att titta på. Maria hade särskilt fäst sig vid de något urblekta målningarna av fyra skäggiga farbröder som kantade valvet över altaret. Hon tyckte att hon för var gång blev mer bekant med dem och att de kunde nicka berömmande när sången någon gång lät extra vacker. Men särskilt en av dem blängde argsint och rynkade pannan alldeles förskräckligt när en falskton slungades ut, vass som ett spjut, under kyrkvalvet. Han hade ett konstigt namn, MARKVS, som Maria tyst brukade försöka öva sig på att uttala. Efter en stund gick hon sen över till att försöka uttala LVKAS, vilket inte var så mycket lättare. Om prästen hade mycket att säga kunde hon också få tid att öva ett tag på MATTEVS men det var inte alltid säkert att hon hann med det före nästa sång.

Snällast tycktes farbrorn som hette JOHANNES vara. Han såg bara djupt olycklig ut när sången inte ville stämma och kunde rentav få som tårar i ögonen. Också när det var som allra vackrast. Då såg han ut att sväva som på ett moln av sällhet och riktigt befinna sig i sjunde himlen där det ju skall vara som härligast att bo. Efter senaste högmässan hade Maria fått något att fundera på. Farbror Johannes hade verkat nervös och orolig. Inte märkt när de glömt en hel rad i en av psalmverserna och börjat på fel text i en annan. I stället gjorde han konstiga grimaser medan prästen pratade och blinkade ivrigt med ömsom höger och ömsom vänster öga mot Maria.  Det var som om han ville säga något men att det var en hemlighet som bara hon fick lyssna på.  Och där satt hela församlingen med vidöppna öron så det är klart att han inte kunde komma fram med det där mycket viktiga. Vad det nu kunde vara.

Så idag hade Maria bestämt sig för att försiktigt smyga sig in i kyrkan igen när alla hade gått ut och som vanligt stod och pratade på kyrkbacken om dittan och dattan. Så skulle hon försiktigt gå fram till farbror Johannes, niga riktigt djupt och fråga om det var något hon kunde hjälpa till med. Högmässan skred fram, sakta som en lus på ett tjärat spån, medan farbror Johannes verkade alldeles ifrån sig av oro. Maria tyckte verkligen synd om den rara lilla gubben och lyckades blanda ihop text och ton i en salig röra medan hon blinkade uppmuntrande och gjorde små hemliga tecken för att visa farbror Johannes att här hade han en trogen bundsförvant. När de gick ut ur kyrkan fick Maria inte de vanliga berömmande orden från pappa Göran. Han började i stället en längre utredning om hur han som själv musicerat mycket väl visste att ibland kunde det gå si och ibland så och om det ena gången gick si så skulle det med all säkerhet nästa gång gå så och då var ju ingen skada skedd utan snarare tvärtom.

En av grannarna lyssnade intresserat, kom ibland med små inlägg om sina egna erfarenheter, så Maria kunde utan att det märktes smyga in i kyrkan igen. Hon tassade försiktigt uppför kyrkgången och stannade rätt under farbror Johannes och neg riktigt djupt. Sedan fick hon inte fram ett ljud och vågade nätt och jämt snegla upp mot den skäggprydde patriarken.  Först var allt tyst under kyrkvalven förutom ett envetet pickande från Marias hjärta. Så hördes en dov lättnadens suck som sakta ekade fram och åter mellan de tjocka väggarna medan ett djupt lugn spred sig i kyrkan.
– Tack och lov att jag äntligen är bönhörd hörde Maria Johannes säga.
– Du är verkligen en rask tös som säkert kan hjälpa mig ur mitt bryderi. Ack, ack, ack så jag har ställt till det. Sånt har man för att man är för snäll. Och nu kommer den stora lammräkningen. Ja jag skäms för att tala om hur det egentligen gick till men faktum är att jag saknar ett av mina lamm och Gud Fader kommer inte att bli nådig när han upptäcker det. Det lammet var alldeles svart med den gulligaste vita bläs i pannan och knappt en aln långt.
– Ååh, sade Maria andäktigt. Just ett sånt lamm har vi och det är lenare att stryka över ryggen än att lägga kinden mot farmors persianpäls.
– Jag vet, jag vet, sade farbror Johannes, och det är just därför jag har sökt din hjälp. Jag skulle behöva låna ditt lilla lamm, bara nu över natten när Gud Fader kommer med sin kulram, sedan får du det tillbaka. Jag tänkte jag kunde skicka Gabriel att hämta det. Det är en rask krabat som klarar de mest besynnerliga uppdrag. Jag kommer till exempel ihåg en gång då han skulle hälsa på en som också hette Maria. Ja det var för dråpligt. Nej det hinner jag inte berätta nu. Det får vi ta en annan gång. Går det bra om han kommer klockan tolv i natt? Var inte orolig. Han kommer att visa legitimation. Gabriel, legitimerad ärkeängel, ska det stå på den med foto och allt.

Nu började det gå runt i huvudet på Maria. Hon såg framför sig en klocka som ett gökur, vars visare gick mot tolv och då öppnades en lucka och ut kom en liten ängel som med gäll röst ropade Gabriel tolv gånger. När luckan slog igen med ett brak, som när en kyrkdörr stängs, vaknade hon till och sprang med snabba steg mot dörren där hon hörde den jättelika kyrknyckeln vridas om med dubbla slag. Hon dunkade förtvivlat med knytnävarna på den bastanta ekdörren och ramlade rätt i famnen på kyrkvaktmästaren när den plötsligt gick upp. På kyrkbacken skakade Göran just hand med grannen, vände sig lugnt mot Maria och sade:
– Nu lilla gumman tycker jag vi åker hem och får i oss en bit mat.

Maten ville inte riktigt smaka Maria. Hon satt och petade köttbullarna förstrött från den ena sidan av tallriken till den andra medan tankarna var långt borta.
– Var inte ledsen Maria, sade farmor. Jag tyckte det var så vackert i kyrkan att jag rent av fick tårar i ögonen.  Jag kan väl ha drömt det hela men nog tyckte jag det såg ut som om evangelisten Johannes där uppe på väggen bra gärna skulle ha applåderat er sång om han bara kunnat.

På kvällen fick Maria använda alla tänkbara tricks för att hålla sig vaken. De stackars föräldrarna fick springa efter vatten, läsa sagor, värma mjölk, läsa sagor igen och så vidare i all oändlighet. Till slut började klockan dra sig mot tolv och de stackars föräldrarna fick äntligen utmattade stupa i säng medan Maria försiktigt klädde på sig och smög ut till fårhuset. Det lilla svarta lammet kom kärvänligt skuttande fram mot Maria som tog det i famnen. Så satte hon sig på trappsteget och började så gott det sig göra lät att förklara för lammet vilket äventyr det skulle ut på. Lammet borrade in nosen i Marias armhåla och gnällde så smått varefter det lugnt somnade.

Maria tittade upp mot den klara stjärnhimlen där vintergatan gick fram som ett brett stråk nästan som en dimslöja. Här och var rörde sig en blinkande punkt över himlavalvet. Ett flygplan på väg någonstans. Bortåt Härad syntes en ovanligt stor stjärna som bara tycktes bli större och större och plötsligt landade på lagårdsbacken vilt flaxande med jättestora vita vingar. Något tokigt måste ha hänt vid själva landningen, vingarna hade fastnat i varandra, och ängeln, för det var verkligen en livs levande ängel, muttrade både det ena och det andra medan han redde ut trasslet. Sedan tog han på sig en mycket värdig min, sträckte på ryggen, spände vaderna och tog ett par steg fram emot Maria med handen med legitimationen framsträckt.

Gabriel, ärkeängel, stod det på det lilla plastkortet och Maria kände väl igen honom. Han hängde ju inom glas och ram ovanför farmors säng. Men där kallades han ”Operasångare John Forsell i sin glansroll som Don Juan”. Det hade Maria många gånger stavat sig igenom. Nu kom han emellertid i bara nattskjortan, vilket ju inte var så konstigt när det var mitt i natten, och kunde lika gärna förväxlas med Figaro i ”Barberaren i Sevilla”.
– Min nådiga, sade ärkeängeln och gjorde med viss svårighet en hovbugning så långt nattskjortan tillät. Jag kommer enligt nådigt känt ändamål för att ombesörja transporten av ett mindre lånelamm till min principals fårahjord. Jag täckes förmoda att det lamm ni håller i er famn utgör specieset i fråga och ber er överräcka det i min ömma vård.

Maria förstod knappt hälften av vad den konstiga karlen sade, men hon tänkte på den stackars farbror Johannes och räckte försiktigt fram det lilla lammet som fortfarande sov djupt. Ärkeängeln lät varsamt lammet slinka in innanför nattskjortan, gjorde en något slarvig hovbugning och försvann uppåt och bortåt Härad med ett brus som av en hel flock av svanar. Nu tog Marias trötthet överhanden och hon mera snubblade än gick tills hon äntligen kunde stupa i säng.

Vid frukosten var hon både trött och orolig. Hon tuggade och tuggade på sin smörgås men glömde hela tiden att svälja. Maud var helt upptagen av Tomas och märkte ingenting. Göran skulle som vanligt vakna först halvvägs ut till bussen och märkte heller ingenting medan Björn som lika vanligt inte hunnit längre än till badrummet. Nu blev det bara värre och värre för Maria. Det bräkte till och med som av ett litet lamm inne i huvudet på henne och hon hade inte långt till tårarna.

Det var just då som Maud kastade en blick ut genom köksfönstret och fick syn på det lilla lammet som stapplade omkring ute på gården.
– Nej men titta! Nu har fåren kommit lösa igen. Det är då aldrig annat, ropade hon irriterad men Maria var redan på väg ut genom köksdörren till lammet, som ynkligt men förtjust gnyende kastade sig upp i hennes famn och borrade in nosen djupt i hennes armhåla.