City of London blandat med Federal Reserve i USA (Montage: Redax)
En diskussion förs om hur man kan eller bör berätta om Hitlers Tredje rike? Jan Hagberg har reagerat och bidrar med följande analys av Storbritanniens politik för att splittra och härska.
Lasse Ekstrand (31 juli 2024) tycks mena att det var tyskarnas skuld att Adolf Hitler kom till makten – alltså en rent intern tysk historia. Kenneth Lundgren konstaterar (2 augusti 2024) att de flesta skildringar av Tredje Riket bara ser till utanverket: Hollywoodiseringar av nazismen, den teatraliska, närmast ogripbara, ondskan.
Så långt är jag beredd att hålla med Kenneth Lundgren, liksom när han säger att en samhällsanalys behövs för att förstå. Enligt honom handlade det om att säkra storkapitalets ekonomiska och politiska herravälde. Enligt min mening är det en alltför ytlig och ofullständig uppfattning. Man måste klargöra att det var britterna, som avsiktligt skapade förutsättningarna för att lyfta fram en sådan figur som Hitler till makten i Tyskland.
Under andra hälften av 1800-talet började britterna uppfatta det enade, det framgångsrika, kraftigt industriellt växande Tyskland, med fredliga medel på väg att erövra världen, som ett hot mot sina intressen. Sir Halford Mackinder, professor vid London School of Economics, presenterade 1904 artikeln ”The Geographical Pivot of History” i Geographical Journal. I den framlade han sina teser om hur det brittiska samväldet fortsatt skulle behärska världen.
I det långa loppet skulle ett framgångsrikt samarbete mellan det tekniskt avancerade Tyskland och det resursrika Ryssland (därtill med Centralasien, Främre Asien) bli ett för britterna ointagligt fäste. En sådan utveckling måste stoppas, man måste göra allt för att förhindra ett närmande mellan dessa länder och regioner.
Detta, kort sammanfattat, har sedan dess varit ledstjärnan för brittisk politik. En politik som till punkt och pricka fullföljs av alla USA-administrationer, fram till våra dagar. Alltså, allt samarbete mellan Tyskland och Ryssland måste stoppas. Med första världskriget och sammanbrottet av tre kejsardömen, Tyskland, Ryssland, Österrike-Ungern samt det Ottomanska Väldet kom britterna en bit på denna väg.
Det kautschukartade Versaillesfördraget utformades av den anglosachsiska eliten för att i ett första skede föra Tyskland fram till det ekonomiska stupet, genom att med 20-talets hyperinflation först rensa bort den tyska medelklassen som politisk kraft – och lämna kvar ett antal lättstyrda tyska oligarker, som i ett senare skede skulle komma att användas i den tyska ekonomins omvandling till en krigsekonomi. Detta var inget misstag; allt var avsiktligt.
Första steget var alltså den tyska hyperinflationen. I ett senare skede styrdes processen upp av den säregne chefen för Bank of England, Governor Montagu Norman. I ett intrikat finansiellt spel med pundet som verktyg drev han först fram novemberkraschen på Wall Street 1929. I spåren av denna krasch och med alla dess efterverkningar frikopplade Norman den 31 september 1931 plötsligt pundet från guldet, varpå alla penningtransfusioner till Tyskland upphörde och arbetslösheten där steg brant.
I det skedet klev Ivar Kreuger in på scenen för att lösa Tysklands finansieringsbehov, med avsikt att hjälpa till med att få hejd på den där groteskt växande arbetslösheten. Det var förstås ofint mot de brittiska intressena och Ivar Kreuger avled därför hastigt i Paris den 12 mars 1932. Därmed var det fritt fram för Hitler.
Hitler belönades lite senare med att Tyskland fick arrangera både sommar-OS och vinter-OS 1936. Och han utnämndes till Årets Man 1938 av tidskriften TIME. Så skapades den tidens idol.
Hitler var en stor beundrare av England, rent av en anglofil. Läs Mein Kampf och tänk efter. Hitler ansåg, att den tyske kejsarens stora misstag var att han tagit strid mot britterna kring den utomeuropeiska koloniseringen när den ryska svarta jorden låg så mycket närmare att erövra! Oerhört kortsynt – av kejsaren! Detta lästes och noterades. Och Hitler odlades. Bland annat med hjälp av en skuggfigur som Ernst Hanfstaengl, en tysk-amerikan med dunkel bakgrund.
Samma process att fiska upp för den anglosachsiska elitens nyttiga figurer pågår överallt – hela tiden, ända in i våra dagar. I stort som smått. Se bara hur Sveriges nutida variant, försvarsminister Pål Jonson, odlats fram för att genomföra vad Leif Stålhammer kallat ”en statskupp i velour” och förvandla Sveriges grundlagar till makulatur. Utan minsta protest från vårt fina liberala etablissemang.
Det skrämmande är att denna tidiga brittiska – idag anglosachsiska – elit inte skyggar för något, när det gäller att säkra sin position i världen. Man ska alltså veta, att finanskvarteren i London – det som sedan dess är den oberoende lilla staten City of London – tjänade grova pengar på Napoleonkrigen.
Idag utvecklas denna drift att behärska världen, inte minst med valutan som verktyg, i samverkan mellan City och den mäktiga, privatägda Federal Reserve Bank of New York på andra sidan Atlanten.
Så har detta pågått genom åren, över sekler – men ingenstans, aldrig i våra läroböcker, eller annorstädes, har det stått något om det brittiska finanskapitalets grundläggande betydelse för krigen!
”Söndra och härska!” är ledorden för denna anglosachsiska elit. Inget av detta är förstås nytt under historiens gång, men britterna lärde sig förstå detta främst kanske under ockupationen av Indien. Vid det indiska upproret så tidigt som 1857–1858, det som blivit kallat Sepoyupproret, samverkade till britternas förfäran subkontinentens hinduer och muslimer. Detta lärde britterna att bygga barriärer mellan dessa båda religioners utövare – och med det lyckades britterna hålla sig kvar i Indien tills Brittiska Indiska Armén kastade ut dem därifrån 1947 – men med ett delat Indien som resultat!
Denna söndringens politik fortsatte i Östeuropa efter det som kallats första världskriget, det krig som man vill få oss att tro tog slut 1918. Visst, vapnen tystnade på västfronten efter vapenvilan i Compiègne-skogen den 11 november 1918 klockan 11.00. Men på ostfronten fortsatte krigen länge än, med miljontals döda.
På själva stilleståndsdagen 1918 upprättade segrarmakterna Polen som egen stat – med ännu oklara gränser. Till statsöverhuvud för den nya staten utsågs Józef Pilsudski, som hade ett återupprättande av det gamla polsk-litauiska samväldet – från Östersjön till Svarta Havet – som första punkt på sitt program.
Senare tillkom nya stater i området, som gjorda för nya tvister och strider – alltså för att söndra och härska!
På ostfronten fortsatte krigen åtminstone fram till 1920-talets mitt, om vi också tar med allt som hände i Främre Orienten. Här har vi allt från frändefolkskrigen i norra Finland, det västliga interventionskriget i Ryssland från slutet av 1918 (siste japanen lämnade ön Sachalin 1925), krigen i Baltikum, polsk-sovjetiska kriget 1919–1921, där det nyuppståndna Polen i maj 1919 gick till anfall i riktning Kiev, med en av USA nyrustad armé om 70.000 man, ett krig som slutade med Rigafreden 1921, men senare följdes av nya strider mellan Polen och Litauen, där Polen erövrade Vilniusområdet från det nya Litauen – och Kaunas blev Litauens provisoriska huvudstad.
Till Svarta Havet nådde Polen dock aldrig! Ett streck i räkningen för anglosachsarna.
Brittiska flottan låg kvar och guppade i Östersjön, åtminstone fram till 1920 – för att från den kanten styra de fortsatta krigen på ostfronten, utan att direkt engagera de egna medborgarna i striderna. Proxykriget fanns alltså redan då!
Under 1918 försökte britterna dra in svenskarna i krigen i Baltikum, men den dåvarande svenska regeringen var klok nog att avhålla sig från direkt engagemang med svensk trupp.
Det polska etablissemanget under mellankrigstiden kom att helt dansa efter britternas pipa, ända fram till katastrofen 1 september 1939. Inom 14 dagar efter tyskarnas inmarsch flydde den polska regeringen – och lämnade landet utan styre. På det följde den 28 september 1939 ett vid den tiden hemligt tilläggsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen om en territoriell uppdelning av det herrelösa Polen – för att de båda länderna skulle undvika konflikter och strider sinsemellan.
Ända fram till hösten 1938 var förbindelserna mellan den uppstigande Hitler och det polska etablissemanget de allra hjärtligaste. Det sista i de goda förbindelserna som skedde, sedan tyskarna efter Münchenöverenskommelsen hösten 1938 intagit Sudetlandet, så erövrade Polen (med britternas goda minne) det mineralrika Teschendistriktet, från Tjeckoslovaken.
Därefter, på våren 1939, tvärvände det polska etablissemanget, efter anvisningar från London, som hos polackerna skapat intrycket att de skulle kunna ta Danzig för att få en egen djuphamn vid Östersjön! Detta sedan England och Frankrike utlovat militär hjälp om man skulle komma i konflikt med Tyskland. Som vi idag vet blev utvecklingen en annan. Tyskarna inlemmade fristaten Danzig i Tyskland den 1 september – och britterna kom att bomba Tyskland, enbart med flygblad. På det följde det som blivit kallat låtsaskriget (se Låtsaskriget – Wikipedia).
Syftet med manövrerna från brittisk sida var förstås att Polen skulle förvandlas till en ren dörrmatta inför tyskarnas kommande anfall mot Sovjetunionen – utan att tyska militärer slitits ned i onödan på ett sidouppdrag. Denna politik kom att kosta mer än tre miljoner polacker livet, innan tyskarna kapitulerade 1945.
Dagens polska ledning med premiärminister Donald Tusk fortsätter denna politik som det angloamerikanska etablissemangets verktyg. Den polske utrikesministern Radoslaw Sikorskis hustru, den amerikansk-polska journalisten och författarinnan Anne Applebaum, är för övrigt också en framträdande medlem i USA:s neokonservativa läger.
Tack för dessa nödvändiga klargörandeen. Det är många som, liknande polacker för hundra år sedan, lovades det ena och det andra av det anglosaxiska imperiet för att sedan lämnas åt sitt öde eller rent av förrådas. Tänk på afghaner och shiiter i Iraq. Det finns anledning att fundera på hur det kommer att gå för kurderna i Syrien, för att bara nämna ett exempel.
Jan Hagberg!
Ja, Jan, en ”samhällsanalys behövs för att förstå”. Och jag har inte mycket att invända mot din omsorgsfulla och initierade betraktelse.
Men min fråga kvarstår: hur berätta om Tredje Riket? Osökt kommer jag att tänka på Primo Levis skildring av sin internering i Auschwitz, ”Är detta en människa?” Han hade svårt att finna förläggare. När boken skulle översättas till tyska, krävde förläggaren att ”tyskar” skulle bytas ut mot ”nazister”. Utgående ifrån att inte alla tyskar var nazister. Och, förstås, att tyska läsare kunde ta illa upp.
Efter kriget önskade många tyskar framställa det som att de hade varit offer för nazismen, för dess indoktrinering och manipulation. De ville svära sig fria från att på något sätt ha medverkat till barbariet och dödandet.
Hur berätta om nazismen och bakgrunden, utan att vare sig legitimera – eller skuldbelägga ett helt folk?
Jag har inget färdigt svar.
Ovan har vi en redogörelse för hur CITY OF LONDON samt WASHINGTON blev FRAMGÅNGSRIKA. Men det är annat som behövs. Det behövs diskussion om hur det i stället ska bli FOLKEN som blir FRAMGÅNGSRIKA.
Hitler går inte fri från ansvar. Han kunde ha sagt Nej till stöd utifrån. Han kunde ha satsat sin energi på att hjälpa det tyska folket till verklig självständighet och fred, och han skulle ha fått folkets röster. Det kunde ha blivit ett avgörande steg till alla folks befrielse från den väg som har lett dit vi nu är.
Stolpar:
* låt oss inte mera bli lurade;
* se upp för infiltratörer som leder oss fel;
* formulera program för självständighet och fred;
* damma av tankarna om enhetsfront.
En kommentar till den sista. Om det hade funnits tillräckligt modigt och fritt tänkande inom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet så hade de tagit kontakt med varandra för att stoppa DCA-avtalet. Sverigedemokraterna försöker framstå som ett nationalistiskt parti och borde naturligtvis ha gått emot DCA, men så blev det inte. Om SD i Riksdagen hade röstat Nej till DCA så hade frågan blivit bordlagd, enligt uppgift 12 månader, och vi hade fått goda möjligheter att stoppa avtalet.
Den anglo-franska krigsförklaringen mot Tyskland den 3 september 1939 var ett spel för gallerierna för att inte tappa ansiktet. Man hade aldrig för avsikt att ge polackerna någon riktig hjälp. Det framgick om inte annat vid mötet i Abbeville den 12 september 1939.
Hitler umgicks också med en plan B om inte förhandlingarna med Sovjet skulle ge något resultat. Det var att skicka Göring till London för att komma överens med britterna. Planen var att Göring skulle flygas till London den 24 augusti 1939, men då pakten i Moskva blev klar ställdes besöket in i sista stund.
Jan Hagberg skriver i polemik mot mig att enligt Kenneth Lundgren ”…handlade det om att säkra storkapitalets ekonomiska och politiska herravälde. Enligt min mening är det en alltför ytlig och ofullständig uppfattning. Man måste klargöra att det var britterna, som avsiktligt skapade förutsättningarna för att lyfta fram en sådan figur som Hitler till makten i Tyskland.”.
Det är klart att jag på en sådan kort artikel som jag skrev inte kunde göra en fullödig och framhäva alla aspekter av den maktövertagande nazismen. Men jag anser ändå att det var klasskampen som var avgörande. Det vill säga kampen mellan den rikaste borgerliga klassfraktionen, monopolkapitalet, och det arbetande folket var den viktigaste motsättningen internt i Tyskland för att förstå det fascistiska maktövertagandet och som ledde till den nazistiska diktaturen i Tyskland. Alla andra motsättningar var olika grad underordnade.
Det var med storindustrins och storbankernas välsignelse som Adolf Hitler i januari 1933 kunde bilda sin första regering. Två veckor före valen den 5 mars – en vecka innan riksdagsbranden – träffade Hitler Tysklands verkliga herrar, representanter för storfinans och storindustrin som Albert Vögler, Carl Bosch, Hjalmar Schacht, Friedrich Flick, Krupp von Bohlen m fl. Hitler presenterade då sitt politiska program för tiden efter valen.
Han skulle efter valen, krossa arbetarnas fria fackliga och politiska organisationer, göra slut på parlamentarismen, upprusta och återupprätta krigsmakten och med terroristiskt våld slå ner all opposition. Schacht föreslog efter mötet att man skulle ge nazisterna 3 miljoner mark till deras valfond, Hitler fick 7 miljoner.
De långa knivarnas natt den 30 juni 1934 då Hitler och Himmler visade vem som bestämde, då SA:s ledning med SA:chefen Ernst Röhm i spetsen blev mördade. Till mordoffren hörde även Gregor Strasser samt Hitlers företrädare som rikskansler Kurt von Schleicher och dennes fru. SA med dess element från trasproletariatet hade gjort sin drängtjänst och behövdes inte mer.
Storkapitalet blev efter det också direkt och öppet rikligt representerat i nazisterna regering. Kol-, järn-, stål- och kolkapitalisterna tog då kontroll över statskassan då man placerade sin man, riksbankspresidenten, Hjalmar Schacht, som ekonomiminister. Han ordnade så att de enorma rustningspengarna hamnade hos sina huvudmän. Det ekonomiska svindleriet sattes i system.
Andra oligopolkapitalister satsade på Heinrich Himmler. De bildade ”Freundeskreis des Reichsführers SS” som samlade ett skönt gäng. Där fanns Höga SS-medlemmar tillsammans med sådana som representanterna för bankkapitalet, Karl Rasche och Karl Ritter von Halt, Heinrich Bütefisch från IG-Farbe, Hans Walz från Bosch och många andra från trusterna och storkapitalet.
Visst var Storbritannien och Frankrike som imperialistiska konkurrenter delvis skyldiga till hur den politiska situationisten utvecklade sig i Tyskland efter första Världskriget. Det groteska Versaillesfördraget med sina enorma krigsskadestånd (tillsammans med dolkstötslegenden) nazisterna använde i sin propaganda.
Storbritannien var en smart intrigör, men var i slutet på 1800-talet en stormakt på nedgång. USA gick om UK i BNP per capita vid förrförra sekelskiftet (källa: Our World in data, GDP per capita, 1000 to 2018). Och eftersom USA 1900 hade en befolkning på ca 76 miljoner och UK:s 41 miljoner så var den amerikanska ekonomin större.
När det gäller Tyskland så närmade de sig Storbritannien 1870. De hade då en BNP som var 1,6 gånger så stor och dubbelt så stor per capita som Tyskland. Strax före andra världskriget (1910) hade Tyskland kommit ikapp när det gäller BNP och deras BNP per capita var nu bara 30 procent lägre än Storbritanniens. Det var utifrån den ekonomiska basen som de tyska storkapitalisterna krävde ökat ”lebensraum” och en omfördelning av kolonierna. Året då andra världskriget startade 1939 hade Tyskland en BNP som var 16 procent högre än Tyskland och avståndet till Storbritannien var nu bara 14 procent av BNP per capita. För att tyska finans- och industrikapitalet ytterligare skulle öka sina vinster var det också nödvändigt att expandera utanför det tyska riket. Också i det hänseende var Hitler och nationalsocialismen ett ”kanonbra” verktyg.
Storbritanniens utrikespolitiska smidda ränker hade en underordnad betydelse när det gäller framväxten av nationalsocialismen och dess Führer.
Det knepiga ordet bör naturligtvis vara: anglosachsistiskt