Ann Linde: De svenska soldaterna var nödvändiga för ”utvecklingssamarbetet”.

Utrikesminister Ann Linde (Foto: Wikipedia)

KRIGET I AFGHANISTAN var från början olagligt, alltså utan FN-mandat. Trots detta uppenbara förhållande fortsätter ansvariga ministrar, nu senast Ann Linde i riksdagen den 13 september, att påstå att Sveriges deltagande i den 20-åriga ockupationen varit värdefullt.

Lars Adaktusson (KD) frågade Ann Linde hur det kan vara möjligt för en socialdemokrat och gammal försvarsminister (Thage G Peterson) att i förordet till Lindgrens/Liljestrands vitbok om Afghanistan påstå att ”svenska soldater inte hade någonting i Afghanistan att göra”. Han avslutar: ”Hur kommer det sig att socialdemokratin inte förmår att stå samlad bakom svenska försvarsmakten och den personal som under flera år har riskerat livet i arbetet för humanitet och säkerhet i Afghanistan?”

På det svarade Ann Linde:
”Jag konstaterar (bara) att socialdemokratin, som vi är nu, är helt eniga om att de svenska soldaterna, den civila personalen samt de som jobbar i en NGO (hon menar förmodligen Afghanistankommittén) och så vidare har gjort ett fantastiskt jobb. Vi stöder dem fullt ut. Vi tror inte att det hade varit möjligt att genomföra utvecklingssamarbetet (min fetstil /KL) i Afghanistan i 20 år utan de militära styrkorna, så de har fullt stöd från oss.”

Att påstår att socialdemokratin är helt eniga borde reta upp partiets många fredsvänner. Låter sig verkligen socialdemokrater hunsas på detta vis? Att kalla en ockupation för ”utvecklingssamarbete” är en eufemism på absolut toppnivå. Jag skulle hellre vilja kalla det en lögn. Och att blanda in Afghanistankommittén är synnerligen orättvist. De har hela tiden motsatt sig att bli beblandade med Sveriges militära insats.

Ann Linde och regeringen i övrigt är inne på en helt hopplös väg. På något sätt måste man finna en reträtt. Ingenting är värt att nämna som framgångar i ljuset av all den död och förstörelse som ockupationen åstadkommit. Varje jämförelse blir helt orimlig.

Grundkurs 1A
Vad som borde stå klart för varje påläst beslutsfattare är bland annat följande: 2020 hade Afghanistan drygt 32 miljoner invånare. Av dessa beräknades cirka 8 miljoner bo i stadsområden. Det betyder att 24 miljoner (75 procent) bor på landsbygden. För 20 år sedan var det med säkerhet många fler som bodde på landsbygden, stora skaror har tvingats till stadsområdena på grund av krig och försörjningsproblem. Att vi hör så lite från och om människor på landsbygden beror på att alla journalister förstås befinner sig i stadsområdena där det finns bekväma hotell och där många kan tala engelska. Alltså, en förkrossande majoritet av afghanerna bor eller är födda på landsbygden där talibanerna har sitt stöd. Se den ovanliga dokumentären Min barndom, mitt land, som illustrerar just detta på ett utmärkt sätt.

Under den 20 år långa ockupationen har enorma penningsummor och vapen strömmat in till stadsområdena, vilket skapat ett hysteriskt rövarkapitalistiskt entreprenörsklimat där pengar betyder allt. Inom stadsområdena har klyftorna mellan rika och fattiga ökat till en avgrund, vilket förstås utgjort grogrund för mer laglöshet, brottslighet och terrorism.

På landsbygden lever olika befolkningsgrupper i sina traditionella områden – efter väl kända mönster, medan de nyinflyttade i städerna tvingas leva tillsammans på små ytor och konkurrera om smulorna. Det här underblåser även etniska spänningar i stadsområdena.

Vallmoodlingen
Men, så länge pengarna strömmade in smordes den ekonomiska karusellen och massor av småjobb skapades. Men hur blir det nu? Ann Lindes käcka paroll ”Inte en krona till talibanerna” är en minst sagt oförnuftig linje.

Under kriget har talibanerna tvingats acceptera vallmoodling för opium- och heroinframställning, eftersom det blivit böndernas enda möjlighet att överleva ekonomiskt. Om Ann Linde får som hon vill kommer det att bli helt omöjligt för talibanerna att begränsa vallmoodlingen, vilket innebär att västvärlden kommer att fortsätta översvämmas av opium och heroin. Har de ansvariga i regeringen verkligen tänkt efter på den här punkten?

Ännu har ingen ansvarig i vårt land försökt förklara (i likhet med Joe Biden) varför den enda möjliga vägen framåt idag är att avsluta detta ovinnbara krig. Klart att man får besvär med krigsveteraner, invalidiserades och stupades anhöriga därhemma om man erkänner att allt var ett gigantiskt misstag. Svår balansgång kan man förstå. Så är det även i Sverige och resten av ockupationssvansen.

Men en folkopinion måste tvinga fram en rimlig värdering av denna 20 år långa tragedi och en ny försvarspolitik. Det måste bli ett slut på alla Nato-samarbeten och alliansfriheten måste återupprättas. Var finns den politiker under pensionsåldern, som vågar följa Thage G Petersons exempel och tala ur skägget om detta?

... är läst 805 gånger!

  5 kommentarer for “Ann Linde: De svenska soldaterna var nödvändiga för ”utvecklingssamarbetet”.

  1. Leif Strandberg skriver:

    Att Adaktusson var okunnig och obildad hade jag anat, men när han nu öppnar truten och kommenterar vad Thage G Peterson gör och säger behöver ingen längre fundera. Karln (Adaktusson) saknar all politisk grundkunskap (ex om alliansfrihet). Att sen Anne Linde tar avstånd från Thage G är ju också bedrövligt. Men så ser sossarna ut idag. Tyvärr.

  2. Bertil Carlman skriver:

    Ordet Tyvärr har jag nu lämnat bakom mig. Nu ser jag det som sker från svensk officiell sida rörande internationella frågor mest som en fars, ibland som en tragedi, någon gång som en komedi. Då det emellertid för mig är väldigt tydligt att alla jordens positiva politiska krafter mer och mer drar ifrån Hegemonens och hens vasallers negativa påverkan, så tror jag att jag får vila någorlunda tryggt i det, under resten av min tid.

  3. Leif Strandberg skriver:

    Bertil C!
    Med mitt ”tyvärr” menade jag så här: Jag hade hellre levt i ett Sverige som styrs av plattformen om ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” och en statsminister som likt Fälldin tydligt ger ordern: Håll gränsen!
    Men, jag vet, jag är en hopplös nostalgiker…

  4. Hans M Gabrielson skriver:

    Bra text, Knut. Är helt överens med Dig. Att talibanregimen som nästan helt utrotade vallmo-odling i slutet av 90-talet, nu (sannolikt motvilligt) kommer tolerera odling och förädling nu när Västvärlden stängt av allt bistånd lär bli svårt att undvika. På så vis kan de ta ut skatt för att finansiera den egna verksamheten.

    SAK (Svenska Afghanistankommittén) som sedan länge i huvudsak finansierats via SIDA kommer sannolikt att sättas på svältkur under kommande år. De är den svenska organisation som under decennier nått bäst resultat, inte minst på landsbygden. Via tålmodiga förhandlingar med lokala talibaner och krigsherrar har små underverk åstadkommits (skolor, hälso/sjukvård, vattenförsörjning) med 6000 lokalanställda. Sannolikt då och då med hjälp av mutor till somliga lokala potentater. Vilket från och med nu strider mot ”Inte en spänn till talibanerna!”. Samt att SAK konsekvent och tydligt markerat avstånd till Isaf, Nato etc vilket har byggt förtroende över åren. ”Komite Sviden” har ett gott rykte i Afghanistan.

    Så, vad göra? Öppna lädret förstås, var och en efter förmåga! Hitta sponsorer, rikingar på vår kant som t ex Lasse Diding och gå ut med ett upprop – kanske skrivet av Anders Fänge – i diverse media för att få in pengar till SAK. Själv är jag av medicinska och emotionella skäl på väg att sälja sommarhuset norr om Visby. Det lär bli en del pengar, även efter skatt och diverse avbränningar. När tillträde skett försommaren 2022 avser jag donera en summa till SAK. Helst anonymt, fast hur man tar sig runt Lagen om penningtvätt återstår att luska ut…

    Till sist: Ja, efter vad som timat i Afghanistan och pågår i Mali, Jemen och så vidare behöver vi sannerligen återupprätta ”Alliansfrihet i fred, neutralitet i krig”. Samt ratificera FN-resolutionen mot kärnvapen och därmed anta ett klart förbud mot kärnvapen på svenskt territorium.

  5. Bertil Carlman skriver:

    Bäste Leif S!
    Jag hade tänk kommentera din kommentar, men tankarna gick vilse. I stället dök åter, på grund av Knuts mycket välskrivna artikel, begreppet ”den transatlantiska länken”, upp i pannloben. Varför inte en enaktare (eller nåt, jag är inte speciellt kunnig i teaterfrågor).

    På scenen står en man med en rostig och nästan trasig länk från en kedja i handen. Han ser typiskt svensk ut, blåögd linlugg med en BMI på 28 och talar den svenskaste av alla dialekter, dalmål. Hans tanke- och språkförmåga är något svag. Han tittar på länken och mumlar ”Den här är viktig. den tramsat-, den transatslanti-, attans, den transatlantiska slänken, fan också, den transatlantiska länken.” Högt triumferande ”Den transatlantiska länken, ska man ha helt klart för sig, den är viktig!” Han tittar på länken och återgår till att mumla.

    In på scenen kommer en kvinna som talar en annan av Sveriges vanligaste dialekter. ”Vi måste se det positiva i vårt deltagande i kri-, i utvecklingsarbetet i Afghanistan. Tack vare den tramsat-, tack vare den länk som han där håller så hårt i, tack vare den transatslanti-, ja tack vare den har Sverige kunnat hjälpa många kvinnor till ett värdigare liv. För egen del tror jag att det rör sig om flera hundra. Detta hade inte varit möjligt, om inte han där noga klargjort vad alliansfrihet är för något, nämligen att ett land går i allians med vem man vill. Vi valde då den transa…, vi valde då den länk som han där håller så hårt i.” Och så vidare.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.